Inlägg publicerade under kategorin Resor

Av Amisa - Måndag 26 juli 01:36

Idag har vi spenderat ganska mycket tid på Stenegården i Järvsö. Det fanns mycket att göra där: kafé, restaurang med mycket god buffé, konstkollektiv, bageri, godisbutik, butiker med designkläder, inredningsprylar, artiklar för vård av gamla hus, smycken, secondhandvaror och massage, trädgård och växthus och så ett museum över Lill-Babs.




Jag diggar dom här schablonmönstrena och tapeterna.




Framåt kvällen åkte vi vidare och är nu ganska nära Hudiksvall dit vi ska åka imorgon. Sedan måste vi vända kosan söderut igen för dottern vill komma hem igen på fredag och dagarna springer iväg med en fasligt fart.





Ha en fortsatt skön sommar!

Av Amisa - Måndag 26 juli 01:12

Efter några timmars bad vid en sjö i närheten av Alfta i Hälsingland åkte vi norrut för att besöka en gammal hälsingegård, nämligen träslottet i Arbrå. Förutom att se dom stora pampiga husen kan man äta på kafé, restaurang, se utställningar av glas från Målerås glasbruk och tavlor och där finns även butiker som säljer hantverksprodukter.



Det pampiga huset.





Glaskonst från Målerås glasbruk





I ett annat hus finns en smedja och en bagarstuga.





På övervåningen inhyste man besökare som ibland vistades på gården. Idag kan man hyra rummet där om man behöver någonstans att sova.





Lite bilder från omgivningarna.

Av Amisa - Söndag 25 juli 00:42

Nästa dag for vi vidare till Leksand, där min dotter inte varit sedan hon var liten och vi campade där i närheten.

På Leksands hembygdsmuseum hade vi turen att få träffa Birgitta som visade sig vara en utomordentlig berättare och hon visste enormt mycket om hur folk bodde och levde förr i tiden. Det hon inte visste var nog inte värt att veta?

Här visar hon en mjölksil. Med den silade man bort flugor, hö och annat från mjölken. För att mjölken inte skulle surna hade man ett kors på silen för säkerhets skull.





I husen hängde tre stänger i taket. När en främling kom in stannade den vid första stången, "stackars-stången" och väntade sedan för att se om hen var välkommen att stiga längre in i stugan. Vid nästa stång fick hen berätta vem hen var och i vilket ärende hen var där. Om hen hade tur så bjöds hen att få slå sig ner vid bordet som stod nedanför den tredje stången.




Vet ni vad det innebär att ha häcken full? Häcken var en hållare för skedar och när folk besökte gården hade dom med sig sin sked som dom hängde upp i husets hållare. Om många var på besök samtidigt blev häcken full av skedar och då sa man att man hade häcken full det vill säga att man hade en massa gäster att passa upp på.





I varje säng sov tre till fyra personer. Moraklockan var en statussymbol som visade att man hade det gott ställt.





När man tyckte att folk var lite konstiga så sa man ofta att hen var fel vaggad, för vaggorna i Dalarna gungar upp och ner istället för från sida till sida som är vanligt i resten av landet.




Här visar Birgitta en Bessermanvåg. På kroken hänger man det som ska vägas och på punkten på skaftet där det blir jämvikt mellan tyngden och det som ska vägas kan man läsa av vikten. Bessermanvågar fanns i olika storlekar och den här är ganska stor. Annars tillverkade folk ofta sina egna verktyg, vilket ibland ledde till olika kreativa lösningar så att funktionen förbättrades ytterligare.




Ordet lagom kommer från en ölkanna som skulle vara tillräckligt stor så att den räckte laget om, alltså lagom.





På hembygdsgården finns en stuga som tillhört en av traktens första kurbitsmålare, Winter Carl Hansson som levde i slutet på 1700-talet.





Han tillverkade själv sina penslar och mycket av färgerna.




På slutet besökte vi också en gammal skolbyggnad där både pojkar och flickor gått tillsammans. Flickorna fick varje dag hjälpa till att sopa rent och pojkarna fick hämta vatten, hugga ved och se till att elda i kaminen då det var kallt ute.





