Otroligt blåsigt idag så jag håller hårt i ratten. Här har tom ramlat ett träd över vägen.

#storm

Ikväll kurar jag skymning som Astrid Lindgren skulle ha sagt. Här vid sjön Åsundens midja strax utanför Kisa är det otroligt vacker skymning. Dock stor risk att jag blir väckt tidigt imorgon då det här är en populär rastplats för semesteråkare, inte minst knuttar. Som man bäddar får man ligga.......
:)

#kurarskymning

Igår var jag i den vackra byn Gärdserum som ligger i Uknadalen som sträcker sig från sydöstra Östergötland och så ner mot Västervikshållet. Jag hade nämligen sett att kyrkan och dess mysiga kafé skulle vara öppet och jag var nyfiken på att se hur det ser ut där för den här kyrkan är väldigt originell.

Mycket speciell kyrka med små tinnar och torn. När jag kom till platsen skulle det snart vara en begravning, så därför fick man inte gå in i kyrkan just då.

Så jag fick börja besöket med lite fika istället. Det smakade väldigt bra!

I byn finns ett Bed & Breakfast där man kan övernatta och Östgötaleden går förbi här om man känner för att vandra lite.

Medan jag väntade på att kyrkan skulle öppna igen så gick jag ner till sjön och tog ett dopp.

Dottern ringde och medan jag pratade med henne började det att duggregna, så jag fick söka skydd inne under vindskyddet.

Tur att det fanns för på några minuter växlade vädret från solsken till kolsvart himmel, åska och ösregn.  

Men efter en stund blev det sol igen, tada!

Och nu var kyrkan öppen igen.

Det fanns stora läktare på kyrkans långsidor också det ovanligt på en landsortskyrka. För länge sedan fanns det koppargruvor här i trakten och det var därför dom hade råd med en så ståndsmässig kyrka.

I kyrkan satt en man och spelade på en flygel och det pågick också en fotoutställning om gamla tider i traktens historia. Det är en eldsjäl från trakten som sammanställt alla bilder och letat fakta om människorna som bodde här. Till försäljning fanns böcker hon skrivit och bilder på CD-skivor som man kan köpa.

Här berättas om gamla traditioner som "kryckgänge" - något man gjorde när ett par tog ut lysning inför ett bröllop.

Gamlingarna på ålderdomshemmet. Dom måste vara födda någonstans vid tiden för förra sekelskiftet, undrar hur deras liv varit och vad dom jobbat med? Kanske har dom varit pigor och hembiträden? Jag blir så rörd av att se den gamla tanten med dockan. Undrar just om hon var dement och trodde att dockan var hennes barn?

Här berättas om när den första radion kom till byn, det var en jättestor händelse på den tiden.

Och så lite olika brudpar. Den här är rolig tycker jag! Han ser nästan modern ut, som vilken kille som helst idag, medan hon ser väldigt märklig ut med sin ålderdomliga utstyrsel.

Och det här verkar vara lite fint folk med bil, tjusig droska och tjänstefolk.

Och vilken rolig mustasch han har, en rejäl snorbroms!

:)

Efter kyrkobesöket blev det en vandringstur upp till utsiktsplatsen på Glasberget straxt ovanför byn.

Här gick det rätt brant uppför!

"El Camino provides!" som vi pilgrimsvandrare brukar säga. Det vi behöver för att må bra hittar vi längs vägen. Först hallon......

......sedan körsbär mitt ute i barrskogen?

Och till sist årets första blåbär för min del.

Den fina utsikten gjorde vandringen väl värd!

Sedan blev det övernattning på den här fina platsen!

