Inlägg publicerade under kategorin Klosterleden

Av Amisa - Onsdag 28 april 23:02

Den här sträckan av Klosterleden har jag vandrat tidigare, när jag gå-tränade inför pilgrimsvandringen i Spanien. Då tog jag inga bilder, så därför kommer dom här nu istället.

Dom sträckor jag tyckt bäst om att vandra på Klosterleden/Birgittaleden är från Kvarsebo till Åby, från Västra Husby till Askeby och från Borensberg till Motala där man går på små vägar och ibland stigar. Dom tråkigare partierna är där man passerar genom större städer som Norrköping och Linköping. Där hamnar man bitvis längs stora vägar med mycket trafik och ibland har det bara funnits en minimal vägren. Det gäller framförallt på sträckan Askeby till Hjulsbro (en stadsdel i Linköping). Om man inte tycker att det är jätteviktigt att gå exakt hela vägen så föreslår jag att man tar bussen på den sträckan istället.




Men här kommer bilder från dagens vandring. Vandringen börjar uppe på kullen i Kvarsebo vid kyrkan.





Här går den krokiga vägen ganska brant ner mot hamnen.





I backen på vägen ned finns ett kors som är ett minnesmärke av Christinas kapell som byggdes här på 1600-talet. Tydligen åkte folk även på den tiden färja över till andra sidan av viken. Kolmården var på den tiden ett fredlöst område bebott av rövare och dom gav sig gärna på folk som färdades genom området. Kanske var det därför man ville över till den andra sidan? Det kan annars vara för att man var på väg mot Söderköping som på den tiden var en viktig hamnstad och då var det här den närmaste vägen att ta sig dit.





Om man har tur och är här på rätt veckodag (öppet lördagar och söndagar) så kan man stärka sig med lite kaffe och hembakat bröd inför vandringen i det här lilla kaféet.





Sedan är man nere vid hamnen och badplatsen. På bänkarna nere vid hamnen råder lugn och ro och här är det så skönt att sätta sig en stund och kontemplera över vandringens syfte och över sitt liv och sin tro.





Här nere finns ganska många hus, en del med mycket snickarglädje.





Sedan går vägen in i ett mer skogigt område med sommarstugor och sommarstugor som blivit tillbyggda permanentbostäder.





Vägen går förbi Kvarsebo varv.





Här står det en gammal lastbil av modell Ä.





Förr tillverkades här kvarseboekor, jag är osäker på om man fortfarande gör det. Jag träffar en man som gillar Rajraj! Ja, Rajraj är alltså hans båt som han nu gör iordning inför sommarens båtutflykter.
:)





Återigen kommer man fram till ett område med mycket hus.





Sedan kommer jag ut till vägen som går från färjan.





Jag är lite osäker på vart jag gick in förra gången för då kom jag uppifrån busshållplatsen, men det visar sig vara den första avtagsvägen jag kommer till. Ja här var det jag började min vandring i höstas. Ska man gå mot djurparken så svänger man här till höger i den lilla korsningen.





Nu är det dags att gå tillbaka till Kvarsebo igen och jag väljer att ta en annan väg dit och följa Sörmlandsleden som går ner mot färjelägret. Åker man över till andra sidan så fortsätter leden som Östgötaleden. Den går tvärsöver Vikbolandet, sedan ytterligare en färja vid Stegeborg och den fortsätter sedan ner till Sankt Annas skärgård. Undrar just vilken Anna det är som fått låna ut sitt namn till vår vackra skärgård?





Här finns det ställplatser. Det kan ju vara ett tips till folk som kanske tänker besöka Kolmårdens djurpark och vill komma dit tidigt på morgonen. Den här platsen är ungefär en mil från djurparken.





Jag hade hoppats att det här fiket skulle vara öppet så att jag skulle kunna få en kopp kaffe här, men det visade sig att dom bara har sommaröppet. Lite oklart när den säsongen börjar.





Vandra vidare!

Av Amisa - 17 oktober 2020 23:45

Idag har jag gått den sista etappen som jag hade kvar på Klosterleden från Kvarsebo i öster till Vadstena i västra delen av Östergötland. Det känns bra att jag slutfört det jag hade tänkt mig innan höst- och vintermörkret faller på och gör det svårt med längre vandringsdagar. Min vandring idag var lite bakofram eftersom jag gick i riktning mot Kvarsebo istället för mot Vadstena som ju borde vara målet och jag vandrade från mitt hem i norra delen av Norrköping och ut till Åby. Jag valde att inte gå exakt den vägen som Klosterleden egentligen går för den är så väldigt tråkig och går utmed E4:an och en större riksväg och genom ett område med många varuhus. Istället hittade jag på min egen variant som var lite längre, men betydligt trevligare.




Vandringen börjar utefter några mindre villagator.

 




Här finns en labyrint. Jag tänker att det är som livet - man måste hitta rätt väg och det är lätt att gå fel ibland!

 




Så går jag förbi ett litet förortscentrum, där jag brukar handla ibland.

 




Jag kommer fram till Östra Eneby kyrka. Om man frågar mig så är det här Norrköpings vackraste kyrka! Den är ganska liten och känns väldigt ombonad. Den är också väldigt gammal, dom äldsta delarna är från 1100-talet.

 




I Sverige är kyrkor nästan alltid stängda och låsta om det inte råkar vara söndag förmiddag, men idag visar det sig att det är öppet här och den första jag springer på när jag kommer in är en gammal klasskamrat som arbetar som präst här. Jag träffade henne förra sommaren på en begravning för min svägerskas mamma, innan det hade vi inte setts på mer än trettio år. Så kul, det känns som om det var meningen att jag skulle råka öppna dörren här just när hon var här!

 




Anledningen till att det är öppet idag är att det straxt ska bli ett dop här och när jag kommer in (och försöker smyga runt) så håller en kvinna och kantorn på att träna på en sång som ska framföras vid dopet.

