Något jag skulle vilja göra nu är att starta en Livsstegen-grupp i min hemstad.

Livsstegen är ett 12-stegsprogram för "normalstörda" människor, alltså människor som känner att de brottas med problem i livet och som känner att dom behöver hjälp att komma framåt. Det handlar alltså inte om missbruksproblematik, för det finns redan AA och NA. Här handlar det om mer "vanliga problem" som många upplever t ex vantrivsel med livet, dålig självkänsla, att fastna i destruktiva beteenden eller ha dåliga relationer till sin omgivning. I dessa tider där alltfler personer upplever att dom inte mår bra psykiskt tror jag att detta skulle kunna vara till stor hjälp för många. Att få träffas i grupp och prata om sina problem tror jag är bra, man får en kraft av att upptäcka att man inte är ensammen om att brottas med problemet utan att det även finns andra som har liknande tankar. När man pratar om saker lättar känslan av skuld och skam som man gått och burit på och plötsligt känns våra "hemligheter" inte så väldigt farliga längre, dom förlorar den förlamande kraft dom tidigare haft över oss.

Detta program finns redan på ett 20-tal platser runt om i landet, men av någon underlig anledning så existerar det inte alls i länet där jag bor. För att starta en grupp behöver man först själv gå kursen som deltagare (12 träffar) och därefter går man en ledarskapsutbildning som jag tror vanligtvis är under en helg.

Nu hoppas jag att hitta någon eller några fler personer i min kyrka som är intresserad av detsamma, för man brukar vara två ledare för en sådan här grupp. Någon som är intresserad??

Min caminokompis Rosemary är konstnär.

Här är en länk till hennes galleri:

http://www.butterflywomyn.com/watercolour.html

Jag tänker att hennes sketcher på orkestrar påminner om dom sketcher min dotter gjorde som barn. Det brukade vara barn som lekte, barn på gruppfoton och barn som spelade instrument.

Igår kväll satt jag och kollade på filmen "The Way" som många säger inspirerat dom till att vandra dessa 80 mil. Jag kunde inte låta bli att längta tillbaka till det enkla livet. Man går, tänker, pratar med människor, äter mat och hittar någonstans att sova. Det blir så tydligt vad det är som är viktigt i livet och vi har alla samma grundläggande behov oavsett vilka vi är. Varje dag är som ett oskrivet blad och sedan har vi dagen på oss att fylla det med ett meningsfullt innehåll.

Vad lärde jag mig då? Jo den viktigaste lärdomen var att våga lita på att jag skulle få mina dagliga behov tillgodosedda på något sätt, att jag lärde mig lita på att det skulle finnas andra som skulle hjälpa mig om jag behövde det och att jag lärde mig be om hjälp, även från totala främlingar.

Tre gånger stod jag på näsan och det kändes som om det var meningen att det skulle ske.

Första gången hade jag inte sett till någon på ca 45 minuter och tänkte "Hjälp, ska jag ligga här ensammen och skadad ute i skogen? Kom igen nu Gud och hjälp mig, visa att du finns nu när jag verkligen behöver dig!". Knappt hade jag tänkt det innan fyra amerikanska män uppenbarade sig och hjälpte mig att tvätta såren och plåstra om dom.

Nästa gång var i slutet av vandringen. Jag kom till en brant nedgång via en ravin med en trapp av stora stenar. jag tappade balansen med den stora klumpiga ryggsäcken där bak, men slängde mig instinktivt bakåt så jag landade på ryggsäcken. Hade jag ramlat framåt var risken stor att jag hade slagit i huvudet i något stenblock eller brutit en arm eller ett ben. Jag hade inte sett någon den senaste halvtimmen, men när jag låg där dök en spansk man upp från ingenstans och hjälpte mig upp på fötterna igen och ledsagade mig sedan nedför den branta passagen.

Den tredje gången var det nästan fånigt. Jag har en högerfot som pga mycket pronation ofta beter sig oväntat och kan vika sig om jag råkar trampa på ojämt underlag. Underlaget på Caminon är vanligtvis ojämt. Dessutom kunde jag inte använda höger gåstav eftersom jag den sista tiden fick kramp i höger hand nattetid. Höger gåstav brukade alltså hjälpa mig att hålla balansen om högerfoten vek sig. Jag stod på näsan igen, men denna gång utan att slå mig alls, jag blev bara lite smutsig. Jag tänkte "Vem kommer du skicka den här gången Gud?" och genast så dök tre amerikanska kvinnor upp som jag pratat med lite tidigare.

