Vi tänker ofta på tiden som endimensionell – den dimensionen som vi kan mäta med en klocka. Men är det egentligen hela sanningen?

Vi vet alla att tio minuter kan vara evighetslång för det barn som väntar på jultomten, samtidigt som den är jättekort om samma barn leker med något intressant. Trettio sekunder är jättelång tid om man är nära att dö – man hinner se hela sitt liv spelas upp i hjärnan, medan samma sekunder går jättefort om det är tiden du har på dig för att stoppa en tågkollision från att ske.

Och tiden verkar förändras med åldern? Ett sommarlov var en evighet då man var fem år, men är man sextio så tycker man att sommaren tar slut med en gång. Och i våra tankar hoppar vi snabbt mellan det som skedde för länge sedan och till det vi hoppas på eller skräms av i någon tänkt framtid. Jag såg en intervju med Sven Wollter där han sa att han som ung tyckte att tiden var linjär, som att följa en väg, men nu som gammal så var det snarare ett landskap som låg framför honom och han kunde välja fritt i vilken riktning han ville gå.

Är det inte märkligt hur subjektiv tiden är och hur den ständigt förändras beroende på omständigheter och sinneslägen?

Kanske är det inte så viktigt hur lång tid som har passerat, utan snarare vad man gjorde med den tiden som har passerat? Har jag gjort något meningsfullt den här dagen, veckan, månaden eller året? Jag antar att svaret blir både ja och nej – vissa stunder har varit djupt meningsfulla, har varit skapande i flow, i närkontakt med någon eller något, har fått en viktig insikt eller visdom medan andra stunder har slösats bort framför teven eller datorn utan att leda till något positivt. Det knasiga är att man aldrig i förväg kan veta vilken stund som kommer att bli värdefull och vilken som bara kommer rinna genom händerna som sandkorn.

Så här i slutet av året hamnar man lätt i sådana funderingar och tankarna speglas så fint i den här filmsnutten som egentligen är reklam för en klocka, men den fångade min uppmärksamhet så starkt att jag ville se hela.

Leijona Heritage, “Voutilainen x Leijona: the Leijona Heritage 1907 Collection”; (https://youtu.be/bYZkdmaivZc):

#varttartidenvägen

Efter en alldeles mulen och disig förmiddag så bestämde sig solen för att visa sig för oss. Så underbart att jag absolut ville föreviga känslan med några foton!

#sol!!!

Häromdagen satte jag igång med att sy nya kuddfodral av mitt nygamla tyg. Tyvärr har min symaskin lagt av och jag har inte hittat någon symaskinsreparatör då den gamla tydligen inte finns kvar längre. Kanske är det ingen som reparerar symaskiner längre, vi lever ju numer i ett slit- och slängsamhälle där vi kastar det gamla och köper nya apparater som vanligtvis överlever i nästan exakt tre år och en vecka tills produktgarantin inte längre gäller. Vilken tur då att jag är en jäkel på att sy jämna och snygga efterstygn för hand, för då kan det ju bli något gjort även utan symaskin.

Hantverk! Så avkopplande!    

Jag fick för mig att lyssna på en ljudbok samtidigt som jag sydde och valet föll på en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet. Jag sögs snabbt in i handlingen och lyssnade till den dag som natt, när jag sydde och när jag lagade mat. Boken handlar om den lilla flickan Hildur, vars mamma plötsligt dör när hon är liten. Sedan lever hon ensam med sin pappa och det blir svårt för honom att både ta hand om det lilla barnet samtidigt som han arbetade och hon hade det inte så bra. När en skolfröken, Greta, dyker upp och erbjuder sig att ta hand om henne så tänker pappan att det nog är bättre för flickan än det liv han kan ge henne, men ingen förklarar för henne vad som händer och varför saker blir som dom blir. Hon blir rädd och otrygg och får svårt för att släppa andra människor nära inpå livet – människor kan plötsligt försvinna och livet kan plötsligt och oväntat ta en ny vändning. Damen hon lever med tar väl hand om henne och hon ser också till så att Hildur får studera, för hon är klok och ambitiös. Också hennes pappa finns med i bilden. Han betalar underhåll för henne och hälsar på ibland men då vill Hildur knappt veta av honom. Hon vill varken se på honom eller prata med honom, för hon känner sig sviken och bortvald.

En väldigt bra bok, Näckrosträdet.