 




Jag tänder ljus och tänker att det bör vara tre med tanke på treenigheten.

    

   




Sedan fortsätter min vandring ut ur Norrköping. Jag passerar en massa hus och ett koloniområde.

   




Här tar stan slut och därefter får jag följa den stora landsvägen några kilometer.

   




Här bildar träden nästan en portal in till gården.

 




Vilka härliga färger det börjar bli på träden nu!

 




Jag är på väg bort mot den där förkastningen, men först måste jag gå lite åt fel håll innan jag kan vika av däråt.

 




Några hästar längs vägen vill gärna prata med mig!

 




Där på himlen är ett flygplan på väg någonstans! Jag tänker på hur jag förr alltid väntade på helgen, semestern eller någon storhelg och vad jag ville göra då. Nu för tiden är jag oftast nöjd med var jag är, har inte samma behov av att rymma från min vardag.


Är det inte sjukt att dom flesta av oss lever så stressiga liv att vi känner att vi måste rymma ifrån vardagen då och då för att orka fungera vidare? Om vi istället konsumerar mindre onödiga prylar så behöver vi inte jobba lika många timmar och får mer tid över för att göra det som får oss att må bra! Det är inte så att jag aldrig mer kommer vilja resa bort, men det behöver inte ske så ofta och när det väl sker vill jag gärna stanna borta en längre tid, så som jag gjorde när jag vandrade i Spanien. Slowresande är ofta väldigt mycket billigare och mindre miljöskadligt än korta snabba resor! Hellre en lång resa var 3:e år än tre korta resor per år med lågprisflyget.

 




Därborta ser jag Kvillinge kyrka dit jag ska komma senare under eftermiddagen.

 




Jag passerar förbi den här fina björkhagen. Här brukar det gå djur på bete och på vårarna är backen helt vit av vitsippor. Det brukar vara så vackert!

 




Sedan går jag förbi ett ställe där det alltid står en massa bilar, många av dom rena vraken. En del växer det till och med mossa på!

 




Jag går förbi en tät granskog med mjuk grön mossa under.

 




Här pågår visst älgjakten? Tur att jag snart ska gå åt ett annat håll!

 




Här behöver jag korsa en stor väg. Så skönt att det finns en vägtunnel under, så att jag tryggt kan passera!

 




Vid plantskolan ska jag ta in på en liten grusväg genom en liten by.

 




Det var länge sedan jag gick här och nu har det växt upp en hel del nya hus här.

 




Men kvar finns också dom gamla.

 




Här står en bänk. Så bra för jag börjar bli sugen på lite fika! Det blir ett päron, några kex och lite dricka.

   




Mitt i en krök kommer jag ut på en lite större väg som går bort mot Kvillinge kyrka och Åby som är dagens slutdestination. Förut har jag alltså gått mot nordväst, men nu byter jag riktning och går istället österut.

 




Det finns en del gamla fina torp här.

 




Den här ugglan skulle min dotter gilla!

 




Vilken fantastisk fin röd färg vildvinet har!

 




Det här är en väg av den gamla sorten - kurvig.

   




Det finns ett naturreservat här som kallas Kvillingeförkastningen. Jag ser ytterligare några vandrare på vägen. Dom är nog på väg upp på berget?

 




Uppe på berget ligger det tre fornborgar: Torsklint, Skärlötaborgen och Moteklint. Dom flesta som går upp här gör det nog för att det är milsvid utsikt därifrån. Det var länge sedan jag var där, men det får bli en annan dag.

 





Trevlig trädgårdsutsmyckning!

 




Det här huset har en väldigt speciell stil, inte så vackert kanske men väldigt eget.

 





Här ligger Lida gård, som numer är ett behandlingshem för drogberoende personer.

 




Jag går förbi ytterligare ett hus med en massa bilar, men här är det riktigt gamla bilar! Det finns flera stora verkstäder, så här bor nog en stor veteranbilsfanatiker?

   




En gammal bensinpump har dom också!

   





Nu är det dags för middag! Jag hade tänkt ta den på kyrkogården som ligger straxt brevid, men det verkar blåsa rätt mycket där så det får bli här i skogskanten istället.

 




Jag får påhälsning av en höstpigg nyckelpiga.

 




Och så hittar jag ekollon.

 




Där framme är nu Kvillinge kyrka, också det är en fin kyrka men den är som väntat låst.

 




Kyrkporten är lite ovanlig, den sitter väldigt långt in.

 




Jag ser en väldigt höstfin grav, mycket blommor, hjärtan, änglar och pumpor. Ljungen är planterad i form av ett hjärta. Så sorgligt, den här kvinnan blev bara 61 år gammal!

 




Minneslunden och en gammal fin byggnad i bakgrunden.

 




Sedan passerar jag Kvillinge kyrkby.

   




Därefter följer samhället Jursla och nu är det inte så lång bit kvar att gå!

   




Jag passerar Åby ridklubb.

 




Och sedan en gångtunnel igen för att korsa Katrineholmsvägen.

 




Sedan måste jag också korsa Pjältån. När jag kör bil över den bron så har jag aldrig uppfattat att det är en så gammal och vacker stenbro längst ner. När man är ute och vandrar ser man så mycket detaljer som man inte hinner uppfatta när man svischar förbi i en bil!

   




Jag börjar närma mig Åby centrum och här ligger gamla byggnader vägg i vägg med nybyggda.

 




Här ligger en stor sportarena precis brevid det gamla huset.

 




Jag går över tågrälsen......

 




.......och därefter kommer jag ner till Åby centrum där jag avlutade en vandringsetapp förra veckan. Jag missade precis bussen, men det gör inget för jag använder tiden till att gå in i affären och köpa mig en kanelbulle.

