Det är inte bara fåglarna som kvittrar, nu för tiden gör ju även människor det. Här är en liten videosnutt om människorna som kvittrar………………

Hello, is there anybody out there?

Ja man undrar ju ibland ifall det är NÅGON som läser vad man skriver för annars är det ju ett förfärligt slöseri med tid att sitta här och skriva. I och för sig tycker jag ju att det är kul att skriva i vilket fall som helst och att spåna över företeelser som kan vara värda att diskutera och kul formuleringar jag kan använda. Men det går inte att bortse ifrån att jag egentligen vill väcka tankar med det jag skriver och att det då är kul att få reaktioner ifrån läsarna.

En snabb och väldigt ostatistisk undersökning av kommentarerna som gjorts på min blogg visar att det är en person som förmodligen är 40+ och resterande kommentarer är gjorda av personer i 20 till 25-årsåldern.

Då kan man ju inte låta bli att undra om ni som är 25+ inte har några åsikter om någonting (stackars er i så fall!) eller om ni tillhör dom som är tekniska bakåtsträvare som inte vågar göra något ni aldrig gjort förut och inte vågar att klicka på någon knapp eller något sådant av rädsla att datorn ska explodera? Ja jag föredrar att tro det senare, så därför kommer här en snabbkurs om hur man skriver en kommentar i bloggen.

2.  En kommentarsruta öppnas. I översta fältet skriver du in den signatur du önskar använda och i nästa skriver du in om du har en länk till din blogg eller hemsida som du vill lägga in. Det här fältet kan du alltså lämna blankt om du vill. I tredje fältet skriver du in koden som står till höger och i det fjärde skriver du din text. Här får ni alltså komma med egna åsikter eller kanske förslag på något ni tycker att jag borde skriva om och gärna en massa uppmuntrande ord som jag kan suga i mig när jag kämpar mot mitt viktproblem. 

3.  När du har skrivit färdigt klickar du på skicka kommentar. Kommentaren publiceras sedan efter att jag godkänt den.

Jag vill också passa på att tacka dom personer som läst i min blogg och som tagit sig tid att skriva kommentarer. Jag tycker det är jättekul att höra era åsikter, skriv gärna igen!

Det brukar sägas att kvinnor har simultanförmåga och kan göra många saker samtidigt, men jag har nu bevisat att det bara är en fördom.

Idag fick min dotter och jag besök av sonen. Efter att ha ätit middag skulle jag göra lite våfflor att smaska på medan vi kollade på en film. Sagt och gjort, jag satte igång med att blanda smeten och babblade under tiden på med ungarna. Jag hade bestämt mig för att ¾-delar av paketet var en lagom portion för oss tre. Enligt mina fantastiska mattekunskaper så skulle ¾-delar * 7 dl vatten bli 10,3 dl!

Vet i sjutton hur det gick till, men det gick jättebra! Genast när jag hade börjat vispa i pulvret insåg jag att det var alldeles för mycket vatten, men då var det ju försent att ändra sig. Tänkte sen att det kanske skulle gå att använda smeten ändå som den var bara jag lät våfflorna gräddas så länge att vattnet hann att avdunsta. 

Tro mig, det var inte en bra idé! Smeten rann över och översvärmade hela våffeljärnet och halva diskbänken och våfflan delade sig i en över- och en underdel och blev bara en kläggig massa. Lyckades sedan skapligt med att rädda smeten genom att vispa i vetemjöl, men då var mina skapelser inte längre frasiga våfflor utan påminde istället mer om mjuka pannkakor.

Nåja, man kan ju inte lyckas jämnt! Får väl nöja mig med att bara vara nästan perfekt  :))

-”Hur var filmen då”, undrar ni kanske nu. Jo, den var jättebra! Den heter ”Little miss Sunshine” och handlar om en liten tjej som gärna vill delta i en skönhets- och talangtävling för barn. Hennes familj är också lite speciell och består av en del halv-neurotiska individer. En del tragiska händelser inträffar, men mest är det här en ljus och humoristisk berättelse med en sensmoral som säger att man ska våga vara sig själv.

Hörde på nyheterna idag om någon kommun där man skulle göra stora besparningar på skolan. Bland annat  skulle dom ha hemkunskapsundervisning utan att använda några matvaror och slöjd utan vare sig tillgång till tyg, garn, trä eller metall.

Har ingen aning om hur man ska lära sig snickra utan tillgång på träbitar att arbeta med och dottern påpekade att hon tyckte det var tillräckligt svårt att lära sig laga mat fast dom hade råvaror att göra något med.

Hon spår dessutom att MacDolnads kommer att sälja ännu bättre i framtiden när folk inte längre vet hur man lagar (nyttig) mat själv!

Här handlar det verkligen inte om att spara med osthyvel, utan med storsläggan. Är det inte dags för våra riksdagspolitiker att dra ner lite på sina löner istället för att bara spara på våra ungar och våra gamla hela tiden! 