När Hildur bara har kort tid kvar till sin examen blir hon kär i Ivan och hoppar av studierna. Därefter gifter dom sig och får så småningom två flickor tillsammans. Äktenskapet blir knepigt för Ivan kämpar med sina inre demoner och åker in och ut på psyket och det blir hon som får se till att hålla ihop familjen. Hon försöker förstå sig på Ivan, men det är svårt för han vill inte släppa in henne så nära sitt inre. Hennes starka kärlek och lojalitet mot honom gör att det är omöjligt för henne att lämna honom, trots att relationen är destruktiv för henne, hon är snarare som en mamma för honom än en fru.

På ålderns höst börjar hon reflektera över att den starka lojaliteten med Ivan nog också har med hennes far att göra. Sent omsider har hon ju insett att både hennes far och tant Greta hela tiden hade älskat henne och gjort det dom tänkte var bäst för henne och hon har fått skuldkänslor för att hon själv varit så avogt inställd tillbaka. Som vuxen tänker hon att hon inte får svika en person till, men sedan inser hon ju att det är precis det hon gjort hela tiden. Hon har svikit sig själv hela tiden i sin iver att alltid se till att Ivan har det så bra som möjligt.

Det här är något jag känner igen mig i – medberoendets förbannelse. Det är också ett slags missbruk, men den man missbrukar är sig själv. Man kan helt bortse från sina egna behov, för att försöka ge någon annan vad dom behöver för att må bra. I mina tankar kastas jag tillbaka till en situation i min barndom då min anorexisjuka syster gav mig ett förtroende och jag stod inför ett dilemma. Avslöja för någon vad min syster sagt så att hon kanske kunde få hjälp att bli friskare, men samtidigt förstöra hennes förtroende och tillit till mig eller hålla tyst om det jag vet, behålla hennes tillit, men troligtvis se henne bli ännu sjukare och kanske till och med dö på kuppen? Och sedan när en liknande situation hände som vuxen, men med en vän som efter en livskris hamnat i ett akut alkoholmissbruk. Hen hade gjort en runda på ett behandlingshem och kommit tillbaka och verkat må bättre, men sedan mötte jag personen ute på stan stupfull och med vilda demoner i blicken. Ett liknande dilemma – kontakta hens arbetsgivare och berätta om återfallet så att det blev ytterligare en runda på behandlingshemmet men kanske skulle hen då bli av med jobbet och får ännu svårare att komma tillbaka till ”normallivet” eller skulle jag hålla det jag visste för mig själv med följden att missbruket fortsatte och hen kanske skulle supa ihjäl sig men lyckas behålla jobbet? Ja ni hör ju själva hur korkat detta resonemang blev, man har väl ingen glädje av en anställning om man är död?

I inget av dom här fallen kan jag komma ihåg hur jag handlade, jag har förträngt det för det är alltför smärtsamt att komma ihåg, men medberoende som jag var så gissar jag att jag att jag höll tyst och behöll hemligheterna för mig själv. Så här många år senare så vet jag att det är ärligheten som måste vinna, människor måste lära sig att ta konsekvenserna av sina egna val och handlingar – det är ingenting man kan eller ska bära åt någon annan. Det gäller också mig, jag måste också lära mig att förstå vilka konsekvenser mitt eget sjuka beteende får – både för mig själv och för den andra. Den andra människan lär sig inte att se sig själv som ansvarig för sitt liv utan ser sig ofta som ett offer för orättvisa omständigheter och jag sviker mig själv, ger och ger även om jag aldrig får något tillbaka från personen jag har den destruktiva relationen med. Och hemligheter bidrar bara till skam- och skuldkänslor så det är bättre att det sjuka kommer ut i ljuset och blir betraktat istället, först då kan det avdramatiseras och demonerna gå upp i rök.

Levande på riktigt!

Ja, det här är en del av tankarna som for genom mitt huvud medan jag lyssnade på berättelsen om Hildurs liv. Djupa tankar blev det, men så har det ju också precis varit fullmåne och då får jag ofta väldigt många tankar och insikter. Förr orsakade det smärta, men med tiden och läkandet har det blivit ett alltmer smärtfritt kontemplerande och glad är jag för det! Mot friden och friheten!

#elsiejohansson #lidandeläkande

Igår var det fullmåne i Tvillingarnas tecken. Det var en alldeles klar kväll och jäkligt kallt om tårna att stå i några timmar nere på torget där Musikhjälpen pågick, men vad gör man inte för att få uppleva lite go musik?

Imorgon är det vintersolståndet och därefter börjar vi att sakta men säkert att gå mot ljusare tider igen. Så himla skönt, jag gillar verkligen inte höstmörkret! Har inget emot lite vinterkyla, men har svårt att acceptera att det blir mörkt redan vid 3-tiden på eftermiddagen.


