Inlägg publicerade under kategorin Livsfilosofi

Av Amisa - Söndag 25 juli 13:31

Vid Stenegården i Järvsö besökte vi ett konstnärskollektiv. Det var speciellt ett rum som jag trivdes extra bra i. Där finns små underfundiga texter och smarta sätt att återbruka saker på.



Ett vackert munskydd.





Återbruk. Små mattstumpar sammanfogade med vackra tygremsor och kaffeporslin som ljushållare.





Och så lite publikkontakt.




Kloka ord. Inser att jag glömde fota ett kort där det stod "Tänker på dig ibland". Dom orden berör mig starkt, för jag känner fortfarande saknad då och då.





Och så lite ren konst. Lite annorlunda än vi är vana vid?





Jag hittade ett armband som jag gillar jättemycket och därför köpte. Kunde inte skiljas från det!

Det har en vacker himmelsblå färg och har ett traditionellt vävmönster. Den kommer passa så bra till ett glasfusingsmycke jag har som har starka färger med blått, grönt och rosa.

Av Amisa - Lördag 3 juli 19:21

Det här är en av dom finaste videorna jag sett med denna fantastiska person. Det han säger i korthet är att riktig kärlek är när vi fullt ut förstår en annan människa - inte att förväxla med att ha en vilja att förstå den andra, vilket är stadiet innan. För att fullt ut förstå någon annan måste man först ha genomgått lidande själv, då blir det lättare att leva sig in i hur den andra har det. Sedan krävs det också att man lyssnar väldigt uppmärksamt på vad den andra berättar och att man inte tar för givet att den andra upplevt en händelse på samma sätt som man själv skulle gjort, för vi är alla olika och har olika erfarenheter från tidigare som påverkar hur vi upplever det som händer oss.

Jag tänker också på att det måste uppstå så mycket förtrolighet att den andra känner sig bekväm med att berätta om sina rädslor och vad det är som skaver i livet. Jag hoppas att någon gång bli bra på alla dom här sakerna, det är i alla fall min strävan!

Så säger han också att vi har en väldigt begränsad uppfattning om vad kärlek är när vi bara tror att det är något som bara kan finnas i ett parförhållande och därmed bara kan upplevas tillsammans med en enda person. Givetvis kan vi känna förståelse, medkänsla och djup kärlek för mer än en enda person! När vi kan släppa den tanken, blir det en enorm befrielse för vårt tidigare väldigt begränsade sinne.





Thich Nhat Hanh, "Understanding is Love's other Name; (https://youtu.be/z7u4t12SRiM)

Av Amisa - Onsdag 30 juni 21:02

Kommer bara en halv sida innan texten riktigt griper tag i mig.



"Jag har inget otalt med Kristus, bara med hans präster...."


Jo biskopar och präster har genom tiderna funderat mer över hur dom ska öka sin makt, än vad dom funderat över sin tro.



"Ty detta är den stora hemligheten, som på vår tid var känd av alla som kände sanningen - att det är genom våra tankar som vi skapar världen omkring oss, för var dag ny."


Det är en så vacker och uppfriskande tanke!












Jag tänker att det fortfarande är så det fungerar även om många inte inser det. Våra tankar KAN handla om stora visioner, men kan också begränsa oss. Det beror på oss själva vad vi väljer att uppleva.

Tänk till exempel på hur jorden uppfattats. Dom gamla grekerna ansåg att den var rund och räknade ut en ungefärlig omkrets, men någon gång på medeltiden uppstod en konsensus om att den var platt. Den som vågade säga något annat blev idiotförklarad och placerad på dårhus.

Jag tror den här boken fortfarande påverkar mitt tänkande väldigt mycket, även om det är fyra år sedan jag senast läste den tjocka tegelstenen och inte alls kommer ihåg i detalj vad som hände.

Av Amisa - Torsdag 24 juni 13:43

Under den senaste värmeböljan har jag häckat på landet ihop med kanadagässen.
  

Nä allvarligt talat, min son och hans flickvän var också där och det blev många dopp för att orka med värmen.



Min son. Har ni sett att han har en antenn på huvudet?
  

Och så flickvännen.



Och här är mina häckningsvänner.





