Nu nästan tre månader in i Coronakarantänen så börjar man få någon liten känsla av hur olidligt det skulle vara att sitta i en liten isoleringscell och kanske inte ens veta när man härnäst ska få träffa en annan människa, förhoppningsvis en vänligt sinnad, och få dela sina tankar med denne. Antagligen finns inte heller något att distrahera sig med som böcker, TV eller Internet. Hur står man då ut? Ja om man blivit inlåst av någon annan så har man ju inte så mycket val mer än att gilla läget. Antar att det är då man börjar prata högt med sig själv bara för att få höra en röst och ha någon att tala med? Människor som varit inlåsta under lång tid vittnar om att det är viktigt att försöka ha kvar så mycket som möjligt av sina rutiner t ex motionera även om det sker på en väldigt liten yta, hålla koll på hur många dagar, månader och år som passerat, försöka bevara sin människovärdighet och sitt hopp om att man någon gång ska få komma ut igen, men ändå lämna över det till den högre makten eftersom man antagligen inte kan påverka det som sker särskilt mycket ändå. Samtidigt finns det säkert saker man kan göra för att göra livet lite lättare, som att försöka skapa en god relation till sina fångvaktare. Det slår mig att jag borde läsa boken ”438 dagar” av Martin Schibbye……….

Själv sitter jag bara i frivillig karantän, jag kan gå ut om jag vill, jag har större yta att vara på och kan distrahera mig med en mängd olika saker. Ändå känns det så svårt, jag har tappat alla sunda rutiner: vänder på dygnet och glömmer meditera trots att jag vet att det är viktigt för min inre balans. Solen skiner ute, men jag orkar inte bry mig och glädjas åt det, är bara trött och less på det mesta. Känner mig otroligt ensam och frustrerad och den här gången i livet har jag inte valt det själv, mina fångvaktare är det där j…a viruset. Hur blir man vän med det? Eller har jag valt ensamheten själv? Jag skulle ju kunna vara ute och beblanda mig mer med folk, kanske får jag en lindrig omgång? Eller kanske jag blir allvarligt sjuk eller dör? Och kanske jag i min tur smittar ner någon annan stackare? Och kanske jag inte kan träffa min mamma och min bror, som båda tillhör riskgrupperna, sedan under väldigt lång tid framåt?

Fucking virus!!!

#fuckingvirus

 

jammar

2 juni 2020 13:38

He he he Vad söt du är..

Amisa

2 juni 2020 14:30

När jag känner mig isolerad och bedrövad? Vad är det för sött med en annan människas själsliga smärta?

 

wiper

2 juni 2020 14:17

Du beskriver eländet så bra och jag gillar din gallerbild. Jag är själv jätteless men jag har ju min partner och vi kan gå ut och promenera. Men det känns ändå ledsamt och tråkigt för man kan ju inte göra allt och måste tänka sig för hela tiden.

Jag är tillhör riskgruppen bara på grund av ålder för jag har varken fel på lungor, hjärta eller annat som anses som riskgrupp. Jag har inte träffat min son på flera månader men nu får man ju träffas men på avstånd. Det känns ändå som rörelsefriheten är begränsad. Förstår vad du menar och det ger oro och ångest. Jag får själv göra avslappning en gång/dag för att lugna ner oron. Jag får också såna tankar och undrar om man överlever detta.

Sköt om dig
Hälsning Malin

http://wiper.bloggplatsen.se

Amisa

2 juni 2020 14:33

Tack, jag hoppas att du och din man lyckas behålla frid i sinnet!

 

jammar

2 juni 2020 14:44

Ryck upp dig och tyck inte syn om dig själv finns de som har det värre..Du har ju humor..

Amisa

2 juni 2020 15:01

Lite empati skulle inte vara fel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...