Igår lyssnade jag på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip och den berörde mig djupt. Jag har aldrig följt henne, för jag är inte särskilt intresserad av kändisar och känner att det mest handlar om fina fasader.

Men i den här intervjun berättade hon väldigt öppet och ärligt om sin uppväxt i en dysfunktionell familj, där föräldrarna var så upptagna med sina egna problem att dom inte klarade av att också vara bra föräldrar och hur hon tidigt i sitt liv bestämde sig för att vara ”ensam-stark”, ta hand om sig själv och aldrig behöva någon. Sedan började hon bygga upp sin blogg, först som en låtsashistoria som senare kom att bli hennes verklighet. Hela tiden så mycket fokus på att bygga en borg runt sig, så att hon skulle vara trygg om än allting runt omkring rämnade och samtidigt ett behov av att mycket måste hända hela tiden. Så fortsatte det till i höstas när hennes imperium, hennes borg, plötsligt rämnade och föll i bitar och hennes livsstrategi att vara ”ensam-stark” inte längre fungerade. Då övergick livet i kaos, depression och självmordsförsök för hon visste ju inte hur man gör när man ber någon annan om hjälp och tar emot den.

Därefter följde en lång period av att ta sig upp ur ”hålet” igen, börja må bra, hitta balans mellan arbete och avkoppling och lära sig att be om hjälp. Så här efteråt så är hon tacksam för det som hände för det fanns en djup spricka mellan den hon visade sig som utåt och den hon egentligen var på insidan och det var inte ett hållbart sätt att leva för man kan aldrig springa iväg från sin egen själ.

Jag känner igen mig så väl i hennes historia, troligtvis är det därför jag blir så berörd av den. Även jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna varit upptagna av andra problem, där jag tidigt lärde mig att inte behöva något från någon annan utan istället vara ”ensam-stark”. Den strategin fungerade skapligt tills jag en dag stod inför svårigheter som jag inte kunde agera på och lösa utan där jag var maktlös och där det jag behövde istället var emotionellt stöd av andra och det visste jag inte längre hur man ber om eller tar emot. Då rämnade hela mitt liv, min borg.

Jag känner också igen mig i hennes beskrivning om att känna sig existentiellt ensam trots att det finns ett nätverk med människor runt omkring, för har man lärt sig att dom som står en närmast inte kommer förstå och tillgodose ens några av ens behov, varför då ens bemöda sig med att be om något? Det här tror jag är svårt att förstå för någon som inte själv upplevt det. Jag uttryckte det någon gång för min lärare i gestaltterapi och han tittade lite skeptiskt på mig och sa ”Men du har ju föräldrar, syskon och barn? Menar du verkligen att du känner dig existentiellt ensam?”. Det här är nog enda gången jag känt att han inte riktigt förstod mig, för han är en av dom mest inkännande personer jag känner. Jag tänkte att han måste väl ha rätt, inte kan man väl känna sig existentiellt ensam när man har människor runt omkring sig? Sedan tog jag tillbaka lite av det jag sagt och sa att jag nog hade råkat överdriva lite. Jag kände skam över att känna det så här trots att jag uppenbarligen har människor runt mig, varav flera säkert skulle lyssna om jag bara uttrycker mina behov. Senare när jag reflekterade över det så känner jag att, nej det var ingen överdrift, det är så jag känner det ibland – som om jag skulle vara helt ensam i livet.

Under dom senaste åren när jag har jobbat på min utveckling, har det ofta handlat om att återuppbygga min tillit till andra människor – våga lita på att människor ska välja att komma till min hjälp om jag utrycker vad jag behöver. Jag tror det var därför Gud ledde mig till kyrkan, själv hade jag fortfarande inte förstått att jag behövde andra människor. Lyckligtvis så litade jag på Gud och på vad han sa till mig, så jag gick dit ändå trots att jag var skeptisk. I kyrkan har jag växt till som människa och där finns så många vänliga och omtänksamma medmänniskor. Jag blir sedd och får mycket värme av andra och känner att jag blir älskad och uppskattad precis för den jag är. Jag hoppas verkligen att också Isabella lär sig att lita på sina medmänniskor igen, för det gör livet så mycket lättare att leva! Det är något som tar tid att bygga upp, men som också behöver få ta tid………

Lyssna på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1495897

#ensam

 

bokprinsessan

18 maj 2020 13:47

Det låter intressant.Ensam är inte stark. Isabella har väl haft en blogg

http://Catharina

Amisa

18 maj 2020 14:31

Nej, vi är starkare tillsammans för vi behöver alla varandra! Även vi som fått för oss att vi är starkare själva. :)
Ja, Isabella har en blogg, Blondinbella, men jag vet inte om hon fortfarande skriver på den.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...