Har ett urklipp någonstans med ett uttalande av Vilhelm Moberg. Den lyder ungefär såhär:

Om någon politiker säger till dig att vi alla sitter i samma båt, då måste du se upp. Det betyder att det är du som ska ro!

För dom som känner samhällsengagemang, en låt som är lika aktuell idag som den var för 35 år sedan...............

/ Amisa

På tal om nördar så ska jag väl i rättvisans namn berätta att jag själv är en riktig radionörd och tillhör dom 10%:en som dagligen lyssnar på P1. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag lyssnar på den för jag gillar att hålla mig à jour med vad som händer inom vetenskap, historia, politik, samhällsfrågor och vill gärna höra om nya böcker och filmer som ser dagens ljus.

Häromdagen hörde jag ett bra program som handlade om hur man kan jobba med att förbättra sin självkänsla genom att göra en massa olika övningar. Reportern fick prova att göra en övning där hon skulle beskriva sig själv. Hon sa då att hon var lite tjock , hade för stor mun och att håret var risigt. Sedan fick hon tänka på en person som hon tycker om och därefter skulle hon beskriva vad hos den personen det är hon gillar.

Det visade sig då att när hon skulle värdera sig själv handlade det nästan uteslutande om hennes (bristande) utseende, men då hon isället skulle värdera sin vän så handlade det mer om vännens personlighet och utstrålning t ex att vännen var gladlynt och lojal. Kompisens utseende var inget hon alls hade funderat över särskilt mycket.

Det verkar alltså som om vi har en måttstock för våra vänner och en annan (strängare) för oss själva. Om man ska försöka få bättre självkänsla är det viktigt att också lära sig att se ALLA goda egenskaper man har och känna sig stolt över dom!

I min familj är det nörd-tätt. En person är helt insnöad på rap-, R & B- och soulmusik, en gillar smala kultfilmer och udda musik som är så smal att endast ett fåtal kollat in dom på MySpace, en annan person följer besatt alla nyhetssändningar från BBC och CNN dygnet runt som om jorden kommer att gå under om dessa inte bevakas.

Nu har vi fått ytterligare ett nörd-tillskott i familjen, en släktforskningsnörd. Han gör upp stora träd med alla i släkten ända tillbaka till 1600-talet, bjuder in släktingar att ansluta sig i Geni-gemenskapen, ringer okända bryllingar i Göteborg, hembygdsföreningar och barn till avlidna fotografer för att se om dom har uppgifter eller foton som på något sätt berör vår släkt. Därefter ägnar han timmar åt att diskutera olika fotons ursprung med den äldre generationen. –”Är det här kortet taget 1943 eller kan det vara 1944 och vilket torp är det dom står framför?” Det är som om jorden har slukat honom eller hin håle själv.

Samtidigt är det ju också kul att det finns någon som har lust och energi att ta reda på en massa saker om släkten innan det blir för sent. Nu medan den äldre generationen fortfarande finns kvar så kan vi fortfarande få en väldigt levande bild av hur folk hade det under 1900-talets första del och det är ju bra att den möjligheten tas tillvara.

Jag tänker tillbaka på när jag under tonårstiden fick som läxuppgift att intervjua någon äldre släkting om forna dagar. Först försökte jag med min mormor, men fick inte mycket ur henne. Det hade varit mycket fattigt och eländigt och det var ingenting hon hade lust att minnas eller vidarebefordra som kunskap till yngre generationer. Senare träffade jag mormors syster och hon berättade mer än gärna. Det handlade om en uppväxt med fattigdom, karlar som söp för att orka med livet och kvinnor som ensamma fick kämpa på för att försörja sin familj. Farsoter som engelska sjukan och tbc härjade bland folk och familjerna hade många ungar och det var helt normalt att en del av dom dog innan dom nått vuxen ålder. Jag kommer särskilt ihåg en berättelse om hennes bror som i sin ungdom råkat ut för en olyckshändelse. Han hade fastnat i en slåttermaskin och dött och mamman som arbetade som mjölkerska på en gård ville ha ledigt för att kunna åka på hans begravning, men blev nekad det. Idag kan man inte tänka sig hur någon ens kan komma på idéen att neka en mor rätten att gå på sitt barns begravning, men det var fullt möjligt i dåtidens Sverige!

Det är bra eller faktiskt nödvändigt att vi har fått det här berättat för oss, det gör att vi får ett annat perspektiv på vårat eget liv och att vi förstår att våra förfäder fått kämpa mycket för att åstadkomma positiva förändringar i vårt samhälle. Det finns många som inte vet så mycket om sin bakgrund och som inte inser att vi har det samhälle vi har för att tidigare generationer kämpat för det, utan många tar bara välfärden för givet.

Det finns en liten klick med människor som har mycket pengar och makt och som bara vill berika sig själva och inte dela med sig till dom som har det svårt. Därför är det viktigt att vi även nu och i framtiden fortsätter att kämpa för att behålla och utveckla välfärden!

/ Amisa