Jag bara älskar den här låten!

Here comes the army of love!

Sjönsjungande Astrid, tack för att hon finns!

Astrid S - When Love Takes Over (Acoustic Cover); (https://youtu.be/_NfkseMXO9s):

#love #astrid

Inatt har det kommit ca 15 cm snö här i Norrköping. Det är första riktiga snövädret den här vintern då det tidigare bara varit frost och så lite snö att det inte ens täckte grässtråna på gräsmattan.

Jag gissar att alla barn är glada nu och passar på att fara nerför alla backar och kullar i allehanda farkoster. Dom får skynda sig på för redan om några dagar ska det bli plusgrader igen och redan nu är det på 0:an.

Jag blev väldigt glad när jag såg en äventyrsdokumentär där fem kvinnor från Aymarafolket ska försöka bestiga Amerikas högsta berg. Det är berget Aconcagua som ligger på den argentinska sidan av Anderna och det är 6 961 meter över havet, högre berg finns bara i Asien.

Den här typen av program är alltid väldigt stereotypa där personerna det handlar om nästan alltid är västerländska män som besöker något exotiskt land för att ta sig an det stora äventyret och ser man någon från lokalbefolkningen så är dom alltid bara guider, bärare, kockar eller något liknande. Här bryter man mot alla dom normerna då det istället handlar om bolivianska kvinnor från bergsfolket Aymara som drömmer om att bestiga det höga berget. Dom är vad man kallar cholitas, indiankvinnor, och det användes förr som ett nedsättande ord men nu för tiden betecknar det istället indiankvinnor som är stolta över sin kulturella bakgrund och över sig själva. Dom har tagit tillbaka självrespekten. Kvinnorna det handlar om har ett liv som vanligtvis består av att arbeta, sköta familj och hem, men nu ska dom äntligen ta chansen att förverkliga sin dröm. Det ger mycket glädje och självförtroende att få testa sina gränser och uppleva något helt nytt och väl tillbaka igen blir dom stora förebilder för andra – ett bevis på att det går att förverkliga sina drömmar!

Kvinnorna har med sig Aymaras flagga, Wiphala, upp till Aconcaguas topp.

Liita jobbar som lärare och när hon återkommer hem efter klättringen berättar hon för eleverna om upplevelsen och dom får testa hennes utrustning. Sedan får dom rita teckningar om vad dom drömmer om att få göra.

Läraren Liita med hennes elever.

Lidias mamma brukade säga ”Man måste veta hur man lever livet annars kommer livet att styra en.” Det är något Lidia har funderat mycket över och hennes reflektion är att ”Jag har alltid velat leva livet och inte att livet lever mig.” Jag tänker att dom har väldigt rätt, är det inte väldigt lätt hänt att man bara sugs in i ett ekorrhjul och åren bara svischar förbi i en faslig fart? Jag undrar ibland: vart har livet tagit vägen egentligen?

Cholitan Lidia deltar på en modevisning av indiandräkter efter hemkomsten.

Aymaras flagga, Wiphala, har regnbågens sju olika färger. Den är förknippad med två grundläggande värden för de andinska folkgrupperna: Pachakama, en princip om universell ordning, och Pachamama, som hänvisar till Moder Jord, till kosmos. Allt detta är kopplat till värderingarna solidaritet, broderskap och samhälle. Jag tänker att färgerna på flaggan nästan är samma som färgen på kroppens olika chakran (energipunkter) enligt en annan tro och dom flesta av oss ställer nog upp på dom andinska värderingarna, för utan varandra går vi snabbt vilse i tillvaron. Vi behöver varandra! Är det inte mer som förenar oss folk på jorden än det som skiljer oss åt? Ja så tänker i alla fall jag.

Se programmet på UrPlay:
Uppför Andernas högsta berg

#bergsbestigning #häftigacholitas

Jag börjar redan se fram emot att årets campingsäsong ska börja. En förbättring jag funderade på under hösten var att skaffa en liten vattenkokare att ha i husbilen och på så vis kunna minska gasolförbrukningen lite. Det jag oftast använder spisen till är ju att koka vatten till kaffe eller te. Efter jul var det lite rea så jag passade på att köpa en.

Tanken är att jag istället ska kunna koka vattnet med hjälp av min solcell på taket. Det skulle nog inte fungera nu när det är sådan brist på dagsljus och solen står så lågt på horisonten, med det går säkert bra från maj till augusti när jag tillbringar mycket tid i bilen.

Vattenkokaren är av ett tyskt märke, effekten är 650 W (en vanlig vattenkokare är vanligtvis på 1000-2000 W) och det går att koka 5 dl vatten i den. Jag har provat den hemma och det tog 6 minuter, vet inte om det kanske tar mer tid i husbilen? Den är liten och får förhoppningsvis plats i kastrullskåpet då jag inte använder den.

