I den här videon förklaras hur man tar hand om jobbiga känslor som man har. Metoden som används är zenbuddhistisk och inom den rörelsen tror man inte på Gud, utan målet för zenbuddhister är att lära sig hur man hanterar lidande på ett medvetet och klokt sätt så att man till slut helt kan befria sig från allt som skapar smärta och oro i livet.

Thich Nhat Hanh, ”Practicing with Unpleasant Emotions”; (https://youtu.be/I3SDyQNnjxU):

Vill du veta mer om zenbuddhismen:

Utforskar zenbuddhismen

#blifrifrånlidande

Ja så kallas en kurs som jag började på idag. Där filosoferar vi kring livets varande och som ni nog har märkt så är jag en person som gillar meningsfulla samtal och det är det gott om på den här kursen.

Det var väldigt spännande idag och jag ser fram emot fortsättningen!

Vår kursledare är psykolog och lärare och kursen genomförs i samarbete med Humanisterna som är ett politiskt och religiöst obundet förbund.


#livetsstorafrågor

Kul video där prästen överraskar alla med att sjunga när dom inte alls hade förväntat sig det, och så bra han sjöng sedan. Han kanske borde ha satsat på att bli artist också förutom att vara präst? Roligt också när han under ett instrumentalt mellanspel lite okynnigt blinkar till bröllopsparet som för att säga "De hade ni aldrig trott va?"

Ray Kelly, “Priest in Ireland sings Hallelujah at Wedding and shocks everyone”; (https://youtu.be/Qg5NN4fG-HE):

Förra söndagen lyssnade jag på Söndagsintervjuen med Stina Wollter. Jag tycker att hon är så klok och fin och jag blir mycket berörd av det hon säger. Till viss del har det nog att göra med att våra bakgrunder delvis är lika: vi är ungefär lika gamla och vi har båda haft storasystrar som varit ätstörda och vi har båda blivit medberoende och osynliga då våra sjuka systrar har behövt all uppmärksamhet dom kunnat få. Skillnaden är att hennes syster avled av sin sjukdom, medan min lyckligtvis överlevde trots att hon var riktigt illa däran. Jag tror inte  att det pratades så mycket om ätstörningar då som nu, det var ovanligare och det fanns inte mycket till strategi för hur vården av dom skulle bedrivas - dom stoppades bara in på ungdomspsyk ihop med andra som till exempel var självmordsbenägna och så försökte man tvinga i dom mat.

Jag har hört att man nu för tiden lär dom fakta om hur mycket man normalt bör äta och så får dom väga upp maten själva så att dom lär sig att lita på att det är rätt mängd mat dom får i sig. Jag hoppas att den strategin fungerar bra och att vården utvecklas vidare, för ätstörningar har blivit så vanliga. Det är inte så konstigt med all den stress ungdomar känner av jämförelse med andras fina fasader som visas upp i sociala medier.

Nu har jag hört flera program med Stina och hon pratar alltid om sin konst och det slog mig att jag aldrig sett något hon målat. Hennes tavlor har varit hennes terapi för att läka sin själ och nu blev jag nyfiken på hennes konst och lånade en bok med massor av bilder i.

Väldigt många bilder ser ut att vara självporträtt där hon antingen är ett litet barn, en ung flicka med prepubertal kropp eller som vuxen kvinna. Men där finns också bilder som ser ut att handla om samhällskritik, som bilden nedan. Det slår mig att den påminner en hel del om tarotkortet från den kollektiva tarotläsningen för några dagar sedan. Ljustet och mörkret - men nu visar den en annan bild, men ändå känns det som om dom hänger ihop.

Tarotbilden:

Vi tycks leva i en väldigt splittrad värld där två väldigt olika versioner av verkligheten existerar.  Dom som är omedvetna (sovande i mörkret) behöver vakna upp, medan det ännu finns tid, innan tryggheten rämnar. Problemen kan fortfarande lösas med kreativitet och samarbetsanda!  

Och här Stinas målning:

Här är det dom priviligierade människorna som är i ljuset - dom som har möjlighet att välja hur dom vill bete sig. Människorna i mörkret är (som jag tolkar det) dom som inte kan påverka särskilt mycket, men som mer än andra tvingas leva med konsekvenserna av dom andras beslut.

Jag ser i dom här två bilderna problemet med den globala miljöförändringen. I Stinas bild är det troligtvis människorna i mörkret som är mest upplysta, för dom lever redan med ödesdigra konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, stigande havsnivåer, orkaner, tyfoner, extrem torka, missväxt och så vidare. Till skillnad mot oss i den rika världen så har dom inte husförsäkringar som kan ge dom en ny bostad då dom drabbas och ingen rik regering som kan bidra med ett krisstöd då en viss region drabbats - folk får klara sig på egen hand så gott dom kan.

Hur rättvist är det att dom som drabbas mest inte har någonting att säga till om i dom här förhandlingarna? Borde det inte vara dom som drabbas mest som skulle ha rätt att lägga in ett veto mot dåliga beslut istället för dom länder som råkar vara störst och rikast?

I intervjuen med Stina sa hon också att hon numera inte bara är kroppsaktivist, utan också åldersaktivist. Hon har lagt märke till att hon nu får en massa kommentarer av unga människor om att en vuxen människa inte får bete sig så barnsligt som hon gör ibland. Då brukar hon svara att "Jo det får man väl visst det! Även vuxna får leka och fåna sig om man känner för det!"

Heja Stina, jag håller på dig!

Lyssna på Söndagsintervjun med Stina Wollter:

Stina Wollter - om kampen, konsten och den lilla gumman 

#stinawollter #globaluppvärmning #förtryck

Idag skulle jag hälsa på min mamma på äldreboendet där hon bor. Jag bakade lite saffransbröd och tog med och det tyckte vi båda smakade väldigt gott. Pepparkakor och glögg blev det också, en liten tjuvstart på julen kanske?