#gärdserum #gamlatider

Tidigare i veckan passade jag på att ge mig ut på utflykt med Pärlan (husbilen) i det sköna vårvädret. Jag styrde kosan mot Stegeborg, som är en borg vars allra äldsta delar är från 800-talet e. Kr och Norrkrog, naturreservatet på andra sidan om vattnet vid Slätbaken som är en vik i den östgötska skärgården. Fortsätter man inåt viken här så hamnar man vid Göta kanals utlopp och lite längre in ligger staden Söderköping. Söderköping var för länge sedan en stor och viktig hamnstad, då vattennivån då var högre och Slätbaken gick hela vägen in dit och vid Stegeborg vaktade man inloppet från havet framförallt från fienden från öster. Som ni kanske vet så härjade ryssarna friskt här under början på 1700-talet och dom brände ner det mesta som kom i deras väg. Det är väl en av anledningarna till att vi i Norrköping har väldigt få riktigt gamla hus. Det är inte första gången vi haft problem med ryssarna!

Läs mer om rysshärjningarna:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/ryssharjningarna-1719-21

Planen var att åka dit den norra vägen över Vikbolandet, men det visade sig inte vara någon bra idé. Vägverket var nämligen i full fart med att göra förbättringsarbeten på vägen och jag har aldrig sett något liknande vägarbete tidigare. Sista milen innan Norrkrog var det fullt av lösa småsten på vägen, ja alltså betydligt mer sten än vad det normalt sett är på en grusväg. Medan jag körde hörde jag hur kaskader av sten slog upp på bilens underrede, stackars Pärlan blev stenblästrad och jag fattade ingenting. Hur kan det vara så mycket sten på en asfaltsväg? Efter några kilometer fick jag min förklaring när jag kom ifatt en av vägmaskinerna. Det verkade som om dom lagade ojämnheter genom att först spruta ut lite asfalt och därefter spruta ut grus på vägen, alltså som en omvänd dammsugare. Gruset hamnade inte bara i ojämnheterna utan spreds över hela vägbanan och så höll det på i en hel mil. Jag vågar inte tänka på hur Pärlan nu ser ut inunder!

Till slut kom jag i alla fall fram till Norrkrog där jag tidigare åkt förbi ett par gånger, men aldrig stannat då jag inte kände till att det fanns ett naturreservat där. Där ligger en camping, en stugby och en badplats.

Under högsäsongen finns här restaurant och kafé. Nu var det väldigt lugnt, bara ett fåtal husvagnsmänniskor var där.

Norra sidan av Slätbaken är en förkastning med branta berg och den här förkastningen löper sedan utmed Göta kanal och norra sidan av sjön Roxen och fortsätter sedan längs Göta kanal ända bort till staden Motala som ligger vid den stora sjön Vättern.

På andra sidan av vattnet ligger Stegeborg och där finns också en småbåtshamn och en hamnkrog som är väldigt trevlig.

Stora holkar nära marken. Vem brukar bo där? Fladdermöss eller kanske kattugglorna som lär finnas här? Borde dom inte vilja vara lite högre upp i trädet?

Några svanar hojtar till varandra. Kanske varnar dom varandra för att en människovarelse är på väg?

Båtägarna börjar också vakna till liv efter den mörka vintern.

Lite här och där finns viloplatser där man kan slå sig ner för en stunds reflektion.

Här växer det stensöta! Såna brukade jag ofta äta när jag var barn, jag gillade lakritssmaken.

Lite här och där växer det blåsippor. Inga mängder, men det är fint ändå och jag ser citronfjärilar också som vaknat till liv.

Vad härligt med fågelkvitter och hör ni tystnaden? Här finns inget buller i form av stora vägar med massor av bilar. Jag har saknat tystnaden, måste flytta snart för jag står inte ut med allt oväsen som finns inne i stan utan trivs bäst på platser där det finns så få vägar som möjligt. Ljudföroreningar påverkar mitt mående alldeles för mycket, jag vill bara höra naturen!

Nu bär det uppför mot dom fina utsiktsplatserna.

Därutåt ligger havet. Jag förvånas över hur smal viken är, man ser nästan inte öppningen.

I bergsskrevorna mellan bergsknallarna är det ganska fuktigt med mycket mossa och grönt.