En liten resevattenkokare med två mindre muggar (som får plats inuti kokaren).

Här ser man storleken lite bättre då den står brevid min vanliga vattenkokare på 1,7 L som jag har hemma.

Jag brukar inte avge några nyårslöften och det har jag inte tänkt göra i år heller. En gammal vis föregångare i släkten brukade säga ”Man ska inte lova att hålla det man inte håller i händerna!” och det tycker jag verkar klokt. På radion hörde jag att om man ändå tänker avge nyårslöften så är det bättre att lova att börja med en bra vana än att lova att sluta upp med en dålig vana, vi har mycket lättare att hålla sådana löften.

Istället för löften så brukar jag tänka igenom vilka intentioner jag vill ha med det nya året och också fundera över hur det gick med förra årets intentioner. För ett år sedan tänkte jag att jag ville köpa en husbil, med vilken jag skulle tillbringa mycket tid ute i naturen och så ville jag gå en forspaddlingskurs. Check och check!

Jo, det blev en husbil som levererades i mitten på april och den bodde jag sedan i det mesta av min tid fram till augusti. I september blev det lite mer sporadiskt när vädret var bra och därefter har det mest varit dagsutflykter. Pärlan, som min husbil heter, tog mig med på skogs- och paddeläventyr även bortom dom områden jag tidigare brukade besöka. Dom mest minnesvärda vandringarna var nog dom jag gjorde i trakterna söder om Oxelösund där det var en fantastisk utsikt över havet och omgivningen och flera stora fornborgar, helt annorlunda mot fornborgar jag sett tidigare.

En av dom märkliga fornborgarna.

Milsvid utsikt över havet

Simonberget vid Tunaberg

En härlig försommarmorgon i husbilen och jag kände mig så hemma där!

Och försommarkväll i husbilen

Även för paddlingen så var det dom nya sjöarna som var mest spännande: Hövern och via en å in till Lången, Järnlunden och Lilla Rängen. Dom ligger lite söder om Linköping och ner mot Åtvidaberg och där fanns fina badplatser och klippor där man kan gå iland.

Järnlunden en dag i slutet på augusti

Forspaddlingen blev också av och den gav mig både självförtroende och en insikt om livet. Om man inte har kunskapen att hantera strömmarna i älven på ett klokt sätt så kommer man att få en jobbig upplevelse där man helt tappar kontrollen och är chanslös mot det framforsande vattnets enorma kraft. På exakt samma sätt är det i livet! Om man inte har en kunskap om hur man på ett sunt sätt hanterar jobbiga känslor och upplevelser så kommer man också att kastas in i en strid känsloström som man kommer att ha svårt att hantera. Alltså är det en helt nödvändig livskunskap för mig att lära mig mer om hur jag kan hantera detta på ett klokt sätt och faktum är att mitt psyke blivit ännu stabilare under hösten. Jag vet nästan ingenting om min framtid, men har full tillit till att Gud, Universum, Moder jord, ja vad man nu än vill kalla det, vill mig väl!

Jag kämpar mig igenom en av forsarna före Dala-Floda

Och så till det nya årets intentioner……..Ja, det har väl märkts i min blogg vad det är jag prioriterar mest nu? Jag vill öka min förståelse av mig själv och andra, sluta att klamra mig fast vid förväntningar som kanske inte kan uppfyllas, bli bättre på att vara här och nu och att djuplyssna på mina medmänniskor och leva mer kärleksfullt. För att bli bättre på det skulle jag vilja delta i ett Plum Village retreat. Det kan man både göra här i Sverige och i andra länder. Jag skulle nog helst vilja göra det i Frankrike, men det har ju också med Coronasmittan att göra om det är möjligt eller inte. Jag tycker om miljöombyten och känner att jag utvecklas mest av att träffa människor som kanske har lite annorlunda synsätt än vad jag själv har, det blir lättare att se sitt eget liv ur ett nytt perspektiv på det sättet.

Kanske möta våren på ett zenbuddhistiskt retreat i Frankrike eller kanske i Sverige? Jag imponeras så av zenbuddhisterna, dom har så mycket visdom om hur man tar hand om sitt psyke. Jag tror alla människor har något att lära sig av dom?

Det andra jag funderar på att göra är att kanske tillbringa nästa vinter i husbilen, men på sydligare breddgrader. Även det blir beroende av hur Coronan utvecklar sig, så det är ingen bra idé att jag låser fast mig i några sådana tankar. Jag får helt enkelt avvakta och se om det blir möjligt till senhösten!

Kanske möjligt att spendera senhösten och vintern här istället för i ett molnigt och höstmörkt Norrköping?