När barnen började skriva fick dom träna i en låda med sand. Jag har varit på skolmuseet förut men aldrig sett något liknande.




Skrivtavlor för bokstäver och siffror.




Dagen inleddes naturligtvis med psalmsång till orgelmusik.




I salen hade man också slöjd och gymnastik.




Här är frökens lägenhet som var riktigt rymlig och lyxig.




I den här insamlingsbössan samlade prästen in pengar till skolans drift. Jag la en peng i den och straxt efteråt råkade jag hitta en peng som någon tappat.

Spiritualister brukar säga något i stil med att om man ger så får man tiofalt tillbaka. Det stämde ganska bra då jag stoppade i en tvåkrona och sedan fick en tiokrona tillbaka.
:)




Om ni har vägarna förbi Leksand så titta gärna in på hembygdsgården för en visning av Birgitta. Det var så intressant och givande! Jag tänker också att mycket av kunskapen som äldre personer har lätt försvinner när dom är borta och då kommer det finnas mycket vi inte vet eller förstår om den gamla tiden och hur folk tänkte och gjorde då.

Av Amisa - Lördag 24 juli 23:03

Efter Dala-Floda gick vår färd vidare till Falun. En av anledningarna till det är att vi behövde tömma vår latrin och att en av dom få tömningsstationerna i Dalarna är en bit norr om Falun. Hur som helst så såg vi oss om i stan när vi nu ändå var i närheten.


Falu Kristine kyrka.

Här kan man se hur vattennivån varierat genom tiderna. Det verkar som om vattennivån oftast var betydligt högre förr?



En gammeldags telefonkiosk.

Gruvstaden.



Ett populärt uteställe i en pampig byggnad.





Och en staty av Selma Lagerlöf.

Av Amisa - Tisdag 20 juli 22:54

Idag blev det så äntligen dags för forspaddlingskurs med packraftbåtar. Vi var tre förväntansfulla personer som skulle gå kursen, två dalmasar och så jag.

Efter lite teorisnack om hur forsen beter sig vid stenar och valsar och var man kan finna lugnt bakvatten där man kan vila sig i en fors så var det dags för att prova ut lite utrustning. Vi skulle ha våtdräkt med hängselbyxor och jacka, flytväst och störtkruka på huvudet och när vi var färdigklädda såg vi ut som Michelingubbar allihop. Därefter skulle vi prova passiv simning i Lissforsen här utanför kajakcentret. En och en skulle vi kliva i älven, flyta med en bit och så simma ur forsfåran och in i ett bakvatten genom att rulla oss ur den. Vår instruktör slängde sedan i en livliga som man skulle hugga tag i och så blev man indragen till land. Det var kul att simma i forsen, men samtidigt oroade jag mig lite för att jag skulle missa den islängda livlinan och kanske driva iväg flera hundra meter. Men det gick bra för oss allihop, vi tog oss alla i land där det var tänkt.

Sedan fick vi allihop testa att slänga ut livlinan och dra upp varandra från forsen och även det gick bra.





Därefter gick vi bort till hängbron för att träna oss i att läsa av forsen där och diskutera vilka ställen man borde undvika och vilka man skulle kunna välja för sin nedfart.




Efter ett lunchuppehåll åkte vi en bit uppströms och det var äntligen dags att hoppa i båtarna. Vi kasade nerför en brant slänt på en plats där älven flöt ganska lugnt och så började vi träna teknik: att åka in och ut ur bakvatten, paddla mot strömmen för att sedan på ett kontrollerat sätt vända om och följa med nerför och sedan snabbt ta oss tillbaka till bakvattnet. Vi fick också lära oss att zick-zacka i älven, något som är väldigt vanligt då man tar sig nerför en fors. Det kallas att man transponerar sig.

