Nu nästan tre månader in i Coronakarantänen så börjar man få någon liten känsla av hur olidligt det skulle vara att sitta i en liten isoleringscell och kanske inte ens veta när man härnäst ska få träffa en annan människa, förhoppningsvis en vänligt sinnad, och få dela sina tankar med denne. Antagligen finns inte heller något att distrahera sig med som böcker, TV eller Internet. Hur står man då ut? Ja om man blivit inlåst av någon annan så har man ju inte så mycket val mer än att gilla läget. Antar att det är då man börjar prata högt med sig själv bara för att få höra en röst och ha någon att tala med? Människor som varit inlåsta under lång tid vittnar om att det är viktigt att försöka ha kvar så mycket som möjligt av sina rutiner t ex motionera även om det sker på en väldigt liten yta, hålla koll på hur många dagar, månader och år som passerat, försöka bevara sin människovärdighet och sitt hopp om att man någon gång ska få komma ut igen, men ändå lämna över det till den högre makten eftersom man antagligen inte kan påverka det som sker särskilt mycket ändå. Samtidigt finns det säkert saker man kan göra för att göra livet lite lättare, som att försöka skapa en god relation till sina fångvaktare. Det slår mig att jag borde läsa boken ”438 dagar” av Martin Schibbye……….

Själv sitter jag bara i frivillig karantän, jag kan gå ut om jag vill, jag har större yta att vara på och kan distrahera mig med en mängd olika saker. Ändå känns det så svårt, jag har tappat alla sunda rutiner: vänder på dygnet och glömmer meditera trots att jag vet att det är viktigt för min inre balans. Solen skiner ute, men jag orkar inte bry mig och glädjas åt det, är bara trött och less på det mesta. Känner mig otroligt ensam och frustrerad och den här gången i livet har jag inte valt det själv, mina fångvaktare är det där j…a viruset. Hur blir man vän med det? Eller har jag valt ensamheten själv? Jag skulle ju kunna vara ute och beblanda mig mer med folk, kanske får jag en lindrig omgång? Eller kanske jag blir allvarligt sjuk eller dör? Och kanske jag i min tur smittar ner någon annan stackare? Och kanske jag inte kan träffa min mamma och min bror, som båda tillhör riskgrupperna, sedan under väldigt lång tid framåt?

Fucking virus!!!

#fuckingvirus

Ja, så står det på min fickalmanacka som jag valde just för att jag gillade den texten.

Om livet känns lite jobbigt och utmanande kan det vara bra att påminna sig om att morgondagen kommer med nya fina möjligheter. Det vi tidigare inte hanterat så bra i livet får vi då nya möjligheter att nästa gång hantera på ett nytt sätt vi ännu inte prövat, för vi får ständigt nya chanser i livet.

Annars är inte livet så fel just nu heller.....



.....som här med kastajeblommor som ser så enormt pampiga ut!

Den här veckan har jag fått iväg en ansökan till ett jobb som jag jättegärna vill ha. Det är ett tremånadersjobb utomlands och jag tänker att chansen att få det nog är större nu än vad det brukar vara, eftersom nog många avstår från att söka det på grund av Coronan. Å andra sidan är det ju väldigt osäkert om det kan bli av i alla fall om inte Coronan har gett med sig till hösten. Jag väljer att vara hoppfull och tro på att läget kommer se mycket positivare ut framemot hösten och blir det inte av då så får jag väl söka igen nästa vår.

Jag tillhör dom människor som tänker att den högre makten har en plan för mitt liv. Är det meningen att jag ska dö så tror jag det kommer inträffa oavsett om jag befinner mig i Sverige eller någon annanstans, samma sak om jag blir sjuk men överlever eller inte drabbas alls. Det som ska hända kommer nog hända oavsett var jag är, så varför oroa sig sjukt mycket över det, varför inte bara leva i nuet där allting är väldigt bra?

Jag vill bara omfamna livet och leva……..

Vad är det för fel i huvudet på folk? Varför sitta i enorma sniglande bilköer istället för att ta fötterna, cykeln eller bussen till och från arbetet?

Nu förstår även jag att en del människor bor på platser där det inte finns tillgång till busstrafik, men dom allra flesta bor i stan där det går alldeles utmärkt att använda sig av andra färdmedel som både går snabbare, är mer miljövänliga och billigare.

Här stillastående bilar i rusningstrafik i Santiago de Compostela i Spanien.

Stillastående bilar i rusningstrafik i Bilbao i Spanien. Samma sak upprepades sedan i Lille, Bryssel och i Hamburg. 

Och här stillastående bilar i rusningstrafik i Norrköping, den här rondellen är igenkorkad på alla infarter. Detta trots Corona-pandemin då rekordmånga människor jobbar hemifrån. Samma visa överallt..... infarter, utfarter och genomfarter i städerna är helt igenkorkade mellan kl 6:30 till 8:30 och 15:30 till kl 18!

