Här kommer det jag funderat över idag:

Perspektiv - Hur långt vågar jag se?

Jag tycker om förändring och gillar inte när livet är statiskt, men precis som alla andra så är förändringen som bäst för mig då jag valt den själv och inte när den blir påtvingad. Jag tänker då t ex på när jag för många år sedan blev uppsagd eftersom nästan hela min arbetsplats skulle läggas ned. Då var jag så ledsen och orolig, inte minst för att jag hade två barn som jag försörjde. Det värsta var ovissheten under det halvår från det varslet lades tills förhandlingarna var klara och jag visste hur det skulle bli för just mig. När jag väl visste att jag var uppsagd blev det lättare att acceptera och gå vidare. Det som kom sen blev mycket bättre och roligare, men jag hade aldrig vågat ta det steget om jag inte varit tvungen. Efter det lärde jag mig att även påtvingade förändringar kan bli bra förändringar om jag bara väljer att fokusera på vad jag vill skapa istället för det som inte längre är möjligt. Jag tror det gett mig en mer avslappnad attityd? Typ "Det ordnar sig säkert på ett bra sätt!"

Jag har bytt yrkesbana massor av gånger i livet och förr undrade jag vad det var för fel på mig. Andra bestämmer sig när dom är tjugofem och sen jobbar dom med det och vidareutvecklas inom det hela sitt liv. Varför vet jag aldrig vad jag vill? Jag går liksom i en riktning, men gör plötsligt en sväng på 120 grader och går sedan i en helt annan riktning. Men för några år sedan förstod jag att det är inget fel på mig, jag är bara annorlunda mot dom flesta. Jag vill ha omväxling i livet, upptäcka nya saker, träffa nya människor, lära mig om saker som plötsligt fångat mitt intresse. För mig är det viktigare än ekonomisk trygghet och sedan jag lärt mig att släppa taget om den så har jag märkt att det funkar helt okej. Jag har inte mycket yttre trygghet, men det går ingen nöd på mig för det, för jag har något mycket viktigare - en inre trygghet att allt alltid ordnar sig på något märkligt sätt. Det har det alltid gjort och det kommer det alltid göra. Jag litar både på mina egna förmågor att åstadkomma förändringar, jag litar på att mina medmänniskor finns där för mig och jag vet att Gud aldrig överger mig, utan hjälper mig att hitta lösningar i svåra stunder. Där kom jag visst in på nästa reflektion.....

Tillit - Förtröstar jag?

Ja, idag tycker jag att jag gör det. Det fanns en lång tid i mitt liv när jag inte litade på mina medmänniskor. Det var inte konstigt, för jag hade blivit gruvligt sviken av en person närstående till mig. Därför tänkte jag att ensam är stark, det kommer man ganska långt på men det finns situationer när man ändå behöver andra för emotionell support. Idag tror jag att jag klarar av att be om hjälp då jag behöver det. Vändningen för mig kom när jag förstod min egna själsliga smärta och hur den påverkar mig. Då insåg jag också att min närstående som svikit mig hade gjort det på grund av sin själsliga smärta, inte på grund av något hat mot mig. Då blev det genast lätt att förlåta och gå vidare från det. Efter förlåtelse var det inte så svårt att försonas och bygga ett sunt band av ömsesidig nyfikenhet och respekt och lära känna varandra på riktigt, så som vi borde ha gjort för väldigt länge sen. Men bättre sent än aldrig! Det är aldrig för sent för försoning!
Och min tillit till Gud? Den blev fullständig under min pilgrimsvandring i Spanien. Närhelst det dök upp ett problem så uppdagades alltid en lösning på det, oftast i form av förstående medmänniskor som helt plötsligt stod framför mig och erbjöd mig sin hjälp. Gud hjälper mig att alltid hitta sätt att få mina behov tillgodosedda!

#vandringsreflektioner

Rättvisa - Vad är orättvisa?

Ja det händer ibland att jag dömer både mig själv och andra. Jag försöker låta bli att göra det men misslyckas ibland. Det får bli ett omtag då och då!
:)
Jag tror på återfödelse och karma - att det vi ställer till med, får vi kämpa med också i nästa liv. Jag ser inte det som någon hämnd ifrån Gud, snarare så att Gud är som en tålmodig förälder som försöker lära mig någonting genom att ge mig ett eget ansvar för hur jag hanterar mitt liv och sedan får jag ta konsekvenserna av mina beslut. Jag tror att alla människor har både gott och ont i sig och vi måste lära oss att göda det goda och medvetet trycka bort det onda hos oss. Om vi inser att vi gör något på fel sätt så kan vi försöka ändra på det i fortsättningen.