Därefter var det dags att ge sig i kast med först en liten fors och sedan en rejält större fors som vi först rekade från land. Där fanns två valsar vi behövde undvika och rejäla vågor som vi helst ville vara i bara en kortare stund för att sedan ta oss till en bakvatten på höger sida. Det gick bra och vi lyckades alla ta oss nerför på ett säkert sätt. Jag tror det är viktigt att man har kunskap och respekt för forsen, men utan att känna rädsla annars kan det nog bli farligt. Därefter följde en kort fors med stora vågor men rätt okomplicerad för övrigt och sedan någon liten fors. Sedan var det en rätt lugn paddling ner till kajakcentret där vi gick i land precis innan den stora forsen. Den är knepig och vi är inte redo för den än. Där finns en forsslalombana dit duktiga paddlare brukar komma och träna. Bland annat är det en vals man måste åka över och med packraft är det lätt att slå runt där.

Det som har varit lite jobbigt idag är klättradet upp och ner i älven, där det är brant, geggigt, stenigt och fullt med buskar och gräs. Det vi har gjort i vattnet har bara varit kul.

Jag var lite orolig hur det skulle gå med min onda hand, men hittills har det varit mindre ansträngande än att paddla i några timmar i motvind och med stora vågor på en sjö. Själva idén vid forspaddling är ju att lära sig att bemästra vattnets rörelse, vilket innebär att man för en kort stund kanske måste paddla motströms, men mestadels flyter man med vattnet eller tar skydd i ett bakvatten. Jag får se hur det kommer kännas efter natten, men jag tror det kommer att gå bra också imorgon. Jag ser fram mot morgondagen med förväntan!

Av Amisa - Lördag 23 jan 21:00

För någon vecka sedan såg jag filmen ”Queen of the Desert” med Nicole Kidman i huvudrollen. Det är en väldigt spännande film om en spännande engelsk kvinna, Gertrude Bell, som funnits i verkligheten och som levde och verkade i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet.





Nicole Kidman tillsammans med sina lokala följeslagare i filmen "Queen of the Desert".

 




Gertrude Bell var en kvinna med smak för äventyr och sån tur var hade hon en pappa som förstod henne och som hjälpte henne att få möjligheten till det. Hon ville inte vara en panelhöna i ett aristokratiskt hem utan efter sina studier vid Oxford gav hon sig istället iväg till Baghdad  där hon blev forskningsresande, antropolog och arkeolog. Hon var nyfiken på hela den arabiska världen och kulturen och på eget bevåg gav hon sig ut på resor till avlägsna nomadstammar dit det brittiska styret inte vågat sig. Hon blev väldigt beundrad för sitt mod och sin inre styrka och gav inte vika för vad omgivningen ansåg som passande en dam.


Senare i sitt liv blev hon det viktigaste brittisk-politiska sändebudet i Irak, eftersom hon var den britt som hade bäst kunskap om stammarna i landet och kände deras ledare bättre än andra britter. Hon deltog också vid fredskonferenserna i Paris (1919) och Kairo (1921) ihop med Lawrence of Arabia och Winson Churchill.


Några år senare blev hon chef för det nystartade Baghdad Antiquities Museum, där hon bland annat var mån om att inga antika föremål skulle föras ut ur landet, utan bevaras på den plats där dom hörde hemma. Hon kände en stark tillhörighet och kärlek till länderna och människorna i Mellanöstern.





Den riktiga Gertrude Bell.

  





Här på en av sina resor ute i den arabiska öknen.

   





Jag har aldrig hört talas om henne förut, men blir så glad och inspirerad över att få ta del av historier som hennes, som visar att det fanns kvinnor med skinn på näsan och som visste vad dom ville, även i slutet på 1800-talet då kvinnor inte var myndiga eller hade frihet att göra vad dom ville med sina liv. Jag kan knappt föreställa mig den viljekraft som dessa kvinnor måste ha besuttit då dom vågade gå emot alla föreställningar dåtiden hade om hur en kvinna skulle vara.





Och vi då, vi som har turen att leva i ett rikt land under en tid då vi har full frihet att göra nästan vad vi vill med våra liv – hur väl tar vi tillvara på den möjligheten? Lever vi på det sätt som vi helst av allt skulle vilja?





Se filmen på SvtPlay:

Queen of the Desert


#öknensdrottning

Av Amisa - 17 november 2020 21:00

Jag är sugen på äventyr och drömmer om allt kul jag skulle kunna göra när det blir vår eller när den dj-a Coronan viker hädan. Alla dessa drömmar gör att jag kollar väldigt mycket videor med vandringar och paddlingar i vacker natur.