Och här växer skägglav!

Och så kommer jag fram till berget som ligger ovanför campingen. Ser ni Pärlan därnere nära vägen?

Och där är borgen och färjan som är på väg dit just nu.

Lite vitsippor såg jag också. Allt är lite senare här än inne i stan, här ute vid havet är det nog ännu lite kallare?

Jag tar färjan över för att åka förbi Söderköping på hemvägen. På andra sidan borgen fanns väldigt fina ställplatser ända nere vid vattnet.

Jag passade också på att kolla in Skällviks kyrka, som jag tidigare bara sett från vägen.

Jag blir glad när jag ser gravar med mycket blommor på! Här finns det folk som bryr sig om sina döda släktingar. En färjvakt är det som ligger här, kanske en person som alla lokalbor kände?

Jag ser också en rolig gravsten som liknar Barbarpappa i formen.   Människorna som ligger här har ett väldigt konstigt namn. Är det ett hittepå-namn månntro? Nån som tröttnat på att heta Andersson?

Tyvärr har den gamla kyrkan stora sättningsskador, men det verkar som om reparationsarbete pågår.

Och en fin klockstapel i trä finns det.

#stegeborgsslottsruin #norrkrog #skällvik

Har varit och kört en sväng med husbilen för att ladda batterierna. Egentligen hade jag tänkt åka för en vecka sedan men då var det både blåsigt och isfläckar på gatan trots många plusgrader på termometern.

Nu hade Pärlan stått i tre veckor sedan förra rundan och var lite småtjurig att starta. Bodelsbatterierna däremot var rätt pigga och visade full stapel på mätaren redan före åkturen. Jag har bara kört och inte stannat för någon promenad någonstans, för det är fullständigt vattensjukt på alla platser utmed småvägarna där man brukar kunna stanna till. Jag hade inte lust att fastna i någon lervälling "långt-bort-i-skogen". Det blev i alla fall en runda till gränstrakterna mot Södermanland på småvägar och så Örebrovägen hem.

Så här fint var det ute vid den stora sjön Glan, strax nordväst om Norrköping.

Jag börjar redan se fram emot att årets campingsäsong ska börja. En förbättring jag funderade på under hösten var att skaffa en liten vattenkokare att ha i husbilen och på så vis kunna minska gasolförbrukningen lite. Det jag oftast använder spisen till är ju att koka vatten till kaffe eller te. Efter jul var det lite rea så jag passade på att köpa en.

Tanken är att jag istället ska kunna koka vattnet med hjälp av min solcell på taket. Det skulle nog inte fungera nu när det är sådan brist på dagsljus och solen står så lågt på horisonten, med det går säkert bra från maj till augusti när jag tillbringar mycket tid i bilen.

Vattenkokaren är av ett tyskt märke, effekten är 650 W (en vanlig vattenkokare är vanligtvis på 1000-2000 W) och det går att koka 5 dl vatten i den. Jag har provat den hemma och det tog 6 minuter, vet inte om det kanske tar mer tid i husbilen? Den är liten och får förhoppningsvis plats i kastrullskåpet då jag inte använder den.

En liten resevattenkokare med två mindre muggar (som får plats inuti kokaren).

Här ser man storleken lite bättre då den står brevid min vanliga vattenkokare på 1,7 L som jag har hemma.

Jag brukar inte avge några nyårslöften och det har jag inte tänkt göra i år heller. En gammal vis föregångare i släkten brukade säga ”Man ska inte lova att hålla det man inte håller i händerna!” och det tycker jag verkar klokt. På radion hörde jag att om man ändå tänker avge nyårslöften så är det bättre att lova att börja med en bra vana än att lova att sluta upp med en dålig vana, vi har mycket lättare att hålla sådana löften.