Flickvännen har nyligen skaffat en katt, en bengal. Det är bara en unge så ännu är den lång och skranglig och oerhört pratsam. Rösten är oväntat mörk för att höra till en så liten varelse. Kolla sovstilen! Den gör likadant när den ligger på en stol eller liknande. Hänger utanför med huvudet ända tills den trillar ner.





Dom har byggt en stor utebur för den att vara i och där den har saker att klättra på.

Jag tycker att katter ska få gå fritt ute som dom vill och jaga en liten mus, fågel eller fjäril för att sedan klättra upp i ett träd. Dom är sådana frihetsälskande och självständiga individer. Nu under Coronan blir det extra lätt att föreställa sig tankeexperimentet: "Tyvärr kan du aldrig mera gå ut, du får vistas i det här begränsade rummet i resten av ditt liv. Det är nog det som är bäst för dig?".

Inte riktigt ett liv värt att leva va?








Sedan hade jag sådär två dagar av riktigt jobbiga känslor och tankar. Dom brukar dyka upp någon gång varje månad och det är min rädsla för att bli övergiven som spökar.

  

Tankar om avsked och saknad, minnen av famntag och fantasier om att jag sitter vid en gravsten och pratar med någon som vägrade prata med mig medan hen var i livet. Jag riktigt vrider runt kniven i hjärtat med någon jobbig tanke så att det ska göra lite extra ont. Ja ni hör själva - det är inte riktigt sunt. Att det ska göra så ont och att det aldrig helt blir färdigsörjt någon gång!

    

Jag är verkligen inte rädd för mina känslor utan tillåter mig att känna denna tyngd och sorg när den drabbar mig, men det är dags att släppa det här och gå vidare. Det förstår jag ju mentalt, men mitt hjärta kämpar fortfarande och vägrar samarbete - det lever sitt eget liv. Hur kan det vara så fucking svårt? Jag blir irriterad på mig själv, men borde kanske visa mig själv lite mer medkänsla istället......

    


Sån tur är så har även elände ett slut åtminstone för den här gången, så några dagar senare är jag mitt vanliga gamla jag igen. Det som känner saknad och ett sting i hjärtat, men utan så mycket ångest och smärta.

  

Av Amisa - Söndag 13 juni 22:31

När jag ändå var ute på stan kom jag på att jag borde kolla efter en del grejor jag behöver: en dry bag till min mobil, bättre galgar, sollotion, en anteckningsbok och tejp. Jag har gjort lite dåliga inköp tidigare som behövde bytas ut mot bättre saker.

Köpte urkassa plastgalgar på Biltema som går sönder så fort man hänger något på dom. Vanligtvis reklamerar jag grejor som är dåliga, men dom här hade jag köpt i Katrineholm så det är inte riktigt värt besväret att köra dit. Köpte också silvertejp där för att hänga upp mina ljusslinga med, men tejpen lossnar hela tiden, så nu ska jag testa med vanlig tejp istället. Även en dry bag hade jag köpt förut på XXL, men den hade klen konstruktion och gick sönder i låset vid första användningstillfället. Den reklamerar jag och nu hittade jag en med robustare konstruktion på Naturkompaniet.





Lite bättre låskonstruktion än på den andra. Det är viktigt då jag använder den då jag paddlar och inte vill att min mobil ska gå sönder av att det eventuellt kommer in vatten eller fukt i den.




Jag går sällan på stan, gör det bara när det är något jag verkligen behöver ha, men just idag råkade jag springa på en gammal arbetskamrat medan jag visade runt.

Det var kul för vi har nog inte setts på 2-3 år, så vi hade lite att ta igen. Hon jobbar hemifrån sedan Coronan bröt ut, men tyckte att det går rätt bra för då slipper hon dom dagliga resorna till arbetet i grannstaden. Det var mestadels samma människor som jobbar kvar nu som var där också när jag jobbade där, men dom har bytt chef för andra gången.

Sedan var hon givetvis också nyfiken på vad jag håller på med nu för tiden. Inte så konstigt kanske, för människor som plötsligt får ett ryck och hoppar av livet i det trygga ekorrhjulet skapar nog en del förvåning och intresse i sin omgivning. Det krävs en del inre mod och styrka att våga göra det och många är dom jämngamla som nog istället ägnar mycket energi åt att oroa sig över om huruvida dom ska lyckas att överleva på sin pension när det blir dags för den. Själv försöker jag leva i stunden och det har gått alldeles utmärkt dom senaste 3 1/2 åren. Dyker det upp problem så får jag väl lösa dom utmed vägen tänker jag, det har funkat i ett helt liv förut så det kommer nog funka även i framtiden tror jag. "Nöden är uppfinningarnas moder" som ordspråket säger. Behöver man hitta en lösning så tänker man ut en lösning!

