I flera veckor har jag tänkt på den där dagen för 2 år sedan, då jag kom till Santiago de Compostela i Galicien i Spanien efter att ha pilgrimsvandrat i 6 veckor. Idag hade jag totalt glömt bort det, men påmindes av min mobil som ibland visar upp bilder på det som hände för några år sedan.

Den sista vandringsdagen började tidigt på morgonen i byn A Esquipa som ligger ungefärligen en mil från Santiago så jag hade en väldigt kort vandringsdag framför mig. Jag höll på att snubbla över en katt som var väldigt tillgiven och som sprang i zick-zack mitt framför mina fötter och lekte med mina skosnören.  

Halvvägs till Santiago började det ösregna, precis som det gjort till och från under dom senaste dagarna.

En mycket blöt pelegrina anlände till torget framför den stora katedralen straxt före lunchtid.

Vädret var inte så oväntat, men ändå en stor besvikelse. Här på torget brukar det samlas massor av pilgrimer under dagen, men på grund av regnet så var det ganska tomt. Folk försvann snabbt iväg till härbärgen, kaféer och restauranter.

Jag hade hoppats att möta många vänner här, men träffade bara ett fåtal däribland den här kvinnan från USA som jag sprungit på lite till och från under senare halvan av vandringen.

Jag hade tänkt fortsätta min vandring i ytterligare fyra dagar för att gå till Finisterre (världens ände) ute vid kusten. Det är den platsen som lärjungen Jakob kom till då han anlände till Spanien för att missionera.På grund av det dåliga vädret och att min pappa hade uttryckt att han väntade så mycket på att jag skulle komma hem, så bestämde jag mig för att skippa Finisterre denna gång. Tur var det för min pappa dog bara en vecka efter att jag kommit hem och hade jag fortsatt hade jag sannolikt inte hunnit träffa honom någon mer gång medan han var i livet. Det är bra att följa sin magkänsla och min magkänsla hade sagt mig att jag borde återvända hem snarast möjligt.

Caminon, alla upplevelser och alla människor jag träffade där har gjort ett outplånligt intryck på mig och är något jag för alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta!

Här är några bilder från Caminon.

#elcamino

Idag är det fullmåne och perioden runt den brukar vara rätt jobbig för mig varje månad. Även nu har jag haft svårt att somna på natten, men humörsdippen som jag också brukar drabbas av har helt uteblivit.

Jag hoppas att det är ett tecken på att mitt själsliga läkande nu kommit så långt att jag slipper dippen i fortsättningen och att det inte bara är en engångshändelse. Trots att det är den tiden på året som jag verkligen inte gillar, så känner jag mig väldigt harmonisk och glad.



Ja många sår har suttit djupare än det här.

Jag tänker tillbaka på det som varit, hur jag ända sedan jag var barn har känt mig ensam, sviken och övergiven. Ändå har det alltid funnits människor runt omkring mig, men när jag hade behövt som mest stöd av dom har dom nog varit upptagna med att hantera kriser själva och inte räckt till för mig. Alltså har det nog inte handlat om någon medveten elakhet, bara mina medmänniskors egna begränsningar. Sådana har vi alla och det är inget jag kan eller vill lasta någon för, även om det gjorde så att jag som barn fick sitta i kläm när jag inte borde behövt uppleva det.Jag har tidigt lärt mig att den enda jag kan lita på är mig själv och att det inte är någon idé att be någon annan om hjälp.

När jag ser tillbaka på hur mitt läkande började så ter det sig så märkligt. Jag genomgick flera livskriser och när jag låg där på botten utan hopp och utan att veta hur jag skulle ta mig upp ur det djupa hålet, så grep jag efter det sista halmstrået - Gud. För en människa som anser sig vara ateist så är det verkligen märkligt att be Gud att uppenbara sig istället för att be mina medmänniskor om hjälp, det säger väldigt mycket om hur låg min tilltro till andra var.