 




Tänk att jag nu har gått hela Klosterleden, från Kvarsebo ute vid Östersjön till Vadstena i mitten på Sverige. Jag googlar längden och ser att det är något mer än 24 mil. Inte så långt kanske om jag jämför med El camino frances de Compostela som är 80 mil, men ändå! Jag har gått över halva Sveriges bredd! Det ska jag fira med en varm god kopp kaffe och en kanelbulle då jag kommer hem!

 



Vad skiljer då pilgrimsvandring i Sverige mot i Spanien?

Jo, man träffar inga andra pilgrimsvandrare och jag tror att det framför allt beror på brist på information. För ett och ett halvt år sedan hörde jag talas om Pilgrimscentrum i Vadstena. I våras när jag kände mig rastlös så kollade jag på deras hemsida och förväntade mig bara att hitta kortare leder i Vadstena- och Ombergstrakten. Därför blev jag väldigt förvånad när jag upptäckte att det finns en vandringsled som går rakt genom hela länet. Varför hör man aldrig talas om det? Pilgrimsvandring är så stort nere på kontinenten och ändå gör vi så lite med det här!


Vill man att det ska bli riktigt bra, så behövs infrastruktur längs vägen: boende, möjlighet att köpa mat (mellan Söderköping och Linköping) och från Askeby och in till Linköping behövs en separat cykel/gångväg för som det är nu är det inte tryggt att gå på vägen med den täta trafik det är där.


Den pilgrimsvandring som är vanlig i Sverige är väldigt annorlunda mot det man gör i Spanien. Här går man några kilometer med en ryggsäck med lite matsäck för dagen tillsammans med en grupp människor som man redan känner, man reflekterar lite och tar sedan bilen hem till sin varma sköna säng och sin middag. Där vandrar man under en och en halv månad två till tre mil om dagen. Vädret kan variera från 30+ och sol till ösregn eller minusgrader och snö, allt du behöver för månader framåt måste du kånka med dig i din tunga ryggsäck. Du bor nära inpå andra pilgrimer, äter med andra pilgrimer och det går inte en dag utan att man får nya vänner från alla möjliga delar av världen och man delar sina livsberättelser. Du ställs inför allehanda problem: det finns ingen ledig säng, du kommer inte åt kontanter och har varken pengar till mat eller logi, skoskav, stukade ben, du går vilse och så vidare. Då uppstår en helt otrolig solidaritet mellan människor! Är någon i någon slags nöd så hjälper man till så gott man kan. Man lär sig att ge hjälp, att ta emot hjälp och man får en tillit till att det alltid kommer finnas någon som bryr sig och hjälper för alla sitter vi i samma båt!




Det skulle vara så roligt om pilgrimsvandring kunde bli en stor grej också i Sverige med tusentals traskande människor varje sommar och intressanta samtal på härbärgen eller över en delad pilgrimsmåltid!


#klosterleden



Av Amisa - 14 oktober 2020 23:45

Idag har jag varit ute på Klosterleden igen och gått från Kvarsebo färjeläger till Kolmårdens djurpark. När jag var ute igår köpte jag en dygnsbiljett på bussen och då tänkte jag att det var klokt att ge mig ut i skogen även idag, eftersom resan dit då redan var betald. Så jag tog bussen till vägen som går nerför berget till färjelägret.




På väg nerför backen till färjan i Kvarsebo.
 



Sedan slog jag in på en liten skogsväg.

 



Även här var skogen full med massor av stora stenblock, gröna utav stjärnmossa.

 



Efter en liten stund var det dags att lämna vägen och istället fortsätta på en stig.

 



Det gick lite upp och ner.

 



Och bitvis var det mycket stenar.

   



Även här fanns det fortfarande blåbär kvar, men smaken var rätt vattnig nu.

 



Det är inte bara nedåt det är brant och bergit, utan det är också berg uppåt. Det var bra för det blåste rätt mycket från norr idag och jag hade oroat mig lite för starka kastvindar när jag nu skulle vandra runt på bergen. Men eftersom berget fortsatte ovanför mig också så gick jag i lä för nordvinden.

   



Jag gillar stenar, men det vet ni säkert redan?

   




Vilket spännande rotsystem det här trädet hade!

 



Berget stupade brant nedåt!

 



Och ibland blev det lite brant klättring nedför backen.

 



Bad? Nej tack, nu börjar även jag tycka att det börjar bli lite för höstlikt för att jag ska vilja bada mer ute.

 



Jaha, tydligen ska det finnas vildsvin här och jag hoppades att jag inte skulle springa på en hel flock av dom idag. Det skulle kanske vara lite läskigt, då dom kan vara aggressiva. Dom är väldigt skygga så risken att springa på dom är ganska liten, men är ändå lite större när man går ensam och tyst i skogen. Det märkte jag ju bland annat när jag i Spanien sprang rakt på en jagande genett i morgonmörkret.

 



Bitvis var stigen snarare en hinderbana med många träd som låg på tvärsen över.

 




Även idag passerade jag en liten bäck. Jag har aldrig tänkt på att det finns så många av dom här i Kolmårdsbranterna, men dom kommer från sjöar som ligger uppe på berget och som har utlopp ner mot havet. Flera av dom utgör viktiga lekplatser för fiskar på våren, men i den här bäcken kan jag inte tänka mig att fiskarna kommer upp särskilt långt, för längst ner finns ett vattenfall på sådär 5-6 meters höjd.




Och här är vattenfallet längre ner i backen. Tyvärr syns det inte så bra här hur högt fallhöjden är, det är högre än det verkar på filmen.



 

Här finns många stenblock som skapar en massa hålrum och grottor.

   




Här var det blöta berget alldeles rött. Kanske är berget järnhaltigt här?

 



Jag fick syn på några rosa-gröna stenar. Kan det vara marmor som finns även här eller är det bara gnejs? Jag är inte så bra på det här med olika bergarter. Vackra är dom i vilket fall som helst med sin fina ådring!

 



Idag har det varit väldigt vacker utsikt över Bråviken på vandringen!

   




Här på Högklippan flög en rovfågel förbi. Jag funderade på om det kunde vara en havsörn, det finns ganska mycket av dom här ute vid havet.