Mod - Vågar jag?

Ibland vågar jag, men ibland fegar jag ur. Jag behöver bli lite modigare och bättre på att stå på mig. Det är den där bristen på (positiv) aggressivitet jag saknat hela livet. Jag jobbar på den! Att våga är att göra det som överensstämmer med mina egna värderingar oavsett vad andra tycker om det. Våga säga ifrån om det behövs. Engagera mig och bry mig om det jag tycker är viktigt, även om jag undrar om lilla jag verkligen kan göra någon skillnad. Om alla gör det dom kan och tycker är rätt då blir det ju en stor skillnad i vårt samhälle, eller hur? Tänk på alla stora revolutioner! Dom börjar alltid med att någon slår näven i bordet och säger "Vad faan....", men därefter måste fler engagera sig och också göra det dom kan för att förändra till det bättre.

Tro - Vad tror jag på?

Det här är lätt för mig! Efter den starka kontakt jag haft med Gud så har jag svårt att tänka mig att jag någonsin skulle kunna börja tvivla på hans existens igen. Jag känner mig älskad, buren, sedd och går aldrig genom svårigheter ensammen. Han räcker mig alltid en hjälpande hand då jag behöver det. Hans kärlek har också gjort att jag också tror mer på min egen förmåga än jag gjorde förr. Om han vet att jag kommer klara av det, då måste han väl ha rätt? Han känner mig ju bättre än vad jag gör själv! Många saker hos mig ligger i mitt undermedvetna och jag är blind för dessa. Andra kanske ser det och Gud ser det definitivt och han försöker få också mig att upptäcka det, så att jag kan korrigera det.

#vandringsreflektioner

Jag har inte skrivit något om det ännu, har varit för trött när det blivit kväll, men funderat desto mer under dagarna.

Nu tänkte jag att det ska bli lite bättring på det!

Kallelse - Vart är jag på väg?

Det finns flera saker jag är bra på. Vissa skulle mest gagna andra medan andra förmågor kanske mest skulle göra mig själv glad. Fast gör man något man tycker om att syssla med, så märker ofta även andra det för att det ger också dom något att ta del av det. Jag tänker då t ex på vad en konstnär eller musiker gör. Jag tror jag behöver testa och se lite vilka av mina förmågor som det kan bli något bra av. Och så är det ju också det där med att det även behöver generera en inkomst. Jag är ju trots allt en jordisk varelse med fysiska behov och sånt kostar något även om man är sparsam.

Klarsyn - Vad är sanning?

Sanning är det som är här och nu, inte vad som har varit eller det jag hoppas ska komma. Det är både det som finns fysiskt, men också det jag förnimmer. Jag ser ju t ex inte solens UV-strålar, men jag känner att mina läppar blir torra av det. På samma sätt är det med Gud, jag kan inte se honom men har tydligt känt hans närvaro många gånger!

Min sanning är min sanning och någon annans sanning ser ut på ett annat sätt. Det måste jag respektera och visa ödmjukhet inför. Vad vi upplever beror på personens eget perspektiv, vad vi har med oss i bagaget sedan tidigare i vårt liv, på våra förväntningar och på hur vi ser på oss själva och andra.

Inspiration - Vad ger skaparkraft?

Det är mycket som ger mig en kreativ kraft: Att vara i naturen, odla, dansa, sjunga, hantverka, programmera, problemlösa, utforska, lära mig nya grejor eller kanske ett nytt språk (jag är så fascinerad av språkljuden i ryska och borde testa att lära mig det nån gång). Ja det är nog alla typer av aktiviteter där jag får använda min knopp och min kropp, gärna i en kombination. Jag älskar att bli så inne i det jag gör att jag glömmer både tid och rum. Varför är barn så bra på det och vi vuxna så dåliga på det? Är det för att vi blir så bundna av vad en arbetsgivare vill få ut av oss istället för att använda våra förmågor på bästa sätt på det vi "går igång på" istället? Någon annan än jag själv sätter ramarna och dom passar egentligen inte mig?
Den inspiration jag får från Gud är att jag får en vilja att jobba med mina fel och brister för jag har märkt att jag hela tiden växer som person och blir mer och mer komplett. Saker jag förut hade svårt för kan jag nu behärska, men samtidigt upptäcker jag då och då nya saker jag behöver jobba med.

#vandringsreflektioner

Inatt ska jag sova över på Klefsta Gård öster om Linköping. Här finns ett jättetrevligt B&B och man kan även köpa måltider här.

