Förra söndagen lyssnade jag på Söndagsintervjuen med Stina Wollter. Jag tycker att hon är så klok och fin och jag blir mycket berörd av det hon säger. Till viss del har det nog att göra med att våra bakgrunder delvis är lika: vi är ungefär lika gamla och vi har båda haft storasystrar som varit ätstörda och vi har båda blivit medberoende och osynliga då våra sjuka systrar har behövt all uppmärksamhet dom kunnat få. Skillnaden är att hennes syster avled av sin sjukdom, medan min lyckligtvis överlevde trots att hon var riktigt illa däran. Jag tror inte  att det pratades så mycket om ätstörningar då som nu, det var ovanligare och det fanns inte mycket till strategi för hur vården av dom skulle bedrivas - dom stoppades bara in på ungdomspsyk ihop med andra som till exempel var självmordsbenägna och så försökte man tvinga i dom mat.

Jag har hört att man nu för tiden lär dom fakta om hur mycket man normalt bör äta och så får dom väga upp maten själva så att dom lär sig att lita på att det är rätt mängd mat dom får i sig. Jag hoppas att den strategin fungerar bra och att vården utvecklas vidare, för ätstörningar har blivit så vanliga. Det är inte så konstigt med all den stress ungdomar känner av jämförelse med andras fina fasader som visas upp i sociala medier.

Nu har jag hört flera program med Stina och hon pratar alltid om sin konst och det slog mig att jag aldrig sett något hon målat. Hennes tavlor har varit hennes terapi för att läka sin själ och nu blev jag nyfiken på hennes konst och lånade en bok med massor av bilder i.

Väldigt många bilder ser ut att vara självporträtt där hon antingen är ett litet barn, en ung flicka med prepubertal kropp eller som vuxen kvinna. Men där finns också bilder som ser ut att handla om samhällskritik, som bilden nedan. Det slår mig att den påminner en hel del om tarotkortet från den kollektiva tarotläsningen för några dagar sedan. Ljustet och mörkret - men nu visar den en annan bild, men ändå känns det som om dom hänger ihop.

Tarotbilden:

Vi tycks leva i en väldigt splittrad värld där två väldigt olika versioner av verkligheten existerar.  Dom som är omedvetna (sovande i mörkret) behöver vakna upp, medan det ännu finns tid, innan tryggheten rämnar. Problemen kan fortfarande lösas med kreativitet och samarbetsanda!  

Och här Stinas målning:

Här är det dom priviligierade människorna som är i ljuset - dom som har möjlighet att välja hur dom vill bete sig. Människorna i mörkret är (som jag tolkar det) dom som inte kan påverka särskilt mycket, men som mer än andra tvingas leva med konsekvenserna av dom andras beslut.

Jag ser i dom här två bilderna problemet med den globala miljöförändringen. I Stinas bild är det troligtvis människorna i mörkret som är mest upplysta, för dom lever redan med ödesdigra konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, stigande havsnivåer, orkaner, tyfoner, extrem torka, missväxt och så vidare. Till skillnad mot oss i den rika världen så har dom inte husförsäkringar som kan ge dom en ny bostad då dom drabbas och ingen rik regering som kan bidra med ett krisstöd då en viss region drabbats - folk får klara sig på egen hand så gott dom kan.

Hur rättvist är det att dom som drabbas mest inte har någonting att säga till om i dom här förhandlingarna? Borde det inte vara dom som drabbas mest som skulle ha rätt att lägga in ett veto mot dåliga beslut istället för dom länder som råkar vara störst och rikast?

I intervjuen med Stina sa hon också att hon numera inte bara är kroppsaktivist, utan också åldersaktivist. Hon har lagt märke till att hon nu får en massa kommentarer av unga människor om att en vuxen människa inte får bete sig så barnsligt som hon gör ibland. Då brukar hon svara att "Jo det får man väl visst det! Även vuxna får leka och fåna sig om man känner för det!"

Heja Stina, jag håller på dig!

Lyssna på Söndagsintervjun med Stina Wollter:

Stina Wollter - om kampen, konsten och den lilla gumman 

#stinawollter #globaluppvärmning #förtryck

 

Dunsaluns

15 november 2021 01:26

De personer jag känner som haft ätstörningar har inte handlat om någon okunnighet i vad men måste få i sig. Deras hjärna säger att det är normalt att äta en viss mängd. Men de har en röst som säger att de inte duger och att den regeln inte gäller dem. Oftast för att de inte kan älska sig själva tillräckligt för att tillåta sig att vara friska. De tror ibland till och med att de av kärlek till sig själva håller sig smala. För att de vara kan må bra om de blir smalare. Men det är inte en äkta kärlek till sig själv, det är en kärlek baserad på en prestation i smalhet och avhållsamhet av mat.. De kan inte älska dig själva villkorslöst.. Det är min erfarenhet. Att grundorsaken inte har så mycket med mat att göra egentligen... Men det finns säkert lika många sätt att ha ätstörningar som det finns personer med den diagnosen.

http://dunsaluns.bloggplatsen.se

Amisa

15 november 2021 14:13

Nej, jag tror inte heller att det huvudsakligen har med mat att göra, utan med brist på självkänsla, att inte duga som man är och brist på bekräftelse från omgivningen. Men om man är 15 år, väger 30 kg och har väldigt stor brist på kalium i sin kropp (vilket kan ge ett akut hjärtstillestopp när som helst) så är det ett väldigt akut läge då man måste få i sig mat snarast möjligt. Att jobba på självkänslan är ett problem som tar tid att förändra och det får man jobba med parallellt och på längre sikt. Min syster har också berättat att hon fick väldigt mycket positiv bekräftelse i början när hon minskade i vikt och att det nog också förstärkte hennes självskadebeteende.

Men ett problem med ätstörda är också att dom ser en tjockis när dom ser sig i en spegel, samtidigt som alla andra ser ett benrangel och dom har en förvrängd bild av hur mycket dom har ätit. Det intressanta är också att min syster var helt besatt av att laga mat och skriva kokböcker medan hon själv fortfarande hade problem med ätandet och hon åt sällan själv dessa rätter. Ett sånt intresse är tydligen inte helt ovanligt enligt vad jag hört.

Min syster har inte provat metoden med att väga och mäta maten, så jag kan inte uttala mig om huruvida det är en fungerande metod eller inte. Någon specifik anorexivård existerade som sagt inte när min syster insjuknade i början på 70-talet. Jag hoppas verkligen att det är annorlunda nu!

 

wiolettan

15 november 2021 11:41

Jag tycker också mycket om Stina Wolter och lyssnat på henne i många program.
Ätstörningar, det är en otäck sjukdom och jobbig. Alla vi som känner någon , eller kommit i kontakt med någon som har dom problemen, vet hur fruktansvärt jobbigt det kan vara. Det är bra att de inom sjukvården har kommit längre och vet lite mera så att de kan ge den hjälp och framför allt, det stöd som behövs.
Ha det bra.
Kram!

http://wiolettan.bloggplatsen.se

Amisa

15 november 2021 14:05

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...