Något mer jag funderar över att göra är att kanske köpa en packraft, en lätt uppblåsbar båt. Det skulle vara kul för då kan jag ta med andra ut på paddeltur. Som det är nu har jag bara en båt och är någon mer med så får vi turas om med att sitta på stranden och med att paddla och det skulle vara kul att kunna dela den upplevelsen istället. Jag vill ju så gärna att också andra ska upptäcka hur avkopplande och skönt det är att vara en hel dag på eller vid vattnet, hur otroligt harmonisk man blir av det. En packraft är också ett bra komplement när man vandrar. Den jag funderar på väger ungefär 3,5 kg och tar väldigt liten plats. Därför kan den lätt packas ner i en ryggsäck eller en cykelkorg och tas med till sjöar som inte är nåbara med motorfordon. Jag tilltalas så mycket av den enkelheten! Men ännu måste jag nog fundera en stund till på om det är en klok investering eller inte.

Kanske en packraft om den inte kostar alldeles för mycket?

Har ni några idéer om vad ni vill att det nya året ska innehålla?

Vi tänker ofta på tiden som endimensionell – den dimensionen som vi kan mäta med en klocka. Men är det egentligen hela sanningen?

Vi vet alla att tio minuter kan vara evighetslång för det barn som väntar på jultomten, samtidigt som den är jättekort om samma barn leker med något intressant. Trettio sekunder är jättelång tid om man är nära att dö – man hinner se hela sitt liv spelas upp i hjärnan, medan samma sekunder går jättefort om det är tiden du har på dig för att stoppa en tågkollision från att ske.

Och tiden verkar förändras med åldern? Ett sommarlov var en evighet då man var fem år, men är man sextio så tycker man att sommaren tar slut med en gång. Och i våra tankar hoppar vi snabbt mellan det som skedde för länge sedan och till det vi hoppas på eller skräms av i någon tänkt framtid. Jag såg en intervju med Sven Wollter där han sa att han som ung tyckte att tiden var linjär, som att följa en väg, men nu som gammal så var det snarare ett landskap som låg framför honom och han kunde välja fritt i vilken riktning han ville gå.

Är det inte märkligt hur subjektiv tiden är och hur den ständigt förändras beroende på omständigheter och sinneslägen?

Kanske är det inte så viktigt hur lång tid som har passerat, utan snarare vad man gjorde med den tiden som har passerat? Har jag gjort något meningsfullt den här dagen, veckan, månaden eller året? Jag antar att svaret blir både ja och nej – vissa stunder har varit djupt meningsfulla, har varit skapande i flow, i närkontakt med någon eller något, har fått en viktig insikt eller visdom medan andra stunder har slösats bort framför teven eller datorn utan att leda till något positivt. Det knasiga är att man aldrig i förväg kan veta vilken stund som kommer att bli värdefull och vilken som bara kommer rinna genom händerna som sandkorn.

Så här i slutet av året hamnar man lätt i sådana funderingar och tankarna speglas så fint i den här filmsnutten som egentligen är reklam för en klocka, men den fångade min uppmärksamhet så starkt att jag ville se hela.

Leijona Heritage, “Voutilainen x Leijona: the Leijona Heritage 1907 Collection”; (https://youtu.be/bYZkdmaivZc):

#varttartidenvägen

Efter en alldeles mulen och disig förmiddag så bestämde sig solen för att visa sig för oss. Så underbart att jag absolut ville föreviga känslan med några foton!

#sol!!!

Häromdagen satte jag igång med att sy nya kuddfodral av mitt nygamla tyg. Tyvärr har min symaskin lagt av och jag har inte hittat någon symaskinsreparatör då den gamla tydligen inte finns kvar längre. Kanske är det ingen som reparerar symaskiner längre, vi lever ju numer i ett slit- och slängsamhälle där vi kastar det gamla och köper nya apparater som vanligtvis överlever i nästan exakt tre år och en vecka tills produktgarantin inte längre gäller. Vilken tur då att jag är en jäkel på att sy jämna och snygga efterstygn för hand, för då kan det ju bli något gjort även utan symaskin.

Hantverk! Så avkopplande!    

Jag fick för mig att lyssna på en ljudbok samtidigt som jag sydde och valet föll på en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet. Jag sögs snabbt in i handlingen och lyssnade till den dag som natt, när jag sydde och när jag lagade mat. Boken handlar om den lilla flickan Hildur, vars mamma plötsligt dör när hon är liten. Sedan lever hon ensam med sin pappa och det blir svårt för honom att både ta hand om det lilla barnet samtidigt som han arbetade och hon hade det inte så bra. När en skolfröken, Greta, dyker upp och erbjuder sig att ta hand om henne så tänker pappan att det nog är bättre för flickan än det liv han kan ge henne, men ingen förklarar för henne vad som händer och varför saker blir som dom blir. Hon blir rädd och otrygg och får svårt för att släppa andra människor nära inpå livet – människor kan plötsligt försvinna och livet kan plötsligt och oväntat ta en ny vändning. Damen hon lever med tar väl hand om henne och hon ser också till så att Hildur får studera, för hon är klok och ambitiös. Också hennes pappa finns med i bilden. Han betalar underhåll för henne och hälsar på ibland men då vill Hildur knappt veta av honom. Hon vill varken se på honom eller prata med honom, för hon känner sig sviken och bortvald.