På hemvägen därifrån passade jag också på att stanna till vid kyrkan där min pappa ligger för att tända en gravlykta åt honom. Idag är det precis två år och en dag sedan han väldigt oväntat gick bort på grund av en olyckshändelse. Man vet ingenting om när eller hur man ska dö, men jag vet att min pappa ville dö snabbt och inte ligga och tyna bort på ett äldreboende under flera år - det var något vi hade diskuterat runt några gånger och hans slut blev kanske inte så olikt det han hade velat?

Hjärtljuset är från mig, men det finns en hel del ljus och folk på kyrkogården den här dagen som ju är Fars dag. Ha det bra pappa, hoppas du har frid i ditt hjärta nu och att du känner hur älskad du är!
 

Vid minneslunden finns det en upplyst stenskulptur.

På hemvägen slås jag av att det trots allt är lite fint med alla varma belysningar som mjukar upp mörkret.

Vad är det för idioter som konstruerar batterilbelysningar till cyklar? Folk som aldrig cyklar själva?

När jag tittar runt i affärer och på nätet så hittar jag bara batterilysen som monteras på styret. Om man har en korg frampå cykeln, vilket är väldigt vanligt, och sätter en väska eller en påse med grejor där då syns ju inte lampan! Därför borde man också sälja cykellysen som går att haka fast frampå korgen så att man både syns och själv ser var man kör, men den kloka tanken har visst ingen lyckats komma på? Jag kanske borde satsa på att konstruera och sälja sådana?

Nåja, jag har i alla fall pimpat min cykel för att synas bättre i vintermörkret. Jag hittade en LED-lampa med klämma som får bli ett komplement till cykellampan som inte syns och så har jag också satt på lite reflexer. Här är resultatet!

#vinterpimpadcykel

Det är inte bara kul och lättsamt att ha ägodelar, ibland orsakar dom bekymmer också. Själv lyckades jag orsaka ett bekymmer när jag för ett tag sedan lyckades backa på en grov trädgren som stack ut bakom min bil. Ja det är så att då jag backar i mörker så ser jag bara grått i backkameran och det går inte att urskilja någonting och i backspeglarna ser man inte heller så bra om det är kolsvart ute.

Denna fadäs fick som resultat att plastlisten på ena sidan där bak sprack och jag blev förbannad på mig själv för min dumhet att inte köra in framåt istället för att backa när det är mörkt. Sedan har jag oroat mig för att det ska läcka in vatten i hörnet då det regnar, så detta behövde fixas.

I fredags blev det äntligen en torr och solig dag så då tog jag Pärlan och körde ut till en lugn plats i skogen där jag kunde stå i lugn och ro och fixa detta med tätningsmassa. Inte så himla snyggt kanske, men jag tror i alla fall inte att det läcker in något vatten där nu och det känns skönt.

Ja tätningsmassan var ju inte så dyr, men för att komma upp till hörnet behövdes också en teleskopstege och den kostade en halv förmögenhet. Den hade behövts i alla fall för jag måste ju kunna komma upp och tvätta taket lite då och då också. Stegen är smidig och får plats i bilen och det är ju en fördel.

Det funkade bra med stegen och den spräckta listen blev tätat med butyl på tub - ett kletigt jäkla skit som var svårt att hantera. Har upptäckt att det också finns butylband som brukar användas för tätning på båtar. Hade jag känt till det innan så hade jag nog hellre skaffat det istället, det verkar mycket lättare att forma.

Min hobby är min Hobby      

Ibland blir jag förundrad över hur jag fungerar. Jag kan gå igenom allvarliga bekymmer på ett klokt och balanserat sätt och så kan ett till synes litet problem ge mig oro, ångest och katastroftankar. I det här fallet har jag föreställt mig att det ska ösregna varenda dag, att massor av vatten ska läcka in, ge ruttna balkar och att hela Pärlan så småningom ska ramla i bitar. Det kändes väldigt skönt att problemet nu är åtgärdat så jag slipper mina katastroftankar.

Jag tänker nu att min fullagning får duga tills det är dags för underhållsservice. Då kan jag kolla om det också är möjligt att byta den här listen och vad det kostar.

#katastroftankar

Katarina Hahr som nyligen dog kommer fattas mig!

Jag tycker så mycket om hennes radiointervjuer där hon pratar med kända personer om hur dom upplevt olika skeenden i livet. Hon brukade där intervjua artister, skådespelare, författare, politiker och andra personer som man känner igen från det offentliga rummet, men där en helt annan och mer personlig sida visades upp av dom. Hon hade en väldigt fin förmåga att komma nära andra och det blev väldigt finstämda program.

Hon har också berättat om när hon drabbades av en ögonsjukdom som gjorde henne blind och sorgen, ilskan och rädslan hon upplevde då. Katarina blev tyvärr bara 60 år, men hennes fina radioprogram lever fortfarande kvar och finns här för oss att lyssna på.

Katarina Hahr - en fantastisk person som kommer att saknas mig!

Skatter av radioprogramserier på SR som Katarina Hahr lämnat efter sig:

Katarina Hahr möter     

Samtal pågår                 

Välviljans apartheid      

Radioprogram om och med Katarina Hahr:

Blind, från år 1994

Jag ser inte mitt barn, från år 2003

När du blev blind, från år 2011

Ja, det där med välviljans apartheid känner jag att jag behöver ta till mig. Jag har ibland en vilja att hjälpa människor som faktiskt inte vill ha någon hjälp, i alla fall inte vid det tillfället. Jag ber så mycket om ursäkt om jag någon gång trampat just dig på tårna!

#välviljansapartheid #katarinahahr