Sakta men säkert började jag söka efter verktyg för att må bättre bland annat meditation som hjälpt mig så mycket, men fortfarande ingen Gud. Sedan ett budskap om att något kommer hända snabbt och att jag kommer att bli vägledd genom händelsen av en högre makt. Jag var konfunderad och skeptisk och förstod inte alls vad som skulle hända. Senare när det faktiskt hände så visste jag att det här var händelsen jag blivit förvarnad om och när jag lät mig vägledas så uppenbarade sig den högre makten med så mycket kärlek och stöd att hela min självbild förändrades och jag visste att jag definitivt är älskad, så älskad trots att jag bara är en väldigt ordinär människa med fel och brister precis som alla andra också har. Jag såg mig själv med nya ögon, med Guds ögon och jag älskade vad jag såg. Ja, jag blev som förälskad i mitt nya själv, mitt sanna jag som uppenbarligen funnits där hela tiden trots att jag haft så svårt att upptäcka det.

Jag började meditera flera gånger per dag och tyckte att vägledningen jag fick under dom stunderna var ovärderliga, något jag inte ville vara utan. Jag utmanades att vända ut och in på mig för att upptäcka vad jag förtryckte inom mig själv, lära mig mer om människors psyke i största allmänhet och sedan till att ta kontakt med en 12-stegsgrupp (som verkligen hjälpte mig att se min "skugga"), en kyrka och till sist att ge mig ut på en 80 mil lång pilgrimsvandring i Spanien. Ja, man kan säga att Gud hjälpte mig påbörja läkningen och "knuffade" mig sedan i en riktning mot människor som var lojala, kloka och empatiska. Därmed hjälpte han mig också att återfå tilltron till mina medmänniskor, men håll med om att det är märkligt att ta omvägen via Gud! Men utan den här långa omvägen hade jag nog inte kommit dit där jag är idag sex år senare.

Ja ibland inträffar det saker på Caminon och hur underbart är det inte att träffa lojala, empatiska människor som hjälper en att återfå tron på medmänniskornas vilja att finnas där när man behöver det? Här en underbar familj från Montana, USA. Tjejerna hade med sig en varsin ukulule och spelade på dom här uppe på höjden vid Alto de Perdón.

Och här är en japansk vän som jag tillbringade några dagar tillsammans med i regnet, diset och dimmorna på dom höga bergen i Galicien. Hon lät sig inte nedslås av vädret utan var hela tiden lika glad ändå.

Jag tänkte att den här upptäckten om min inre resa var värd lite firande: en doftande cyklamen på bordet, och film och popcorn lite senare ikväll.

Den här låten beskriver väldigt väl hur min relation till Gud ser ut idag. Jag vet att han alltid håller ett vakande öga över mig, redo att bistå med hjälp om så behövs.

Elin Vingren, "För evigt din"; (https://youtu.be/UiTMzhGuTAI):

#själsligtläkande #tro #harmoni

Frågan jag tyckte borde ställas i dokumentären om Viktor som vandrade från Sverige till Spanien förra året, fick jag svar på idag när jag kollade lokalnyheterna.

Victor caminando!

Det jag undrade över var vilka insikter han fick under sin vandring och om det inneburit några förändringar av hans liv. Här följer svaren och Viktor ger också råd till den som vill testa att gå långt (eller utmana sig själv på något annat sätt):

Se mer på Svt:

Viktor gick från Norrköping till Spanien

Fem tips för den som vill gå långt

Om det är någon som saknat mig och undrar var jag håller hus, så är jag strängt upptagen med att kolla husbilsannonser så ögona blöder! Det är inte klokt så många annonser det finns. Nu kollar jag även på bilar som har luftburen värme och har hittat en del som nästan uppfyller alla mina övriga önskningar. Har hittat en bil jag bara älskar, men tyvärr har den nog för låg lastvikt för att komma på fråga. Just nu hoppas jag att det ska komma någon annons på samma bilmodell men av en lite nyare årsmodell, för deras lastvikt är okej trots att bilarna ser identiska ut och har samma mått. Tyvärr verkar dom ha tråkigare klädslar - den vackra blå färgen är utbytt mot tråkigt grått, beige eller vaniljgult.

Snart finns jag i en buske nära dig?!    

#ienbuskenäradig

Jag kollade just på en dokumentär om Viktor Jinnevång som förra året fick för sig att pilgrimsvandra till Spanien, men inte bara den ”vanliga sträckan” från Södra Frankrike och till Finisterra i Spanien. Istället vandrade han hela vägen från Norrköping och till Finisterra vid spanska Atlantkusten. Det var en vandring på hela 365 mil och som tog 143 dagar att genomföra och han började 29:e april och kom i mål 18:e september. Det kan man kalla vandring!

Viktor vid Vättern, i början på sin långa vandring.