Varför kan inte fler tänka att cykel, pendeltåg eller buss är ett bättre sätt att ta sig till och från arbetet?

Själv jobbade jag i tolv år på andra orter än där jag bodde och jag valde hela tiden att åka kollektivt. Här i Östergötland har vi finfina expressbussar och pendeltåg som under rusningstrafik har en väldigt bra turtäthet till alla städer som finns runt oss. Om alla människor sitter och åker ensam i en bil till och från jobbet blir det enorma bilköer! Det gagnar ingen, det går inte snabbare än att ta bussen och framförallt förstör det både luftkvalitén och bidrar till buller som ger oss problem med hjärt- och kärlsjukdomar. Dessutom blir det problem på arbetsplatserna, för hur många parkeringar dom än bygger så tycks platserna aldrig räcka till ändå.

Jag vill också ge en stor ros till dom kommuner (så är det inte i Norrköping) som ser till att ha speciella bussfiler, så att bussen tar sig fram snabbare än privatbilarna. Jag tror det uppmuntrar folk att välja bussen istället för bilen. Det allra effektivaste är spårvagnar och pendeltåg som rör sig på sina egna leder och inte påverkas av trafikstockningar på dom vanliga vägarna/gatorna.

När många människor ska transporteras samtidigt behövs det effektiva kollektiva lösningar, inte en person per bil! Är det inte dags att koppla in hjärnan nu?

#rusningstrafik #pendling

Många av oss säger ofta taskiga saker till oss själva och det är en dålig vana som vi kan träna bort om vi bara blir medvetna vid den. Det är inte särskilt schysst att slå på sig själv och det bidrar till att vi ger oss själva en dålig självkänsla. Livet är svårt och jobbigt och förutsättningarna för att lyckas 100% med det vi förutsatt oss är aldrig helt ideala, vi har också en verklighet som alltid kommer ifatt oss.

Tänk istället att du ska vara så som du brukar vara mot en riktigt god vän! Inte skulle du väl säga till vännen att denne är urkass när den misslyckats med något, nog skulle du väl trösta vännen lite istället? Så varför vara så hård mot dig själv? Kanske skulle du säga till vännen att det var ett bra försök, att du gjorde så gott du kunde och förmådde med dom förutsättningar du hade och att nästa gång kommer det nog att gå lite bättre för nu är du en erfarenhet rikare.

Genom att lära oss att ge oss själva lite medkänsla så blir vi inte heller lika beroende av att få höra det från andra och det får oss att växa och må bättre.

Så träna på att ge dig själv lite medkänsla, det är ett viktigt behov att fylla!

#självmedkänsla

Den här TEDx-videon dök upp i mitt YT-flöde. Det är en kvinna som berättar om vem man verkligen bör gifta sig med. Ja det är ingen nyhet för mig men hon är rolig och underhållande, så varför inte låta sig påminnas om det här budskapet ytterligare en gång?

Förväntningarna hon lärde sig om relationer som barn…….

och hur livet sedan verkligen blev…..

Sedan förstod hon hur hon borde tänka om relationer.

Tracy McMillan, TEDxOlympicBlvdWomen, "The person you really need to marry":

https://youtu.be/P3fIZuW9P_M

#viktigasterelationen

En av dom starkaste ”programmeringar” vi genomgår som barn är den som handlar om vår könsidentitet och det grundläggs redan vid ca tvåårsåldern då vi börjar upptäcka och förstå att flickor och pojkar ser olika ut fysiskt. Därefter börjar vi upptäcka att mammor och pappor bär sig olika åt och vi börjar själva anpassa oss för att passa in i rätt mall: Vad som förväntas av en pojke respektive flicka och att det är självklart att man ska gänga sig med någon av det andra könet. Men är det egentligen så självklart varken det ena eller det andra?

Under min personliga utveckling har jag lärt mig att hitta delar av mig själv som jag inte tidigare trodde fanns, eftersom jag tidigt lärt mig att hålla tillbaka dom sidorna hos mig själv då dom inte passar sig för en tjej. Dom senaste åren har jag också funderat en hel del över min sexualitet. Är det självklart att jag bara skulle kunna vilja ha en man som min partner eller skulle det lika väl kunna vara en kvinna? Det är väl en människas själ man blir kär i, inte personens könsorgan?

Jag har aldrig varit kär i en tjej, inte på det sättet, men kanske beror det bara på att tanken är så främmande för mig? Jag tror jag börjar bli redo för att verkligen våga utmana mig själv och utforska hur det ligger till för min del och enda sättet är väl att testa? Dessutom är relationer med någon av samma kön mer jämlikt, det visar forskningen och jag tänker också att man då slipper dom typiska könsroller som vi lätt faller in i av gammal vana då vi försöker forma en relation med någon av det andra könet.