 




Nedanför här finns jättegrytor, men jag tyckte det var för brant för att jag skulle våga mig på att klättra ner dit.

 




Naturens egna konstinstallationer?

      




Långt där borta i horisonten såg jag utkanten av Norrköping.

 




Och så såg jag någon slags djurbajs igen. Kan det vara efter vildsvinen?

   




Här bland klippblocken finns en riktig rövargrotta.

 




Det är inte hittepå som i Ronja rövardotter, här har man konstaterat att folk faktiskt har levt på riktigt, för taket på grottan är sotig efter eldarna man tänt där. Förr fanns det många rövare i Kolmårdsskogarna och det var farligt att färdas genom området.

 




Det var några meter ner till golvet på grottan och det hängde något där som man kunde hålla sig i då man klättrar ner och upp där.

 




Sedan kom jag till en del av leden som var väldigt brant. Jag bestämde mig för att ta fegisvägen och inte gå där. Jag är nämligen utrustad med en slingerfot som ibland viker sig så jag står på näsan. Jag vill inte trilla nerför berget och dö, särskilt inte när jag är här helt ensam och utan hjälp om det händer något.

 




Lite information om djurlivet här. Där det var mycket lövträd och lite fuktigt  såg jag många småfåglar och också en hackspett.

 




Här skulle jag ha kunnat gå ner och återigen komma ut på vandringsleden, men jag såg på kartan att det är en extrasväng på några kilometer och sedan kommer man ändå ut på den här stora vägen, några hundra meter längre bort. Jag bestämde mig för att inte ta den där omvägen utan följde landsvägen bort till djurparken istället.

 




Ja här skulle jag ha kommit ut, för här fortsätter leden på andra sidan om stora vägen och nu finns det ingen mer vandringsled som går i riktning bort mot djurparken.

 




Så jag traskade på.......

 




På ett ställe hade dom kalhuggit en skog sedan förra gången jag åkte förbi här. Det såg för dj...gt ut, dom har inte ens lämnat kvar några frötallar!

 



Sedan gick jag förbi byn Timmergata som har inte mindre än tre olika busshållplatser. Här är Timmergata, där det förr låg ett tegelbruk.

 




Timmergata affär - jag gissar att det en gång var i det här huset?

 




Och Timmergata skola - det råder väl ingen tvekan om att det är det här huset som avses?

 




Sedan kom jag fram till Kolmårdens djurpark, varifrån jag skulle ta bussen hem.

 




Entrén till djurparken.

 




Tropikariet i Kolmården där det finns ormar, kräldjur, en del fiskar som t ex rockor, alligatorer och spindlar.

 




Nu återstår endast en etapp på Klosterleden. Det är från Åby och hem till mig, men imorgon ska jag vila mig och ha lite sovmorgon. Klosterleden får vänta till nästa vecka!

Av Amisa - 13 oktober 2020 22:51

Nu spurtar jag lite med Klosterleden för att hinna med så mycket som möjligt av den innan höstmörkret faller över oss om sådär två veckor. Idag vandrade jag en liten kortis på ca 9 km från Kolmårdens djurpark via Marmorbrukets Naturreservat till Krokek.




Jag startade här vid Vildmarkshotellet som ligger väldigt fint på en klippa med utsikt över Bråviken.

 




Farleden till Norrköpings hamn går här utanför så det är en strid ström av båtar som passerar revy.

 




Vid hotellet finns en tipspromenad uppsatt.

 




Jag antar att den är för barnfamiljer. Jag tror svaret ska vara Omslag vad tror ni?

  

 




Här går det ganska brant nedåt.

 




Berget ser så konstigt ut här, som om någon skurit i den med en kniv. Undrar om det är naturen som format det så, eller människors verktyg?

 




Jag ser mycket konstiga former idag. Här en trädrot som ser ut som en sittande fågel uppifrån.

   




En liten bäck strilar nerför bergskanten.

 




Ihåliga trädrötter har formats till vattenbehållare.

   



Och en spännande utväxt på ett träd.

 



Prickiga löv.

 



Och växter som blivit rosalila av nattkylan.

   




En märklig sten med räfflor.

 




Ruinen av en byggnad, som får mig att tänka på förr i tiden. I dom oändliga Kolmårdsskogarna var det gott om rövare och tjuvar, och det var förenat med fara att färdas genom dessa trakter. Ändå var detta en vanlig färdväg då man skulle till Stockholm från södra Sverige.

 




Jag ser några märkliga växter som växer på en fuktig plats. Jag tänker att det kanske är ängsull, men det visar sig vara skavfräken, en växt som inte är så vanlig.

 



Skavfräken.

 



Här är ett av dom gamla marmorbrotten där man förr bröt Kolmårdsmarmor.

 




Nypon.

 




Och nu går jag på en promenadväg precis brevid vattnet.

 




Höströda buskar.

    




Ett block av marmor - man kan se den fina ådringen trots att det här bara är ett oslipat block.

 




Sedan hittar jag två kalkugnar.

   





Som jag förstår det så bröts kalken direkt från berget här på sidan av.





Jag kom fram till en gammal vacker gård.

 




Här har dom en gammal Grålle-traktor. Jag älskar Grållar!

 

   




Om det hade varit sommar och varmt hade jag kunnat ta ett bad här på den lilla stranden.

 




En flugsvamp.

 




Jag går igenom en kohage. Så vackert det blir när djuren får gå och beta och forma landskapet!

 




Sedan kommer jag fram till en båtklubb och marina som jag inte kände till sedan tidigare.

   




Vid husen finns återigen någon omtänksam person som lagt fram äpplen som man får ta av.

 




Jag passerar över en liten bäck som heter Kolmårdsbäcken. Här går fiskar uppströms för att leka på vårarna.

   




Här finns slånbärsbuskar, men dom är ganska tomma på bär och dom som finns kvar är helt skrumpna.