Ibland har jag varit orolig att inte hitta någon ledig säng när jag anlänt sent till en by där det finns få härbärgen och sängplatser. En gång fick jag en översäng , försökte klättra upp men lyckades inte eftersom det sista steget upp var så långt och jag alltför ovig för att klara av denna sängklättring. Men även denna gången ordnade det sig. En vän som såg mig komma sent frågade mig om jag fått en överslaf och erbjöd mig sedan att byta mot hennes underslaf. Med tiden lärde jag mig att inte oroa mig, det skulle helt säkert ordna sig på något sätt.

Det finns en naturlig vänlighet på Caminon. Vi sitter alla i samma båt och det som kan hända någon annan kan lika gärna hända mig. Därför finns en helt självklar solidaritet att ge hjälp, stöd och uppmuntran till andra som verkar behöva det. Att finnas där för varandra!

Vi delar också våra historier, vi berättar om våra liv, om våra problem, om sjukdom och död, jobbiga relationer eller upplevelser, men också om våra glädjeämnen, våra nära och kära och vad vi brinner för i livet. Jag tänker att det blir så enkelt att lära känna varandra här. Vi är alla främlingar från någon annanstans och det blir så enkelt att göra nya bekantskaper, ungefär som när barn säger "Ska vi leka?". Enkelt och kravlöst. Inga funderingar om hur vi ska göra ett bra intryck eller hur andra uppfattar oss. Öppet och ärligt, inget att förlora, men mycket att vinna!

#elcamino #vandring

Många av dom amerikaner och kanadensare som jag mött under min vandring berättar att det är filmen The Way som fått dom att vilja gå Caminon.

Här är den filmen:

https://www.youtube.com/watch?v=OA6aq85WhXU

PS! Nu har jag uppdaterat videolänkarna i tidigare inlägg, så att dom är klickbara.

#elcamino

Nu är jag äntligen hemma igen! I Bryssel och Hamburg har jag, under den korta tiden jag varit där, sett åtskilliga uteliggare. Jag inser hur enormt privilegierad jag är som har ett hem att återvända till.

I Hamburg fick jag slutligen vänta på nästa buss som skulle till Köpenhamn. Faktum är att jag inte alls litar på Flixbuss. Dom sa att det var tekniska problem med bussen, men kanske var det bara en finare omskrivning av att man ansåg att det var för några passagerare för att köra bussen? Människor har större tolerans för tekniska problem än för taskig planering och jag såg ingen som bekymrat tittade på något ev fel på bussen eller verkade diskutera det med någon annan.

Till slut kom vi i alla fall iväg, men efter en halvtimme skulle vi ha en paus på en halvtimme. Då dök tyska tullen upp och intresserade sig för en del av personerna på bussen. Sedan plockade dom ut allt bagage och lät knarkhundar gå igenom alla väskor. Det kändes som "bussresan från hell" och jag började undra vad som skulle gå fel härnäst. Kanske vi skulle få punka, eller att chauffören skulle bli sjuk?

Inget av det hände, men även den danska tullen visade stort intresse för bussen och lät knarkhundar gå igenom bussen. Till slut kom vi i alla fall till järnvägsstationen i Köpenhamn. Där gick det tvärtom väldigt smidigt och jag lyckades köpa en biljett med nattåget till Norrköping och jag kom iväg redan efter en timme. Så straxt före 4 kom jag åter hem igen.

Nu hade jag kommit in i andra andningen, så jag började ta hand om mina blommor, packa upp och kokade sedan linssoppa, samtidigt som jag badade.

Nu väntar äntligen sängen! Min egen härliga, sköna säng, som jag är så tacksam för att jag har!