Istället för löften så brukar jag tänka igenom vilka intentioner jag vill ha med det nya året och också fundera över hur det gick med förra årets intentioner. För ett år sedan tänkte jag att jag ville köpa en husbil, med vilken jag skulle tillbringa mycket tid ute i naturen och så ville jag gå en forspaddlingskurs. Check och check!

Jo, det blev en husbil som levererades i mitten på april och den bodde jag sedan i det mesta av min tid fram till augusti. I september blev det lite mer sporadiskt när vädret var bra och därefter har det mest varit dagsutflykter. Pärlan, som min husbil heter, tog mig med på skogs- och paddeläventyr även bortom dom områden jag tidigare brukade besöka. Dom mest minnesvärda vandringarna var nog dom jag gjorde i trakterna söder om Oxelösund där det var en fantastisk utsikt över havet och omgivningen och flera stora fornborgar, helt annorlunda mot fornborgar jag sett tidigare.

En av dom märkliga fornborgarna.

Milsvid utsikt över havet

Simonberget vid Tunaberg

En härlig försommarmorgon i husbilen och jag kände mig så hemma där!

Och försommarkväll i husbilen

Även för paddlingen så var det dom nya sjöarna som var mest spännande: Hövern och via en å in till Lången, Järnlunden och Lilla Rängen. Dom ligger lite söder om Linköping och ner mot Åtvidaberg och där fanns fina badplatser och klippor där man kan gå iland.

Järnlunden en dag i slutet på augusti

Forspaddlingen blev också av och den gav mig både självförtroende och en insikt om livet. Om man inte har kunskapen att hantera strömmarna i älven på ett klokt sätt så kommer man att få en jobbig upplevelse där man helt tappar kontrollen och är chanslös mot det framforsande vattnets enorma kraft. På exakt samma sätt är det i livet! Om man inte har en kunskap om hur man på ett sunt sätt hanterar jobbiga känslor och upplevelser så kommer man också att kastas in i en strid känsloström som man kommer att ha svårt att hantera. Alltså är det en helt nödvändig livskunskap för mig att lära mig mer om hur jag kan hantera detta på ett klokt sätt och faktum är att mitt psyke blivit ännu stabilare under hösten. Jag vet nästan ingenting om min framtid, men har full tillit till att Gud, Universum, Moder jord, ja vad man nu än vill kalla det, vill mig väl!

Jag kämpar mig igenom en av forsarna före Dala-Floda

Och så till det nya årets intentioner……..Ja, det har väl märkts i min blogg vad det är jag prioriterar mest nu? Jag vill öka min förståelse av mig själv och andra, sluta att klamra mig fast vid förväntningar som kanske inte kan uppfyllas, bli bättre på att vara här och nu och att djuplyssna på mina medmänniskor och leva mer kärleksfullt. För att bli bättre på det skulle jag vilja delta i ett Plum Village retreat. Det kan man både göra här i Sverige och i andra länder. Jag skulle nog helst vilja göra det i Frankrike, men det har ju också med Coronasmittan att göra om det är möjligt eller inte. Jag tycker om miljöombyten och känner att jag utvecklas mest av att träffa människor som kanske har lite annorlunda synsätt än vad jag själv har, det blir lättare att se sitt eget liv ur ett nytt perspektiv på det sättet.

Kanske möta våren på ett zenbuddhistiskt retreat i Frankrike eller kanske i Sverige? Jag imponeras så av zenbuddhisterna, dom har så mycket visdom om hur man tar hand om sitt psyke. Jag tror alla människor har något att lära sig av dom?

Det andra jag funderar på att göra är att kanske tillbringa nästa vinter i husbilen, men på sydligare breddgrader. Även det blir beroende av hur Coronan utvecklar sig, så det är ingen bra idé att jag låser fast mig i några sådana tankar. Jag får helt enkelt avvakta och se om det blir möjligt till senhösten!

Kanske möjligt att spendera senhösten och vintern här istället för i ett molnigt och höstmörkt Norrköping?