Under resan fick han gott om tid att fundera över sitt tidigare liv som kantats av droger och kriminalitet och en anledning till att han fick för sig att gå så här långt var att han kände att han ville bevisa för sig själv att han kunde bestämma sig för en plan och sedan fullfölja den.

Jag känner igen mig i hans beskrivning av den märkliga känslan som infinner sig i slutet av en lång vandring. Å ena sidan är man glad att nå målet, å andra sidan känns det lite tomt och man inser att man kommer sakna det enkla livet och känslan av frihet som man levt med när varje dag har varit som ett oskrivet blad. Vad ska jag göra nu då? Åka hem och leva Svensson-liv igen? Det uppstår lätt abstinensbesvär efteråt, då man längtar tillbaka till det fria livet. Livet är så okomplicerat under vandringen och dom få beslut man måste ta är att sätta en fot framför den andra, bestämma sig för hur långt man orkar gå den dagen och lite då och då känna efter om man är hungrig eller törstig. Med ögon som är som ett litet barns, tittar man förundrat på landskapet runt omkring sig och insuper atmosfären - man är så full av nya intryck.

Jag hade tyckt att det hade varit spännande att få höra om han tyckte att den långa vandringen hade förändrat honom på något sätt och i så fall hur, men tyvärr saknades den knorren. Det är mycket vanligt att människor känner att dom förändras när dom får så mycket tid över till att reflektera över sig själva och sina liv och tidigare upplevelser. Dessutom så växer man otroligt mycket både i självkänsla och självförtroende, för man inser vilken enorm kapacitet man har – en kapacitet som man inte fullt ut utnyttjat tidigare.

Se dokumentären på Svt:
5 miljoner steg

#elcamino #365milsvandring

Ja, ibland hittar man också det man inte letat efter!

På väg upp mot O Cebreiro nära Galicien.

Den här mannen tänkte att han skulle ut och vandra för att komma i lite bättre fysisk form. Det blev han också, men han fann också något mer.

Jon F, “Lessons Learned On The Camino de Santiago”; (https://youtu.be/hPz6F-OJBwE):

Att vandra Caminon är svårt vanebildande. Man fylls av harmoni i såväl kropp som själ och dom flesta längtar tillbaka när dom väl gått där en gång.

Caminon finns för alltid i mitt hjärta!

En av otroligt många vackra soluppgångar under min vandring.

#elcamino

Ja, det är något jag verkligen funderat över. Spanien har varit nedstängd i flera omgångar – hur går det då för pilgrimerna och för alla som är ekonomiskt beroende av inkomsterna från alla dessa turister? För att kunna förstå hur mycket pilgrimerna betyder för alla små byar man går igenom så behöver man veta att det förra året var nästan 350 000 personer som vandrade på El Camino Frances och bara under den tiden då jag var där, så var det ofattbara 40 000 andra människor där samtidigt!

Tak över huvudet för trötta pilgrimer!

När alla dessa människor plötsligt uteblir så blir det en otroligt stor och negativ effekt för alla människor som livnär sig på att tillhandahålla sovplatser, sälja mellanmål eller måltider och apoteksvaror till dom förbipasserande. Det finns till exempel många småbyar där det bor 20-50 personer som tillsammans driver några härbärgen med ca 40 sovplatser, 1-2 kafféer, en restaurant, någon mindre matbutik och ett apotek. När det helt plötsligt inte vandrar förbi 1000 personer varje dag som det brukar, då förlorar dom flesta av byns innevånare sin inkomst.

Och alla som planerat att ge sig ut på pilgrimsvandring, vågade dom ge sig iväg denna sommar när hela samhället plötsligt kunde stängas ner och det kunde införas utegångsförbud?

Här följer några videor om hur läget varit på Caminon i år: först en video med en ägare av ett mindre härbärge, som valde att hålla helt stängt hela säsongen för att inte bidra till smittspridningen, sedan en video med en dam som vandrade trots allt. Hon bokade sina boenden via Booking istället för att bo på härbärgen, som det var ovisst att veta om dom skulle vara öppna efter dagens vandring. Hon verkar tycka att det gick ganska bra att genomföra vandringen trots Coronan. Antalet vandrare har i år varit väldigt lågt och av dom fåtal som vågat ge sig iväg verkar många ha tagit med sig ett tält för att vara säkra på att ha någonstans att sova. I dom flesta av provinserna längs vägen är camping inte tillåten, men jag antar att befolkningen och myndigheterna sett mellan fingrarna med det i år. Ägaren av härbärget berättar att många härbärgen nu är till salu eftersom deras pengar tagit slut, men många har också fått mottagit gåvor från pilgrimer som vandrat där tidigare år och som nu vill stötta ställen dom tyckt särskilt mycket om.