En väldigt bra bok, Näckrosträdet.

När Hildur bara har kort tid kvar till sin examen blir hon kär i Ivan och hoppar av studierna. Därefter gifter dom sig och får så småningom två flickor tillsammans. Äktenskapet blir knepigt för Ivan kämpar med sina inre demoner och åker in och ut på psyket och det blir hon som får se till att hålla ihop familjen. Hon försöker förstå sig på Ivan, men det är svårt för han vill inte släppa in henne så nära sitt inre. Hennes starka kärlek och lojalitet mot honom gör att det är omöjligt för henne att lämna honom, trots att relationen är destruktiv för henne, hon är snarare som en mamma för honom än en fru.

På ålderns höst börjar hon reflektera över att den starka lojaliteten med Ivan nog också har med hennes far att göra. Sent omsider har hon ju insett att både hennes far och tant Greta hela tiden hade älskat henne och gjort det dom tänkte var bäst för henne och hon har fått skuldkänslor för att hon själv varit så avogt inställd tillbaka. Som vuxen tänker hon att hon inte får svika en person till, men sedan inser hon ju att det är precis det hon gjort hela tiden. Hon har svikit sig själv hela tiden i sin iver att alltid se till att Ivan har det så bra som möjligt.

Det här är något jag känner igen mig i – medberoendets förbannelse. Det är också ett slags missbruk, men den man missbrukar är sig själv. Man kan helt bortse från sina egna behov, för att försöka ge någon annan vad dom behöver för att må bra. I mina tankar kastas jag tillbaka till en situation i min barndom då min anorexisjuka syster gav mig ett förtroende och jag stod inför ett dilemma. Avslöja för någon vad min syster sagt så att hon kanske kunde få hjälp att bli friskare, men samtidigt förstöra hennes förtroende och tillit till mig eller hålla tyst om det jag vet, behålla hennes tillit, men troligtvis se henne bli ännu sjukare och kanske till och med dö på kuppen? Och sedan när en liknande situation hände som vuxen, men med en vän som efter en livskris hamnat i ett akut alkoholmissbruk. Hen hade gjort en runda på ett behandlingshem och kommit tillbaka och verkat må bättre, men sedan mötte jag personen ute på stan stupfull och med vilda demoner i blicken. Ett liknande dilemma – kontakta hens arbetsgivare och berätta om återfallet så att det blev ytterligare en runda på behandlingshemmet men kanske skulle hen då bli av med jobbet och får ännu svårare att komma tillbaka till ”normallivet” eller skulle jag hålla det jag visste för mig själv med följden att missbruket fortsatte och hen kanske skulle supa ihjäl sig men lyckas behålla jobbet? Ja ni hör ju själva hur korkat detta resonemang blev, man har väl ingen glädje av en anställning om man är död?

I inget av dom här fallen kan jag komma ihåg hur jag handlade, jag har förträngt det för det är alltför smärtsamt att komma ihåg, men medberoende som jag var så gissar jag att jag att jag höll tyst och behöll hemligheterna för mig själv. Så här många år senare så vet jag att det är ärligheten som måste vinna, människor måste lära sig att ta konsekvenserna av sina egna val och handlingar – det är ingenting man kan eller ska bära åt någon annan. Det gäller också mig, jag måste också lära mig att förstå vilka konsekvenser mitt eget sjuka beteende får – både för mig själv och för den andra. Den andra människan lär sig inte att se sig själv som ansvarig för sitt liv utan ser sig ofta som ett offer för orättvisa omständigheter och jag sviker mig själv, ger och ger även om jag aldrig får något tillbaka från personen jag har den destruktiva relationen med. Och hemligheter bidrar bara till skam- och skuldkänslor så det är bättre att det sjuka kommer ut i ljuset och blir betraktat istället, först då kan det avdramatiseras och demonerna gå upp i rök.

Levande på riktigt!

Ja, det här är en del av tankarna som for genom mitt huvud medan jag lyssnade på berättelsen om Hildurs liv. Djupa tankar blev det, men så har det ju också precis varit fullmåne och då får jag ofta väldigt många tankar och insikter. Förr orsakade det smärta, men med tiden och läkandet har det blivit ett alltmer smärtfritt kontemplerande och glad är jag för det! Mot friden och friheten!

#elsiejohansson #lidandeläkande