Jag tror på den långsamma kärleken, det som får tid och utrymme att växa till sig och bli stark under en längre tid, istället för att flamma upp som en tändsticka som sedan brinner ut på trettio sekunder.

Kanske är det dags att prova att byta lag?

#utforska #könsidentitet

Igår lyssnade jag på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip och den berörde mig djupt. Jag har aldrig följt henne, för jag är inte särskilt intresserad av kändisar och känner att det mest handlar om fina fasader.

Men i den här intervjun berättade hon väldigt öppet och ärligt om sin uppväxt i en dysfunktionell familj, där föräldrarna var så upptagna med sina egna problem att dom inte klarade av att också vara bra föräldrar och hur hon tidigt i sitt liv bestämde sig för att vara ”ensam-stark”, ta hand om sig själv och aldrig behöva någon. Sedan började hon bygga upp sin blogg, först som en låtsashistoria som senare kom att bli hennes verklighet. Hela tiden så mycket fokus på att bygga en borg runt sig, så att hon skulle vara trygg om än allting runt omkring rämnade och samtidigt ett behov av att mycket måste hända hela tiden. Så fortsatte det till i höstas när hennes imperium, hennes borg, plötsligt rämnade och föll i bitar och hennes livsstrategi att vara ”ensam-stark” inte längre fungerade. Då övergick livet i kaos, depression och självmordsförsök för hon visste ju inte hur man gör när man ber någon annan om hjälp och tar emot den.

Därefter följde en lång period av att ta sig upp ur ”hålet” igen, börja må bra, hitta balans mellan arbete och avkoppling och lära sig att be om hjälp. Så här efteråt så är hon tacksam för det som hände för det fanns en djup spricka mellan den hon visade sig som utåt och den hon egentligen var på insidan och det var inte ett hållbart sätt att leva för man kan aldrig springa iväg från sin egen själ.

Jag känner igen mig så väl i hennes historia, troligtvis är det därför jag blir så berörd av den. Även jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna varit upptagna av andra problem, där jag tidigt lärde mig att inte behöva något från någon annan utan istället vara ”ensam-stark”. Den strategin fungerade skapligt tills jag en dag stod inför svårigheter som jag inte kunde agera på och lösa utan där jag var maktlös och där det jag behövde istället var emotionellt stöd av andra och det visste jag inte längre hur man ber om eller tar emot. Då rämnade hela mitt liv, min borg.

Jag känner också igen mig i hennes beskrivning om att känna sig existentiellt ensam trots att det finns ett nätverk med människor runt omkring, för har man lärt sig att dom som står en närmast inte kommer förstå och tillgodose ens några av ens behov, varför då ens bemöda sig med att be om något? Det här tror jag är svårt att förstå för någon som inte själv upplevt det. Jag uttryckte det någon gång för min lärare i gestaltterapi och han tittade lite skeptiskt på mig och sa ”Men du har ju föräldrar, syskon och barn? Menar du verkligen att du känner dig existentiellt ensam?”. Det här är nog enda gången jag känt att han inte riktigt förstod mig, för han är en av dom mest inkännande personer jag känner. Jag tänkte att han måste väl ha rätt, inte kan man väl känna sig existentiellt ensam när man har människor runt omkring sig? Sedan tog jag tillbaka lite av det jag sagt och sa att jag nog hade råkat överdriva lite. Jag kände skam över att känna det så här trots att jag uppenbarligen har människor runt mig, varav flera säkert skulle lyssna om jag bara uttrycker mina behov. Senare när jag reflekterade över det så känner jag att, nej det var ingen överdrift, det är så jag känner det ibland – som om jag skulle vara helt ensam i livet.

Under dom senaste åren när jag har jobbat på min utveckling, har det ofta handlat om att återuppbygga min tillit till andra människor – våga lita på att människor ska välja att komma till min hjälp om jag utrycker vad jag behöver. Jag tror det var därför Gud ledde mig till kyrkan, själv hade jag fortfarande inte förstått att jag behövde andra människor. Lyckligtvis så litade jag på Gud och på vad han sa till mig, så jag gick dit ändå trots att jag var skeptisk. I kyrkan har jag växt till som människa och där finns så många vänliga och omtänksamma medmänniskor. Jag blir sedd och får mycket värme av andra och känner att jag blir älskad och uppskattad precis för den jag är. Jag hoppas verkligen att också Isabella lär sig att lita på sina medmänniskor igen, för det gör livet så mycket lättare att leva! Det är något som tar tid att bygga upp, men som också behöver få ta tid………

Lyssna på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1495897

#ensam