Hur som helst så var det trevligt att få träffa min gamla kompis och prata bort en stund med henne!

Av Amisa - Söndag 13 juni 21:47

Nu i helgen har jag varit hemma i stan. På lördagen var syrran och jag och hälsade på min mamma på äldreboendet där hon bor.

Och idag var det äntligen dags att återuppta gudstjänsterna i kyrkan, eller rättare sagt så kommer dom att vara utomhus hela sommaren så länge vädret medger det. Vår arbetsgrupp var ansvariga för fikat och att hjälpa till vid gudstjänsten den här gången.

I kyrkan finns också ett kafé och sommartid brukar vi ha lite bord och stolar också utanför mot en gågata. I år var det bestämt att satsa mer på utemiljön och det har nog lite med Coronan att göra gissar jag. Därför har en liten parkering på vår innergård gjorts om till ett område där man kan hänga med varandra och fika, lyssna på musik, spela schack, odla i pallkragar eller hjälpa till och pumpa gården. Det har blivit väldigt trevligt med konstgräs, blomlådor, sandlåda, kafémöbler och soffor och bord byggda av träpallar. Vi har också fått hjälp av en lokal konstnär som leder arbetet med att pimpa gården. Man har stickat och virkat små färgglada lappar som hänger här och där och träden runt omkring har fått grejor uppsatta i sig, bland annat var det träd som blivit klädda med färgglada små vattenkannor.

Tyvärr var jag ju upptagen med att servera kaffe så det blev inga bilder tagna på vår innergård medan den var full av folk, men inne stod för tillfället en väldigt fint pimpad cykel som jag i alla fall hann fota.





Under fikat satt jag och pratade med en äldre kvinna som jag nog inte träffat tidigare. Hon berättade så vackert om sin man som hon hade haft ett långt och lyckligt äktenskap med, men tyvärr gick han bort för några år sedan. Han hade under livet tappat sin gudstro, men på slutet kom han nära Gud igen och hade bett henne att köpa honom ett kors som han sedan ville ha på sig varje dag. När det var dags för honom att dö hade han varit rofylld och mådde bra och han hade sagt att han inte skulle gå bort, han skulle gå hem. Vi pratade om att dom nog skulle få ses igen när det blir dags också för henne att gå vidare. Vi blev båda så rörda av samtalet att vi hade tårar i ögonen. Det är så vackert att få dela djupa känslor med sina medmänniskor, det är inte alla människor som vågar att släppa andra människor så nära inpå sig och dela med sig av så viktiga minnen, glädjeämnen och sorger! Det ligger verkligen något i det man säger om att "delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halverad sorg". Det är fint att dela med andra och ha samtal som betyder något för en!

Av Amisa - Onsdag 2 juni 23:21

Dom senaste dagarna har jag varit lite ur gängorna själsligt. Det kommer över mig lite då och då och är jättejobbigt.

Jag saknar en person som inte längre finns i mitt liv och jag får så ont i hjärtat av saknaden. Rent förståndsmässigt vet jag att det är jättekorkat att överhuvudtaget älta detta, för det blir som att tortera sig själv och genomleva det om och om igen. Känslomässigt är det mycket svårare att helt lägga detta bakom mig och bara vända blad, så jag försöker tillåta att också det jobbiga att få finnas där och ta plats.

Jag gissar att jag fortfarande har något okänt sår i min själ som ligger där och skaver. Det som är svårast att komma åt och läka är oftast sånt som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Vår hjärna är konstruerad så att vi inte minns särskilt mycket av det som hänt innan ca fem års ålder, då hjärnan under våra första levnadsår är fullt upptagen av inlärning av språk och kognition. Däremot kan händelser leva kvar i våra kroppar som känslominnen som visar sig i olika kroppsförnimmelser. Det blir svårt att läka när man inte riktigt förstår vad det är som behöver läka. Kanske skulle det vara bra att träffa min gamla lärare i gestaltterapi igen? Han är helt fantastisk på att lirka fram det som skaver ur folk och han är så empatisk och förstående att man känner sig helt trygg när man utforskar sitt inre ihop med honom.