 




Därefter kommer jag fram till Sandvikens Campingplats och deras badstrand.

 




Jag har bara sett campingen på avstånd från vägen förut, men nu får jag se den på nära håll. Det finns mycket småstugor att hyra här, antar att det är lönsamt med tanke på närheten till Kolmårdens djurpark.

 




Sedan ligger det ytterligare en småbåtshamn.

 




På andra sidan vägen börjar nedre delen av Krokek.

    




Här uppe på höjden ligger många gamla fina hus.

 




Och dom har vacker utsikt över viken och båttrafiken där.

   




Ovanför backen ligger Krokeks kyrka och där tar jag en matpaus. Jag tänkte det skulle vara lugn och ro här, men en man i en minitraktor kör runt, runt och klipper gräset med stor frenesi. Jo, jag fattar! Han gör bara sitt jobb, men det hade varit trevligt med lite matro. Jag får sällskap av två ekorrar, men trots idoga försök att fånga dom på bild, så syns bara träden på mina bilder.

   




Vacker plantering med mycket inslag av olika grässorter.

   




Nu är det bara en liten bit kvar att gå och jag passerar Hans och Gretas hus, ja i allafall ser det nästan ut som det!

 




Dom har tamfåglar i trädgården och jag tror att det är myskänder (sådana som äter spanska skogssniglar).

 




Jag kommer förbi ytterligare ett vattendrag, det är Svintunaån. Lite längre ner längs med ån finns en gammal kvarn vid ån.

 




Nu är jag snart vid slutet av min vandring och här passerar jag Råsslaskolan.

 




Och snart är jag uppe vid Kolmårdens busstation och har tur och behöver bara vänta i tio minuter innan det dyker upp en buss som kan ta mig tillbaka in till Norrköping igen.

 

Av Amisa - 8 oktober 2020 23:45

Idag hade vi rätt fint väder och jag hade inga måsten eller borden att göra så då funderade jag på om jag skulle försöka mig på ytterligare en paddling eller om jag istället skulle gå ytterligare en etapp på Klosterleden. Jag bestämde mig för det senare och tog därför bussen ut till Kolmårdens station i Krokek.



Kolmårdens tåg- och bussstation i Krokek.

 



Även i Krokek finns omtänksamma människor som delar med sig av det dom har.

 



Här nere i backen har jag jobbat för sådär femton år sedan. Jag fuskade lite som springvikarie vid en gruppbostad för vuxna utvecklingsstörda personer.

 



Men idag ska jag inte fortsätta nerför backen utan istället gå västerut, tillbaka mot Norrköpingshållet och Åby centrum som är dagens mål.

 



Här en smal passage för tåget på Södra stambanan.

 




När jag jobbade här brukade jag ibland gå den här vägen om jag hade en delad tur med en 4-timmarsrast mitt på dagen. Då var här tät skog, men nu har dom avverkat massor och man ser ända ner till Bråviken.

 




Jag fotar svampar och bär och tänker att bilderna, ganska mycket liknar dom jag tog i Galicien i oktober förra året.

 




Min son trodde förra veckan att blåbären var slut i skogen, men det var helt fel, det är fortfarande fullt av dom. Tyvärr börjar dom nu få en blaskig smak efter dom senaste veckornas regnande.

 




Jag ser ett stort fågelbo i ett träd. Innan jag kom fram till det tänkte jag att det nästan liknade ett stort svart kattdjur som satt i trädet, men såvida det inte har rymt någon panter från Kolmårdens djurpark så är det nog bara ett fågelbo.

  

   




Så häftigt mycket vitmossa, det är som stora kuddar av mossa.

 




Ja, det var som jag misstänkte. Anledningen till dom stora avverkningarna här är att man ska bygga en massa nya villor här uppe och vill ha tomter med fin utsikt.

 




Efter ytterligare promenerande kommer jag fram till Kolmårdsanstalten, där man tydligen har ett snickeri.

     




Och så har dom en stor grönsaksodling här också.

   




För länge sedan var här ett sanatorium för tuberkulossjuka. Det har också varit äldreboende och vårdcentral i huset.

 




När jag jobbade i gruppboendet så fanns här en daglig verksamhet, jag vet inte om den finns kvar idag.

 




Vilket märkligt hus! Men det verkar inte användas idag? Jag pratar lite med några män som är ute och räfsar löv, jag gissar att dom är interner från anstalten, för det här är en öppen anstalt och internerna har förtroendet att också få röra sig lite i den nära miljön. Dom tyckte det var rätt skönt att vara ute och jobba idag.

 




Sedan kommer jag ut på en större väg och följer den en liten bit.

 




Här är Torssjön, sommartid kan man bada i änden på den.

 




En anordning för att kunna svinga sig ner i vattnet?

   




På väg nerför backen ser jag en räv springa över vägen, men tyvärr hann jag inte få upp kameran då jag först misstog det för att vara en katt. Sedan såg jag den brunröda pälsen och den tjocka svansen med en smal vit svanstipp.

 




Här är ett av Norrköpingsbornas omtyckta fik, Oskarshäll. Här är väldigt fin utsikt ut över Bråviken.

     




Sedan går jag en liten skogsväg uppför backen igen, för att undvika den trafikerade bilvägen. Den här alternativvägen har jag hittat på Naturkartan.

 




Uppe i skogen finns små söta skogstorp.

   



För längre sedan har tydligen Klosterleden gått här, det gör den inte nu enligt kartorna som jag laddat ner från Pilgrimscentrumet i Vadstena.

 




Och här går också delar av Östgötaleden samma väg.

 




Jag träffar en karl på cykel som jag sett lite tidigare. Det visar sig att han bor i det här huset. Gubben utanför är en uppstoppad gubbe och inte mannen jag pratade med.

 




Hu vilken tät skog! Jag väntar nästan på att det ska kliva ut en björn ur skogen.