På fot genom byn Trabadelo, där härberget i videon ligger. Det var en fantastisk dag! Vi vandrade längs en flod i en dalgång, solen sken men luften var hög och klar här på väg upp mot höjderna vid O Cebreiro.

RobsCamino, “How Are Things on the Camino Now during the Pandemic for Albergues?”; (https://youtu.be/pB0EjS5M020):

Ivar Rekve, “The Camino de Santiago in times of COVID, Porto to Santiago July 2020”; (https://youtu.be/8PWZ_W7M_Ng):

#elcamino

För några veckor sedan fick jag den här bilden av Ken från Texas. Vi hade som vanligt sprungit på varandra på vägen vid ett café straxt utanför den stora staden Logrono. Där fanns ett vackert naturreservat med en sjö och skog, det var väldigt grönt och härligt där. Jag hade för första gången börjat min vandring medan det fortfarande var mörkt, för det skulle bli över 30 grader i skuggan den dagen och jag ville komma fram i skaplig tid då det blir som varmast mellan klockan 13 och 16 på dagen.

Två veckor senare hade jag just lämnat storstaden León och var på väg mot den gamla vackra staden Astorga. Hösten gjorde sig påmind även i Spanien och jag hade upptäckt att min regn- och vindjacka inte var särskilt regntät, regnade det ordentligt så blev jag rejält blöt och kall ända in på kroppen. Det var småkallt, blåsigt och regnet hängde i luften och jag hade inhandlat en rejäl regncape i León, Efter Astorga väntade dom höga galiciska bergsmassiven framför mig och jag undrade hur jag skulle klara av dom, det hade ju varit rejält tufft att ta sig över Pyrenéerna. Det visade sig vara betydligt lättare, för stigningen pågick successivt under flera dagar och jag lade mig också till med en bra strategi. Jag stannade på natthärbärgen halvvägs upp till bergspassen, så att jag sedan kunde passera toppen i utvilat tillstånd och med pigga ben nästa förmiddag. Det var en bra strategi för mig, den ska jag fortsätta att använda mig av om jag gör liknande vandringar i framtiden.

Jag tänker så ofta på Caminon och vandringen där och jag undrar om det är någon som vågat trotsa Coronan och ge sig ut och vandra där nu i år? Håller ens härbärgena öppet under dessa omständigheter?

Ringaren av Notre Dame? Nej, det var visst bara jag i min nya rejäla regncape.

Den gamla vackra romerska bron i Hospital de Órbigo.

Ibland kommer man väldigt långt med hjälp av lite jävlar-anamma och lite goda strategier! Vi förmår så mycket mer än vad vi tror!

#elcamino

För ett år sedan hade jag dagen innan vandrat över Pyrenéerna och var precis i början på det stora äventyret med att gå den gamla pilgrimsleden ”El Camino Frances” från södra Frankrike och till Santiago de Compostela som ligger nära Atlantkusten i västra Spanien. Det var en häftig upplevelse och när jag var där i början kändes det inte alls självklart att jag skulle klara av att gå dom 80 milen, jag tänkte att om jag lyckas ta mig till Pamplona (knappt 10 mil) så kommer jag att känna mig jättestolt och supernöjd med mig själv. Men efter Pamplona så kom jag liksom automatiskt in i min rytm och fötterna bara gick av sig själv och innan jag visste ordet av hade jag gått halvvägs och mådde superbra av traskandet.

Dagen till ära så har jag skickat en hälsning till min vän Ken i USA. Jag mötte honom första gången vid frukosten vid klostret i Roncevalles och sedan sprang vi på varandra var och varannan dag under dom första 40 milen, så vi hann bli goda vänner.

Det stora klostret i Roncevalles, där dom flesta pilgrimer sover efter att ha tagit sig över dom branta bergen i Pyrenéerna.

Byn Burguete som ligger efter några kilometrar.

Lite boskap i bergen i Navarra.

Byn Espinal.

Om du missat att läsa om vandringen och nu blivit nyfiken så börjar berättelsen här:

El Camino de Santiago

#elcaminodesantiago