The Eagle Creek Trail i Oregon som är ca 4 mil lång.

 




Här passerar man i en tunnel bakom vattenfallet. Coolt va? Dock ser det här lite farligt ut om man liksom jag är utrustad med en slingerfot som ibland viker sig. Det är många meter ner till botten av ravinen!

 





Här är en otroligt vacker video från Eagel Creek Trail i Oregon.


ReviewOutdoorGear, “Eagle Creek Trail - Oregon USA | Stunning Footage”; (https://youtu.be/T5DzGrDp5Xw):




Något jag funderat på och kollat på kartor är om man skulle kunna färdas en del av vägen på El Camino Frances med en packraft på floderna, man passerar en hel del floder och ibland går man brevid dom under rätt långa sträckor. Ja, hela vägen går definitivt inte, men delar av den verkar fullt möjlig.


En sträcka som nog skulle gå bra är från Zubiri och till Puente la Reina i Navarra. Det är en paddling på ca. två dagar.




Rio Arga som passerar den lilla mysiga staden Zubiri.........

 




....för att sedan rinna vidare genom Pamplona och till staden Puente La Reina.

 




Efter Puente la Reina viker floden av söderut och går sedan ihop med Ebro. Uppströms går Ebro till Logrono där också Caminon passerar, men det kanske är för jobbigt att paddla uppströms? Nerströms går den istället åt sydost genom staden Zaragoza och sedan ut till Medelhavet där man kommer ut ca 12 mil söder om Barcelona.




Kartbild över Rio Ebro som är Spaniens mest vattenrika flod. Frågan är väl också hur smutsig den är? När jag såg den i Logrono tänkte jag att vattnet var ganska brunt och lerigt och kanske är det också rätt smutsigt efter att ha passerat många städer, stora som små? Rio Arga däremot är en kristallklar bergsflod - åtminstonde innan den passerar Pamplona.

 




Här passerar Rio Ebro genom storstaden Zaragoza innan den fortsätter sin väg ut mot Medelhavet.

 



Det låter som ett spännande äventyr tycker jag!

Av Amisa - 20 september 2020 22:55

För ett år sedan hade jag dagen innan vandrat över Pyrenéerna och var precis i början på det stora äventyret med att gå den gamla pilgrimsleden ”El Camino Frances” från södra Frankrike och till Santiago de Compostela som ligger nära Atlantkusten i västra Spanien. Det var en häftig upplevelse och när jag var där i början kändes det inte alls självklart att jag skulle klara av att gå dom 80 milen, jag tänkte att om jag lyckas ta mig till Pamplona (knappt 10 mil) så kommer jag att känna mig jättestolt och supernöjd med mig själv. Men efter Pamplona så kom jag liksom automatiskt in i min rytm och fötterna bara gick av sig själv och innan jag visste ordet av hade jag gått halvvägs och mådde superbra av traskandet.


Dagen till ära så har jag skickat en hälsning till min vän Ken i USA. Jag mötte honom första gången vid frukosten vid klostret i Roncevalles och sedan sprang vi på varandra var och varannan dag under dom första 40 milen, så vi hann bli goda vänner.




Det stora klostret i Roncevalles, där dom flesta pilgrimer sover efter att ha tagit sig över dom branta bergen i Pyrenéerna.

 



Byn Burguete som ligger efter några kilometrar.

 




Lite boskap i bergen i Navarra.

 



Byn Espinal.

 



Om du missat att läsa om vandringen och nu blivit nyfiken så börjar berättelsen här:

El Camino de Santiago



#elcaminodesantiago


Presentation

Omröstning

Är du intresserad av hur du fungerar psykiskt?
 JA, vad intressant!
 JA, men det verkar svårt!
 Ja, det tror jag?
 Kanske, men ser inget behov?
 Nej, är rädd för vad jag kan hitta där!
 NEJ, jag består bara av en kropp!
 NEJ, vilket trams!
 Annat - kommentera gärna vad

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se