En del av er undrar kanske hur det går till när man försöker lära sig att förstå sig själv bättre?

Jag kan ju inte veta exakt hur det är för andra, men så här fungerar det i alla fall för mig:

Jag ägnar varje dag en del tid för att meditera, reflektera och att skriva dagbok över tankar jag har och insikter som kommer till mig. Det är viktiga aktiviteter som är helt nödvändiga för att jag ska fortsätta att utvecklas som person. Insikter och budskap kommer ofta till mig just genom meditation eller genom drömmar. Insikter är aha-upplevelser, något jag plötsligt inser, jag upptäcker ett mönster i det som sker. Budskap kommer ofta till mig genom texter i musik böcker eller film, de sticker helt plötsligt ut som om dom vill berätta något för mig. I ovanliga fall kan jag få en syn, men hur man tar emot budskap beror på vilket/vilka sinnen som är dom mest välutvecklade hos mottagaren. 

Om insikten då är att jag har något beteende som inte fungerar bra för mig så blir jag medveten om det och reflekterar om hur jag borde göra istället i den situationen. Nästa gång jag hamnar i samma situation försöker jag att istället handla på ett nytt sätt. Ofta går det inte så bra första gången, vi är vanemänniskor och går ofta på autopilot så ibland upptäcker jag först när det är för sent att "Nej, nu gjorde jag ju likadant igen!". Då gäller det att ha tålamod med sig själv, vi är ju bara människor med fel och brister. Då klappar jag mig själv på axeln och tänker att nästa gång ska jag vara lite mer förberedd så kommer det förmodligen att gå lite bättre. Nästa gång upptäcker jag lite tidigare att jag är på väg in i samma situation och då kan jag testa mitt "nya, ovana" beteende. Då gör jag det, men känner mig kanske lite obekväm i situationen. Jag försöker ju göra på ett sätt jag inte är van vid och ofta känner jag mig då lite obekväm i min nya roll. Ibland kan jag t o m känna rädsla för att vara "mitt nya jag". Nu gäller det att inte ge upp, utan att fortsätta kämpa! För varje gång som jag sedan upprepar mitt nya beteende så börjar jag känna mig mer och mer säker och till slut är jag helt bekväm och trygg med det. Enklast är att lära sig nya beteenden med människor man inte känner så väl, för dom har inga speciella förväntningar på hur man ska bete sig. Svårast är att börja bete sig på ett nytt sätt med människor man känner väl, som t ex sina familjemedlemmar. Där är rollerna redan väldigt inrutade och då man förändrar sig blir den andre osäker och vet kanske inte hur den ska tolka det annorlunda beteendet och hur den själv ska bete sig. Samtidigt är det väldigt positivt att i ett familjesystem är allt väldigt dynamiskt och när en person förändras så börjar även personerna runt omkring att sakta förändra beteende också. Hela systemet förändras.

Det hela fungerar ungefär som ett dataspel. När jag är ny och inte så skicklig så får jag börja om från början igen, tills jag har byggt upp min skicklighet. Då först kommer jag vidare till nästa nivå och hittar en ännu svårare utmaning att ge mig i kast med.

Att förändras och utvecklas kräver arbete, uthållighet och mod och därför är det också viktigt att söka sig till miljöer och människor som kan och vill stötta en i det arbetet. Även motivationen behöver vara tillräckligt stor.  Om man saknar motivation kommer man att stå och stampa på samma ställe och upprepa samma dysfunktionella beteende i den ena relationen efter den andra. Det har jag gjort tillräckligt länge i mitt liv, för att jag inte förstod bättre, och nu vill jag inte fortsätta med det längre. Jag har så mycket att vinna på mitt arbete och så lite att förlora. Jag vill utvecklas, bli mer funktionell och känna harmoni och frid i sinnet!