#återkomstenavljuset #vintersolståndet

Det finns en väldigt spännande familj som vågar testa att utmana sina drömmar och idéer om vad dom har lust att göra med sitt liv. Tidigare har dom bott i en van, sedan när familjen växt blev det istället en ombyggd buss och nu håller dom på att bygga upp en campingplats nere i Sankt Anna skärgård straxt söder om Söderköping. På deras YouTube-kanal kan man följa arbetet när dom renoverar små stugor, bereder marken för camping och i deras senaste video får dom en leverans av en glampingflotte som besökare ska kunna hyra.

Flotten anländer och sjösätts och stackars Robin får ett obehagligt uppdrag.

Här är familjen Braunsthal/Lundström med mamma Amalia, pappa Robin och barnen Sixten och Hedda, här i deras buss som dom tidigare bodde i.

Möt familjen Braunsthal/Lundström:

Amalia Braunsthal, ” SJUKASTE BOENDET TILL VÅR CAMPING”; (https://youtu.be/AOZEQ-D1Txo):

#enannorlundafamilj

Under Musikhjälpenveckan bjöds det inte bara på massor av musik, utan torget besöktes också av Sara Nazari som bjöd på poetry slam som berörde så djupt.

Sara Nazari - med ord och rytmer som rörde vid våra hjärtan!

Se klippen från SvtPlay här:

Sara Nazari – Tills jag inte kunde mer       
(Om kärleksstrul)

Sara Nazari – Om de frågar                    
(Om uppbrott och kampen med att starta ett nytt liv någon annanstans)

#vackraord #saranazari

Idag har jag boostat Pärlan. Ja inte med vaccin då, utan jag körde en rejäl sväng för att ladda mina batterier.

Jag blev helt tagen på sängen av den oväntade köldknäppen tidigare i månaden, hade ju liksom inte räknat med att det helt plötsligt skulle bli den kallaste decemberperioden på 35 år när det vanligtvis brukar vara väldigt milt i december.

Mina bodelsbatterier lyckades jag i alla fall undsätta och koppla bort efter någon dag då jag hunnit införskaffa nya verktyg för detta ändamål, för min skiftnyckel var alltför bred för att få plats att skruva med på den trånga platsen. Glad var jag för det, för mina två bodelsbatterier köpte jag nya i somras och det skulle svida rätt onödigt i plånboken om dom redan nu skulle råka gå åt pipsvängen, för att inte tala om resursslöseriet. Det är nämligen så när man har två hopkopplade batterier att om ett av dom behöver bytas så måste man byta ut båda, dom måste vara av samma märke och ha samma effekt och vara lika gamla.

Värre var det med mitt vanliga bilbatteri som sitter under förarstolen. Jag inbillade mig att det skulle stå i instruktionsboken hur man ska komma åt det, men icke. Googlade och såg att även andra människor med samma förarhytt som jag har har undrat samma sak. I ett forum hittade jag info om att enda sättet att komma åt det är att demontera förarsätet och själva vridmekanismen och lyfta bort allt det. Männen som skrivit i forumet skrev också att sätet är rejält tungt att lyfta bort, så det var inte direkt något jag blev så sugen på att göra och särskilt inte när det var -15 grader ute. Därför bestämde jag mig för att låta det sitta kvar och hoppas att det skulle överleva köldknäppen.

En del tycker att man ska kånka in alla batterierna vintertid och det kanske funkar om man bor i en villa och bara ska bära batterierna några meter in till garaget, men min parkering ligger rätt många kvarter från min bostad och jag bor två trappor upp utan hiss. Tror också att jag skulle bli rätt trött på att snubbla på mina tre batterier om dom ska stå på golvet i min lilla etta i fem månader varje år - det känns inte så lockande.

Så nu när vi har haft rejält mildväder i flera dagar tänkte jag köra en rejäl sväng medan det är barmark ute och till min stora lättnad så hoppade motorn snällt igång. Puh, det är jag så tacksam för! Sedan blev det en åktur på 7-8 mil så att alla mina batterier hann laddas ordentligt, så skönt.

Jag tycker om när det är lite kallt och lite snö på backen, men hoppas att det kan varvas med lite mildväder då och då så att mina batterier överlever vintern på detta sätt! Jag hoppas Coronan försvinner till nästa vinter så kanske jag kan dra söderut då istället för att sitta hemma och vantrivas med höstmörkret. Det vore lagom att komma hem i mars när våren är på väg här.