 




Och så ser jag någon konstig spillning som jag inte vet vad den kommer ifrån för djur. Det ser ut som om den ätit mycket bär. Någon som vet?

Kanske en bjärg som emigrerat från fjällen?

  


Uppdatering: När jag googlar bilder så hittar jag bilder på björnspillning som liknar detta. Jag tror inte att det finns en björn så nära stan, för då hade man sannolikt hört talas om det. Rävar, mårdhundar och grävlingar gillar också blåbär, men grävlingar bajsar vanligtvis i en latringrop och inte direkt på backen, man tror inte att det finns särskilt många mårdhundar ännu i Östergötland, så det mest sannolika är nog att det är rävbajs. Det lär lukta illa, men jag luktade inte på det så jag har ingen aning om så var fallet. Det var en rejält stor hög.

 




Och så passerar jag ett litet sågverk, dår det luktar alldeles underbart av nysågat virke.

  





Sedan kommer jag ner till ett naturreservat som heter Getåravinen. Jag ser rätt mycket folk och bilar här, men går själv inte ner till bäckravinen för det är eftermiddag och inte så många timmar kvar tills det blir mörkt. Jag behöver traska på!

 




Här är skogen lite mörk av alla granar och otroligt grön av all stjärnmossa som växer här.

     




Även här ser jag en del träd som verkar vara angripna av granbarkborren.

 




Snart blir det dags att passera under E4:an och gå över på andra sidan.

 




Hm, det saknas något här? Borde det inte stå Ultreia eller något visdomsord här? Det är ju i alla fall en pilgrimsled!

Kanske jag borde smyga hit någon dag med en målarfärgsbytta och skriva lite?

  

 




Dags för vilopaus! Då ser jag dagens andra djur springa över vägen. Det är en liten mus och jag tänker på alla möss jag såg när jag gick på Mesetan förra hösten. Jag försökte locka fram den med en liten chokladbit för att kunna ta ett kort på den, men den gick inte på det tricket.

 




Jag ser ett jakttorn och hör lite knallar utifrån skogen. Det påminner mig om att älgjakten nog har börjat nu och att det nog är bra att hålla sig på vägen om man vill komma fram med livet i behåll.

 




Här någonstans var det som det smällde. Den här platsen gör inte skäl för sitt namn idag!

 



En man och en kvinna möter mig på sina cyklar och vinkar glatt till mig. Lite senare kommer dom tillbaka och tjoar lite till mig igen. Det kommer också ett gäng motorcyklister farande. Jag blir lite förvånad, för här är grusväg och jag trodde inte att dom brukar välja sådana vägar.

 




Lite härliga ormbunkar.

     




Så småningom börjar jag känna igen mig, jag närmar mig badplatsen uppe vid Nedre Glottern där jag varit tidigare i somras. Sedan blir bebyggelsen tätare och tätare, det finns trottoarer och vägbelysning. Det känns skönt för det håller på att mörkna och det går snabbt nu.

 




Långt uppe i backen har man fin utsikt över Bråviken och Bråvallaslätten nedanför.

   




Till slut är jag framme vid målet i Åby centrum och medan jag är inne i affären för att handla lite på hemvägen så faller mörkret, det blir helt mörkt ute och när jag kliver på bussen börjar det också att regna ute.
Vilken tur att jag klarade mig ifrån det hela dagen!

 





När jag kommer till stan får det bli spårvagnen sista biten hem, för jag har ingen lust att leta fram varken jacka eller regnponcho nu när jag nästan är hemma.

Här är vad jag har med mig hem idag: En fin vit sten som jag hittade under vandringen!  

Av Amisa - 22 september 2020 23:41

Idag har jag vandrat en etapp på Klosterleden som är en pilgrimsled. Den går från Kvarsebo i Kolmården till Söderköping och sedan vidare till Vadstena, där Heliga Birgitta levde en stor del av sitt liv. Jag har insett att höstmörkret snabbt är på intågande och om någon månad kommer det vara mörkt redan vid fyratiden på eftermiddagen. Alltså behöver jag gå sträckan Kvarsebo - Söderköping nu om det ska bli av före vintern. Idag hade jag inte tid att ta mig ända ut till Kvarsebo, för jag hade en grej jag skulle till på tidiga kvällen. Istället tänkte jag att jag kunde gå sträckan från mitt hem i norra Norrköping och till Söderköping istället. Det är ju lite bakofram men så fick det bli.


Kartan jag har över leden säger att man ska gå rakt genom stora gator mitt i innerstaden, men jag tog min egen väg istället. Lite längre, men mycket trevligare!



Jag började genom Folkparken där det trots vackert väder inte var så mycket folk.

 



Sedan gick jag förbi industrilandskapet.

 



Sedan genade jag förbi det här lummiga femtiotalsområdet.

 



Och lite små villagator. Kolla så mycket vildvin!

 



Under den stora trafikleden.......

 



......och upp till Vrinneviskogen, ett stort naturreservat i södra delen av Norrköping. Här känner jag mig hemma för under en stor del av mitt liv har jag bott på olika sidor av den skogen.

 



Någon gång har Klosterleden gått här, för här finns det en skylt kvar.

 



Sedan tycker jag det är dags att vila fötterna lite, så då fick det bli en fikapaus.

 



Någon har satt upp lite färgglada fågelholkar i träden.

 



Här är slalombacken. Här var jag några gånger och tränade att gå i branter innan jag skulle åka ner till Frankrike och ta mig över Pyrenéerna. Men den här backen är bara 25 meters stigning googlade jag mig till, så den förslår inte så värst mycket om man i verkligheten ska ta sig upp 1 000 meter och bara gå uppför i brant lutning under nästan en hel dag. Jag tänkte jag skulle ta mig ut till Yxbacken istället, den har 100 meters stigning, men det blev aldrig av innan vandringen.

 



Jag fortsatte min vandring söderut genom skogen tills jag kom till södra änden av Norrköping.

