I min personliga utveckling tar jag vanligtvis steg framåt även om det ofta går i en långsam takt. Men ibland tar jag också ett steg bakåt, eller åtminstone känns det så. Kanske är det egentligen så att jag bara tagit ett halvt steg framåt då jag tror att jag tagit ett helt. För ett tag sedan var det så. Något jag trodde mig ha läkt, var inte alls läkt. Ja, jag var medveten om såret, men det är inte samma sak som att ha läkt det.

Min första reaktion på upptäckten var besvikelse och att slå på mig själv. ”Hur kunde det komma sig att jag efter fem års hårt arbete med att läka mig själv fortfarande inte hade lyckats ta hand om detta sår, trots att jag varit medveten om det så länge?”

Min andra reaktion var att – ”Oj nu slog jag på mig själv igen! Det var inte bra, det kommer ju inte heller att bidra till att läka mitt sår.”

Reaktion tre – ”Var kan/ska jag söka information om hur man läker ett sånt här sår och vad har jag gjort för fel hittills? Plum Village?”

Reaktion fyra – ”Vet jag inte redan svaret på den här frågan? Vad skulle Thich Nhat Hanh svara på den frågan?”

Reaktion fem – ”Jag mediterar en stund över frågan!”

Reaktion sex – ”Nu vet jag! Varför förstod jag inte det förut?”

Vad var det då för insikter jag fick då jag mediterade?

• Jag har undvikit situationer som jag vet kan röra vid detta sår. Inte för att jag är rädd för min egen rädsla eller smärta, utan för att såret lätt gör mig utåtagerande och att jag kan skada andra då.

• Att undvika det som gör ont eller det som väcker rädsla läker inte såret, det döljer bara såret ett tag tills nästa gång det poppar upp igen som gubben i lådan. Det som läker såret är att tillåta och acceptera den obehagliga känslan, att låta den få finnas där och lägga märke till hur den känns och vad den gör i min kropp. Först därefter kan den börja läkas och försvinna.

• Nästa gång ska jag utsätta mig för känslan, men ha full medvetenhet om att inte agera på den, bara låta den få finnas.

• ”Oh shit! Jag har integrerat Thich Nhat Hanh som min förälder! Det här var svaret han skulle ha gett till mig.”

Att undvika rädslor och smärta fungerar inte som ett läkande. Dom finns fortfarande kvar där och kommer hoppa upp som Gubben i lådan när du som minst önskar det.

På terapeutspråk pratar man ganska ofta om den integrerade föräldern. Det är den där lilla rösten som sitter på din axel och som talar om för dig vad du bör och inte bör göra. Som förebild för föräldern har man människor man ser upp till och som man ser som auktoriteter till exempel en förälder, en lärare eller en idrottsledare. Om vi har haft bra förebilder så kommer den integrerade föräldern att säga kloka och uppmuntrande saker till oss, men om våra förebilder inte varit så bra så kanske dom istället talar om för oss hur dumma, värdelösa och misslyckade vi är.

En sådan dålig förälder behöver man inte, eller bör man inte ha kvar inom sig för dom hjälper oss inte att växa, bli klokare och mer kompetenta. Istället kan vi hitta nya kloka personer som vi kan integrera inom oss och det var alltså det jag har lyckats göra med Thich Nhat Hanh. Jag tycker så mycket om honom och beundrar den ödmjukhet med vilken han möter sina medmänniskor och hans vishet. Är det inte väldigt intressant att en människa man aldrig träffat på riktigt, ändå kan bli en så viktig del av en själv och bli så levande i mig?

En annan person som jag haft en liknande upplevelse av är en katolsk nunna i den spanska staden Carrion de los Condes – även hon en otroligt varmhjärtad, gladlynt och ödmjuk person. I en meditation kom hon till mig med otroligt mycket kärlek och värme och efter meditationen så fortsatte jag att känna hennes närvaro så starkt i flera timmar innan jag slutligen lyckades somna framåt morgontimmarna.

Något annat som slog mig gällande läkande av jobbiga känslor är att kuren är densamma som då man ska läka en fobi. Fobier läker man oftast genom exponering och det är ju det man måste göra också med jobbiga känslor om man vill bli av med dom. Nu vill jag förtydliga att det inte är att älta en situation i din hjärna som jag menar, för det resulterar bara i att du förlänger lidandet då du återupplever situationen om och om igen. Det viktiga är alltså din kroppsliga upplevelse: Var i kroppen känns det? Hur känns det i kroppen? Har smärtan en färg, textur eller form? Blanda alltså inte in dina tankar i det här. Det är där meditationen kommer in. Då man mediterar tränar man sig på att lägga tankar åt sidan och att göra sig uppmärksam på små, små signaler från kroppen – känsloförnimmelser. Ju mer man mediterar desto bättre blir man på det.

Ormfobi kan botas med hjälp av exponering

Tänkte också förklara hur exponering går till för dom som inte redan känner till det. Låt oss säga att du lider av en ormfobi som du vill bli av med. Tillsammans med en terapeut så ska du nu i försiktig takt börja närma dig ormar. Först kanske du får titta på ormar på en bild, sedan i ett terrarium. Nästa steg kan vara att någon håller en orm och befinner sig i samma rum som du. Därefter får du närma dig ormen tills du törs röra vid den och känna efter hur den känns. Efter många små steg så kommer du troligtvis att klara av att hålla den en liten kort stund. Under den här processen så lär du dig att den rädslan du kände från början var överdrivet stor och att det farliga du befarade skulle hända faktiskt inte händer. Stärkt av dina nya erfarenheter så klarar du av att närma dig det du tidigare var rädd för och så fungerar det också med obehagliga känslor i största allmänhet.

#denintegreradeföräldern #läkakänslor

Om du hör konstiga ljud från grannen, så våga fråga dig vad det är – håll ögon och öron öppna. Om det finns befogad oro över att något är rejält fel med grannbarnens liv så gör en orosanmälan till socialen.

Kolla in läget! Verkar något vara allvarligt fel?

Suzanne Vega, ”Luka”; (https://youtu.be/VZt7J0iaUD0):

Luka

My name is Luka
I live on the second floor
I live upstairs from you
Yes I think you've seen me before

If you hear something late at night
Some kind of trouble, some kind of fight
Just don't ask me what it was
Just don't ask me what it was
Just don't ask me what it was

I think it's because I'm clumsy
I try not to talk too loud
Maybe it's because I'm crazy
I try not to act too proud

They only hit until you cry
And after that you don't ask why
You just don't argue anymore
You just don't argue anymore
You just don't argue anymore

Yes I think I'm okay
I walked into the door again
If you ask that's what I'll say
And it's not your business anyway

I guess I'd like to be alone
With nothing broken, nothing thrown
Just don't ask me how I am
Just don't ask me how I am
Just don't ask me how I am

My name is Luka
I live on the second floor
I live upstairs from you
Yes I think you've seen me before

If you hear something late at night
Some kind of trouble, some kind of fight
Just don't ask me what it was
Just don't ask me what it was
Just don't ask me what it was

They only hit until you cry
And after that you don't ask why
You just don't argue anymore
You just don't argue anymore
You just don't argue anymore

#våldihemmet