Jag blev väldigt glad när jag såg en äventyrsdokumentär där fem kvinnor från Aymarafolket ska försöka bestiga Amerikas högsta berg. Det är berget Aconcagua som ligger på den argentinska sidan av Anderna och det är 6 961 meter över havet, högre berg finns bara i Asien.

Den här typen av program är alltid väldigt stereotypa där personerna det handlar om nästan alltid är västerländska män som besöker något exotiskt land för att ta sig an det stora äventyret och ser man någon från lokalbefolkningen så är dom alltid bara guider, bärare, kockar eller något liknande. Här bryter man mot alla dom normerna då det istället handlar om bolivianska kvinnor från bergsfolket Aymara som drömmer om att bestiga det höga berget. Dom är vad man kallar cholitas, indiankvinnor, och det användes förr som ett nedsättande ord men nu för tiden betecknar det istället indiankvinnor som är stolta över sin kulturella bakgrund och över sig själva. Dom har tagit tillbaka självrespekten. Kvinnorna det handlar om har ett liv som vanligtvis består av att arbeta, sköta familj och hem, men nu ska dom äntligen ta chansen att förverkliga sin dröm. Det ger mycket glädje och självförtroende att få testa sina gränser och uppleva något helt nytt och väl tillbaka igen blir dom stora förebilder för andra – ett bevis på att det går att förverkliga sina drömmar!

Kvinnorna har med sig Aymaras flagga, Wiphala, upp till Aconcaguas topp.

Liita jobbar som lärare och när hon återkommer hem efter klättringen berättar hon för eleverna om upplevelsen och dom får testa hennes utrustning. Sedan får dom rita teckningar om vad dom drömmer om att få göra.

Läraren Liita med hennes elever.

Lidias mamma brukade säga ”Man måste veta hur man lever livet annars kommer livet att styra en.” Det är något Lidia har funderat mycket över och hennes reflektion är att ”Jag har alltid velat leva livet och inte att livet lever mig.” Jag tänker att dom har väldigt rätt, är det inte väldigt lätt hänt att man bara sugs in i ett ekorrhjul och åren bara svischar förbi i en faslig fart? Jag undrar ibland: vart har livet tagit vägen egentligen?

Cholitan Lidia deltar på en modevisning av indiandräkter efter hemkomsten.

Aymaras flagga, Wiphala, har regnbågens sju olika färger. Den är förknippad med två grundläggande värden för de andinska folkgrupperna: Pachakama, en princip om universell ordning, och Pachamama, som hänvisar till Moder Jord, till kosmos. Allt detta är kopplat till värderingarna solidaritet, broderskap och samhälle. Jag tänker att färgerna på flaggan nästan är samma som färgen på kroppens olika chakran (energipunkter) enligt en annan tro och dom flesta av oss ställer nog upp på dom andinska värderingarna, för utan varandra går vi snabbt vilse i tillvaron. Vi behöver varandra! Är det inte mer som förenar oss folk på jorden än det som skiljer oss åt? Ja så tänker i alla fall jag.

Se programmet på UrPlay:
Uppför Andernas högsta berg

#bergsbestigning #häftigacholitas

 

wiolettan

7 januari 2022 16:50

Så intressant. Tack för denna information och de unika bilderna till.
Vilka kvinnor. Så strongt och modigt. Samtidigt förstår jag att det måste ha varit en underbar upplevelse.
Tack för tipset.
Kram och trevlig fredagskväll.

http://wiolettan.bloggplatsen.se

Amisa

7 januari 2022 17:30

Verkligen fina förebilder för oss alla!

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...