 



Här gick jag ner bland husen. Det var längesedan jag var här och här har det växt upp ett dagis sen senast.

 

 



Här har en del boende pallkrageodlingar i parken i områdets mitt. Undrar om dom får ha sin skörd i fred?

 



Jag fick ta mig under stora vägen, E22:an för att sedan kunna gå på cykelbanan till Söderköping.

 



Här är Ljura bäck. Om ni någon gång läst Sven Wernströms bokserie om Trälarna, så utspelar sig någon av böckerna vid en by vid Ljura bäck. Nu för tiden rinner bäcken delvis genom underjordiska tunnlar, men jag har hört att man funderar på att återigen låta den ligga på ytan som förr i tiden, för att gynna djurlivet runtomkring.

 



Nedanför cykelbanan går E22:an och man ser ganska långt här över dom öppna fälten.

 



Cykelvägen gör en avstickare från den stora vägen och här ser jag ett sött litet torp som jag inte vetat om förut.

 



Det här är det första trädet i år som jag ser med höströda blad.

 



Jag passerar Kummelby där det finns ganska mycket hus, många av dom ganska nybyggda.

 



Jag passerar Tingstad kyrka och snart är det dags att svänga av från stora vägen och istället gå på småvägar.

 



Så skönt att slippa alla bilar och den intensiva trafiken! Här är lugn och ro!

 



Jag tycker det är dags för en matpaus och lite middag.

 



Jag har också lite fina äpplen som Gud bjöd mig på. Dom växte straxt brevid vägen och konstigt nog är det inga rönnbärsmal i dom, annars är det vansinnigt mycket rönnbärsmal i äpplena i år.

 



En stackars kopparödla har fått sätta livet till.

 



Efter ett tag börjar vägen att luta lite nedåt. Börjar jag närma mig Söderköping?

 



På ett fält ser jag en stor hjort, eller är det ett rådjur? Svårt att avgöra på det här avståndet.

 



Sedan ser jag Mariehovs herrgård. Då måste jag vara nära Söderköping nu, för det ligger ganska nära.

 



Efter ett tag kommer jag ned till kanalen och Skeppsdockans camping och vandrarhem och nu är jag nästan framme i Söderköping.

   



Här är Klevbrinkens brovaktarbostad.

 



Jag ser en pytteliten orm och tror att det är en huggormsunge, men sedan kommer jag på att det kanske är en hasselsnok som ju varit på tapeten under dom senaste månaderna. Förmodligen kommer man att bygga en vägtunnel under kanalen för att få ordning på trafikköerna utan att störa ormarnas population så mycket. Jag förstår inte riktigt varför det blir så stor skillnad om man bygger en tunnel istället för en högbro över kanalen. Båda alternativen innebär väl stora ingrepp i naturen, spelar det egentligen så stor roll vilket av alternativen man väljer?

 



Med livet som insats så tar jag mig för andra gången idag över den högtrafikerade E22:an, där det varken finns övergångsställe eller mittrefug trots att vägen längs kanalbanken passerar här. Kanalen är stängd för säsongen, men ändå så är här långa bilköer. Det tycks mig tydligt att det inte bara är broöppningarna som åstadkommer trafikproblem här, utan också dom många korsningarna och trafikljusen inne i stan. Dom behöver få bort genomfartstrafiken från innerstaden och leda runt den utanför istället.

 



För andra gången den här sommaren kommer jag vandrande den här vägen som en pilgrim. Förra gången var i mitten på april då jag vandrade Västra Husby - Söderköping tur och retur.

 



Om jag ska hinna i tid till mitt möte i Norrköping, börjar jag få bråttom till bussen, så jag skyndar mig men tänker att det nog är kört, att jag kanske får vänta tills nästa buss ska gå.

     



Jag ser den här statyn och tänker att det nog är Heliga Birgitta, men när jag läser skylten ser jag att det inte stämmer. Den föreställer Katarina Sunesdotter, en annan historisk kvinna.

   



Hur det gick med bussen? Jo, jag sa "Ske din vilja!" till Gud och trots att jag var några minuter försenad till resecentrum, så var bussen också det och vi kom till hållplatsen exakt samtidigt.



Det är trevligt att alltid ha tillit och att se att det alltid funkar! För dom som har problem med det kan jag med varm hand rekommendera en vandring längs El Camino Fraces i Spanien. Har man inte lärt sig det förr, så lär man sig det då!

 

 

#klosterleden #tillit

Av Amisa - 17 maj 2020 11:31

Nyligen vandrade jag Birgittaleden från Söderköping till Vadstena och det hela avslutades sedan med två dagars vistelse vid pilgrimscentrumet i Vadstena. Där finns en liten pilgrimsshop med saker som kan inspirera till andlig utveckling och när jag var där var det ett ting som jag drogs till som inget annat. Det var ett vackert Tau-kors i olivträ med en abstrakt Jesusfigur och som den naturnära person jag är, hade jag svårt att motstå det vackra träet och den mjuka, flytande, sinnliga formen.



 



Väl hemkommen började jag fundera över symboliken i smycket, för om det är något mer som väcker min nyfikenhet så är det symboler och saker som kan ha ett dolt budskap. Alltså började jag göra lite efterforskningar och här är vad jag fann.



Tau-korset nämns i Uppenbarelseboken där profeten Hesekiel våndades över det våld och laglöshet som rådde i Jerusalem.




”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors[a] i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne”, sade Herren till Hesekiel  (Hesekiel 9:4).

 



Fotnot:

a)      9:4 kors   Hebr. taw, den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. I dåtidens gammalhebreiska hade den formen av ett kors. Jfr 1 Mos 4:15, Upp 7:3.