Något mer jag funderar över att göra är att kanske köpa en packraft, en lätt uppblåsbar båt. Det skulle vara kul för då kan jag ta med andra ut på paddeltur. Som det är nu har jag bara en båt och är någon mer med så får vi turas om med att sitta på stranden och med att paddla och det skulle vara kul att kunna dela den upplevelsen istället. Jag vill ju så gärna att också andra ska upptäcka hur avkopplande och skönt det är att vara en hel dag på eller vid vattnet, hur otroligt harmonisk man blir av det. En packraft är också ett bra komplement när man vandrar. Den jag funderar på väger ungefär 3,5 kg och tar väldigt liten plats. Därför kan den lätt packas ner i en ryggsäck eller en cykelkorg och tas med till sjöar som inte är nåbara med motorfordon. Jag tilltalas så mycket av den enkelheten! Men ännu måste jag nog fundera en stund till på om det är en klok investering eller inte.

Kanske en packraft om den inte kostar alldeles för mycket?

Har ni några idéer om vad ni vill att det nya året ska innehålla?

Idag har jag boostat Pärlan. Ja inte med vaccin då, utan jag körde en rejäl sväng för att ladda mina batterier.

Jag blev helt tagen på sängen av den oväntade köldknäppen tidigare i månaden, hade ju liksom inte räknat med att det helt plötsligt skulle bli den kallaste decemberperioden på 35 år när det vanligtvis brukar vara väldigt milt i december.

Mina bodelsbatterier lyckades jag i alla fall undsätta och koppla bort efter någon dag då jag hunnit införskaffa nya verktyg för detta ändamål, för min skiftnyckel var alltför bred för att få plats att skruva med på den trånga platsen. Glad var jag för det, för mina två bodelsbatterier köpte jag nya i somras och det skulle svida rätt onödigt i plånboken om dom redan nu skulle råka gå åt pipsvängen, för att inte tala om resursslöseriet. Det är nämligen så när man har två hopkopplade batterier att om ett av dom behöver bytas så måste man byta ut båda, dom måste vara av samma märke och ha samma effekt och vara lika gamla.

Värre var det med mitt vanliga bilbatteri som sitter under förarstolen. Jag inbillade mig att det skulle stå i instruktionsboken hur man ska komma åt det, men icke. Googlade och såg att även andra människor med samma förarhytt som jag har har undrat samma sak. I ett forum hittade jag info om att enda sättet att komma åt det är att demontera förarsätet och själva vridmekanismen och lyfta bort allt det. Männen som skrivit i forumet skrev också att sätet är rejält tungt att lyfta bort, så det var inte direkt något jag blev så sugen på att göra och särskilt inte när det var -15 grader ute. Därför bestämde jag mig för att låta det sitta kvar och hoppas att det skulle överleva köldknäppen.

En del tycker att man ska kånka in alla batterierna vintertid och det kanske funkar om man bor i en villa och bara ska bära batterierna några meter in till garaget, men min parkering ligger rätt många kvarter från min bostad och jag bor två trappor upp utan hiss. Tror också att jag skulle bli rätt trött på att snubbla på mina tre batterier om dom ska stå på golvet i min lilla etta i fem månader varje år - det känns inte så lockande.

Så nu när vi har haft rejält mildväder i flera dagar tänkte jag köra en rejäl sväng medan det är barmark ute och till min stora lättnad så hoppade motorn snällt igång. Puh, det är jag så tacksam för! Sedan blev det en åktur på 7-8 mil så att alla mina batterier hann laddas ordentligt, så skönt.

Jag tycker om när det är lite kallt och lite snö på backen, men hoppas att det kan varvas med lite mildväder då och då så att mina batterier överlever vintern på detta sätt! Jag hoppas Coronan försvinner till nästa vinter så kanske jag kan dra söderut då istället för att sitta hemma och vantrivas med höstmörkret. Det vore lagom att komma hem i mars när våren är på väg här.