På morgonen dagen efter kommer jag till Bryssel Norr. Där är ett nybyggt flashigt distrikt där det fortfarande byggs lite här och där. Jag bestämde mig snabbt för att jag skulle åka vidare redan samma dag. Jag känner mig smutsig och äcklig och det mesta av mina kläder är också smutsigt. Så redan på morgonen köper jag en biljett för eftermiddagsbussen till Köpenhamn, dit jag ska komma kl 9 nästkommande morgon.

Sedan har jag dagen på mig och tänker att efter allt stillasittande dagen och natten innan så är det viktigaste att jag får röra mig ordentligt och att jag får äta i lugn och ro före nästa resa.

Så jag började traska runt och höll mig till skapligt stora och raka gator så jag inte skulle gå bort mig. Här passerar jag floden.

Långt bort fick jag syn på en kyrka och började gå mot den. Det slog mig att det nog är Alla Helgons Dag. Jag tänker på en resa jag gjorde till Mexico som ung. Där finns en tradition att hela familjen går till kyrkogården under denna helg och man tar med mat och instrument och festar tillsammans med dom döda.

Det här ser ut som en eremit som sitter och funderar.

Jag såg en muralmålning som uppmanar att donera stamceller.

Senare gick jag till busstationen för att hoppa på min buss. Jag väntade och väntade och den ena bussen efter den andra kom och gick. Jag frågade den ansvariga som sa "Vänta lite, den kommer snart". Efter en timme var beskedet att bussturen ställts in, men att det skulle komma en annan buss jag skulle kunna åka med. Efter ytterligare en halv timme fick jag reda på att jag istället skulle bli ombokad till en annan buss till Hamburg som skulle gå 5 timmar senare än ursprungsbussen.

Till slut kom den och resan till Hamburg gick bra. Sedan var det dags för byte. Det gick bra, inga problem med min handskrivna biljett.

Men sedan hände ingenting. Bussen skulle gå kl 10, men vi stod kvar. Efter en halv timme fick vi reda på att bussen har tekniska problem och inte får köras vidare. Efter en och en halv timme är vi fortfarande fast i Hamburg utan besked om vi får en ny buss eller om vi måste vänta tills nästa buss går kl 13:30.

Dottern har varnat mig för att Flixbuss är oseriösa och behandlar sina passagerare som skit. Hon har tydligen rätt.
Det här är nog sista gången jag reser med dom!!!

Idag sitter jag på bussen till Bryssel. Som ni ser är landskapet fortfarande dramatiskt.

Efter ungefär två timmar kom vi fram till franska gränsen.

Och gissa var vi stannade sedan?
Jo i Biarritz och sedan i Bayonne. Det var där mitt äventyr startade för ca en och en halv månad sedan. Det är inte klokt vad tiden har gått fort, det känns som om det var en vecka sedan jag gick där och rekade på kvällen, så att jag skulle hitta till tåget i ottan.

Man kan väl säga att cirkeln är sluten nu? I alla fall en av dom. Den andra sluta när jag åter är hemma hos mig igen.

Idag hade jag hoppats komma iväg med en buss till Bryssel, men tyvärr fanns ingen ledig plats förrän imorgon, så jag blev kvar i Bilbao i dag. Vilken himla tur då att jag dom senaste åren tränat på att gilla läget och acceptera och göra det bästa av det!

Så idag har jag passat på att äta god fisk, till skillnad mot fyrkanterna vi har hemma.

Igår kom jag så sent till Bilbao att jag aldrig hann se mig om i stan, men nu fick jag chansen till det. Jag var på järnvägsstationen och kollade det här fina glasfönster.

Och så gick jag till den gamla delen av stan och passerade då teatern.

Det är många hus här som ser ut som "Romeo och Julia-hus", dvs med burspråk och vackra balkonger.

Här en brant trappa upp till den delen av staden som ligger en bit upp på kullen.

Och mer fina hus.

Och en bokmarknad. Det verkar lite korkat, tänker jag, att sälja böcker utomhus. Det har nämligen regnat lite till och från under hela dagen.

Och så bilköer.

Nej, inte heller här begriper folk att det går fortare att cykla, åka kollektivt eller promenera än att sitta i en bilkö.

Här samma situation i Santiago de Compostela för några dagar sedan och jag tycker det ser likadant ut hemma också, då det är rusningstrafik.

Imorgon ska det i alla fall bära av till Bryssel och det kommer bli en lång resa.