Jag tänker att jag med min kunskap borde kunna lista ut vad som skaver själv, men problemet är att saker ofta ligger i ens egen "skugga" det vill säga att man inte ser det själv, trots att det kan vara rätt uppenbart för någon annan. Även psykologer, terapeuter och kuratorer behöver ibland hjälp av kollegor eller medmänniskor för att komma till rätta med sitt eget läkande.

I mitt fall handlar det om smärtan jag känner då jag inte kan nå fram till människor som är känslomässigt otillgängliga. Jag vet att det är ett problem som den typen av människor har och att problemet inte har med just mig att göra, men trots den insikten skapar det ändå smärta hos mig. Jag vill så väldigt gärna vilja läka detta och lägga det bakom mig för det skapar bara helt onödig smärta hos mig - om och om och om igen.

Hursomhelst var det skönt att skriva av mig lite och sätta ord på mina känslor och upplevelser. Nu känns det genast lite bättre!

Tack till den som orkat lyssna och försökt förstå!
:)

Av Amisa - Torsdag 27 maj 10:00

Jag kollade igår kväll på dokumentären ”Pojkarna och skotten i Rödeby” om tragedin för fjorton år sedan då ett gäng unga killar hotade och trakasserade en familj och pappan i den familjen blev så rädd att han sköt mot ungdomarna och dödade en pojke och allvarligt skadade en annan.


Det känns så sorgligt och onödigt det som hände, alla blev förlorare. Föräldrar förlorade ett barn, andra föräldrar fick se sitt barn bli allvarligt skadad, kompisar förlorade vänner, pappan i den trakasserade familjen blev i stundens hetta en förövare och blev sedan tvungen att leva med det på sitt samvete, pojken i den trakasserade familjen och hans vän blev tvungna att bevittna tragedin och alla inblandade har tvingats leva med det som hänt.




Sörjande ungdomar i Rödeby.

 




Man kan inte låta bli att undra varför inget gjordes innan detta hände? Det var mycket busliv ute på byn och vuxna människor som bodde där vågade inte gå till fots genom byn kvällstid av rädsla för att bli attackerade, utan tog istället bilen även om dom bara skulle en kort bit. Det gick så långt att folk i byn till och med gjorde manifestationer mot buset och våldet i byn. Varför ingrep inte socialtjänst, skola och polis innan denna onödiga tragedi inträffade om alla redan visste om det?


Jag känner med alla inblandade och tänker att pojkarna som trakasserade nog inte heller hade det så lätt. En människa som mår bra bär sig inte åt så mot andra människor. Men jag känner mig också lättad över att pojken i den trakasserade familjen lyckats förlåta sina plågoandar och mobbare, att han tänker att också dom innerst inne nog också har/hade något gott gry i sig och att han i hjärtat försonats med den döda pojken. Han verkar också ha fina vänskaper och en partner att dela livet med och jag är glad för hans skull.


Ibland önskar man att det gick att vrida klockan tillbaka så att man kan ändra det som skedde, men det går ju inte.





DÄREMOT KAN VI TÄNKA ATT DOM VAL VI GÖR IDAG FORMAR VÅR MORGONDAG OCH VI KAN VÄLJA ATT GÖRA GODA OCH KLOKA VAL IDAG! VILKEN ENERGI VÄLJER VI ATT SÄNDA UT I VÅR OMVÄRLD IDAG? KÄRLEK OCH FÖRSTÅELSE ELLER RÄDSLA OCH MISSTRO MOT VÅRA MEDMÄNNISKOR? TÄNK EFTER INNAN SAKER GÅR VÄLDIGT FEL, DET ÄR VI SOM SKAPAR SAMHÄLLET VI LEVER I!!!

  

 

 


Se dokumentären på SvtPlay:
Pojkarna och skotten i Rödeby



#skottenirödeby

Presentation

Omröstning

Är du intresserad av hur du fungerar psykiskt?
 JA, vad intressant!
 JA, men det verkar svårt!
 Ja, det tror jag?
 Kanske, men ser inget behov?
 Nej, är rädd för vad jag kan hitta där!
 NEJ, jag består bara av en kropp!
 NEJ, vilket trams!
 Annat - kommentera gärna vad

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se