Här får alltså Hesekiel i uppdrag av Gud att sätta tecknet taw i pannan på de människor som kämpar för det goda och rättfärdiga och som inte låter sig dras med i den ondska som råder och som inte ger upp kampen. Tecknet taw betyder också ”tecken” och är dessutom det första skrivtecknet i ordet ”Torá” som betyder ”Lagen”. I senare översättningar av bibeln har sedan det hebreiska tecknet taw ersatts med det grekiska tecknet tau. Tau har också använts som en symbol för evigt liv och pånyttfödelse.


I november år 1215 hörde den Helige Fransiskus påven Innocentus III läsa ovanstående bibelcitat. Efter det bestämde han sig för att han och hans anhängare skulle använda den symbol och det gör de fortfarande. Då en aspirant tas upp i Fransiskanerordern mottar han ett Tau-kors som ett tecken på att han vigt sitt liv åt Kristus enligt Fransiskus lära. Bandet som Tau-korset bärs i har vanligtvis tre knutar och de ska påminna om de tre klosterlöftena: lydnad, fattigdom och kyskhet.


Även Antoniuskorset är ett T-kors och det användes av Antonius Eremiten, eller Antonius av Egypten som han också kallades, under 300-talet för att driva ut demoner. Denna symbol brukades sedan av Antoninbröderna tills deras order slutligen lades ner i början av 1800-talet.




Jag är stolt och glad över mitt Tau-kors och det hänger nästan dagligen runt min hals och det påminner mig om att alltid välja ljuset!



Vill du läsa mer och se bilder från vandringen på Birgittaleden så läs gärna mer om det på min blogg:
Birgittaleden/sida-6/


#taukorset #alltidväljaljuset

Av Amisa - 7 maj 2020 10:31

Jag hade några reflektioner kvar, som jag funderat på idag:


 


Frihet – Vad är sann frihet?


Vilken svår fråga! Jag tänker nog att riktig frihet är att våga leva i nuet – inte älta om något som varit och som jag ändå inte kan ändra på nu eller något som jag hoppas ska ske någon gång i framtiden. Det är en bra tanke men svår att efterleva, och ofta känner jag att jag har låtit en dag rinna ut i sanden istället för att göra något vettigt av den. Hm, det här behöver jag nog träna väldigt mycket mer på?

När jag är ute känner jag mig alltid väldigt fri, det är därför jag hela tiden längtar ut på vandring igen och igen. Kanske har jag varit en luffare i ett tidigare liv?
 


När jag gör något kreativt, lär mig nya saker eller jobbar med någon typ av problemlösning känner jag mig också väldigt fri. Då glömmer jag tid och rum, glömmer bort att äta eller att gå och lägga mig vid normal tid.


Jag tror min ideala sysselsättning skulle vara att vara mångsysslare, för är det något som dödar kreativiteten lika effektivt som måsten, borden och inrutade dagar? Tänk att få börja varje dag med att fundera på vad jag vill göra just idag och vad passar att göra idag, med tanke på vilken årstid det är och hur vädret ser ut!


Jag tänker också att frihet är att inte ha så många saker. Saker kostar pengar att köpa in, sedan ska dom lagras, lagas och underhållas. Ofta kostar det mer pengar och möda än vad det smakar bra att ha dom? Ibland tänker jag att jag kanske skulle göra mig av med lägenheten och istället bosätta mig i en husbil eller en inredd skåpbil med bara en säng, ett litet bord och ett pentry där jag kan laga mat. Då kan jag bo där jag för tillfället känner för att vara och jag slipper gräsklippning och ogräsrensning. Men kanske är det orealistiskt och skulle vara väldigt ensamt? Och ibland tänker jag tvärtom att jag kanske skulle ha en liten gård någonstans på landet, med lite lador och uthus där jag skulle kunna ha en verkstad och lite husdjur och vara lite självförsörjande och själv producera det mesta jag behöver. Nä, allt det här behöver jag nog fundera mycket mer över!



 


Hopp – Finns det ljus i mörkret?


Dom senaste åren har jag lärt mig att det finns ljus och mörker. Dom existerar alltid sida vid sida, för där det finns ett ljus så finns det också skuggor och mörker. Jag kan alltid välja om jag vill vända mig mot skuggorna och se mörkret, problemen och hindren eller om jag hellre vill vända mig mot ljuset och istället se hopp och möjligheter. Givetvis väljer jag då alltid att vända mig mot ljuset, mot dig Gud, för varför skulle jag vilja välja hopplöshet istället för hopp och vägledning genom svåra stunder i livet? Du går alltid med mig genom alla svårigheter och det känns så tryggt och bra.


Något annat jag har lärt mig är att svårigheter är inte bara av ondo, dom är samtidigt förklädda välsignelser – en möjlighet att ta till mig någon viktig lärdom för att i framtiden lite lättare kunna möta livets svårigheter. Numer när något jobbigt händer, så frågar jag mig ”Vad kan jag lära mig av det här?” Hittills har jag alltid lyckats hitta något svar på den frågan och dessutom gör det förhållningssättet att jag alltid känner att jag tjänar något på att gå igenom svårigheter. Alternativet hade varit att istället se mig som ett offer som saknar makt att påverka mitt eget liv och det känns inte som ett bra alternativ.


Jag känner att du är som en förälder som vill ge mig lagom stora utmaningar så att jag kan växa och bli starkare och klokare med tiden, med det finns alltid mer lärdomar jag behöver få insikt om och lära mig. En sak jag behöver bli bättre på att hantera är min ärlighet. Jag gör ibland andra illa med min ärlighet, även när det sällan är avsikten och jag behöver lära mig att föra fram mina budskap på ett försiktigare sätt, så att jag inte oavsiktligt sårar någon annan.



 

#vandringsreflektioner

Presentation

Omröstning

Är du intresserad av hur du fungerar psykiskt?
 JA, vad intressant!
 JA, men det verkar svårt!
 Ja, det tror jag?
 Kanske, men ser inget behov?
 Nej, är rädd för vad jag kan hitta där!
 NEJ, jag består bara av en kropp!
 NEJ, vilket trams!
 Annat - kommentera gärna vad

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se