Jag hade turen att bli uppgraderad och få ett finare rum än det jag hade betalat för. Faktum är att jag har ett helt hus för mig själv.

Och här är mitt rum och jag fick själv välja vilket rum jag ville ha. Jag kunde ha tagit ett dubbelrum, men tänker att det är onödigt att ge dom så mycket städjobb för bara en natt.

I det här huset finns både rum och så en restaurant på baksidan.

Jag tänker att det är konstigt att inte fler personer satt sig i karantän här. Här finns ingen trängsel alls, så risken att smittas av Corona måste vara obefintlig här?

Det är en äldre dam som driver stället och just nu är också hennes dotter här och hjälper henne. Dom gör mig sällskap vid middagen och vi har så intressanta diskussioner.

Vi pratar om heliga Birgitta och vad som hände med Sveriges styre på 1300-talet, hur man skulle kunna utveckla besöksnäringen runt detta för att utveckla vandringsleden här, vi pratar om Martin Luther King, Nelson Mandela, Malala, Greta och Gandhi. Jag blir nyfiken på vad dottern jobbar med och får reda på att hon är diplomat i Warszawa. Hon berättar en massa spännande saker om hur Warzawa såg ut efter kriget, om kyrkans ställning förr och nu och så har hon besökt Auswitch tillsammans med ett gäng överlevare från koncentrationslägren.

Tänka sig, att jag tänkte att jag på den här vandringen nog skulle bli ganska ensammen, och så blev det ett så här fantastiskt möte istället, med två väldigt intressanta och skärpta kvinnor istället!

Det är fint att bara få ta emot det oväntade som ibland kommer till mig på mystiska sätt!!!

En vän berättade att det är svårt med lediga dagar, särskilt när det är många lediga dagar som det är under storhelger och på semestern. Hen mår bra av att ha dagliga rutiner med ett inrutat schema av tiden, men under helger är det för lite av det. Det blir svårt att ta sig för med vettiga saker och efteråt blir hen irriterad på sig själv och tänker att tiden bara slösats bort utan att något vettigt blivit gjort, för hen har också höga krav på sig själv.

Sån tur är, så är detta en person som är väldigt klok, som ifrågasätter sina tankar och sina beteenden och som också inser att behovet att hela tiden behöva göra väldigt mycket saker också är ett osunt sätt att undvika att vara med sig själv. När hen får alltför mycket tid att tänka blir det mycket grubblerier om vad som varit, dåliga val som gjorts tidigare i livet och kontakt med minnen och känslor som är smärtsamma. Men vi kan inte fly från oss själva och för att bearbeta dessa jobbiga sår så måste man också ibland, våga vara ihop med dom och tillåta smärtan och minnena att få ta plats ett tag, så att dom sedan kan klinga av och kanske försvinna med tiden. Min vän har nu en idé för en strategi inför semestern: Att skapa ett schema med lite fasta punkter för att få lite struktur på sin tillvaro. Några av punkterna kommer att  vara att göra lite mer aktiva saker medan några punkter blir saker som meditation, där hen också kommer tillbringa en stund med sitt eget inre. En bra kompromiss?

Matisyahu, ”Running Away” (Bob Marley Cover - Acoustic):

https://youtu.be/XTmecBj4NEU

#matisyahu #runawayfromyourself

Liria Ortiz, Nyorientering? Vad har du ”parkerat” i ditt libro?:

https://youtu.be/jpm88WyBJ8s

Jag känner mig stolt och glad över den jag är, vild och fri – ungefär som en ostoppbar naturkraft.
Ungefär som en maskros som inte låter sig hindras av lite asfalt och betong. Vi har alla den här urkraften i oss och möjligheten att komma i kontakt med den.

För det mesta har jag också slutat att se tillbaka och känna sorg över det som gick fel eller inte blev av. Nu blickar jag bara framåt mot det nya som är på väg att komma in i mitt liv, vad det nu än må vara. Jag vet att det är något bra, något mycket bra – jag känner det i magkänslan och magkänslan sviker mig aldrig!

Meditation med Neelam Minosha, “I AM GAIA (Moder Jord) - UNAPOLOGETIC, UNASHAMED, WILD AND FREE - THE DIVINE FEMININE RISING”:

https://youtu.be/xAVNAbkfF3I

#ickeurskuldande #oblyg #fri

Den enkla sanningen om Gud och Jesus är så löjligt enkel att dom flesta har svårt att fatta det och ta det till sig. Det Jesusbilden står för är villkorslös kärlek, att tycka om någon trots dom fel och brister en person har, vänlighet, tålamod, medmänsklighet och förståelse för andra människor och en vilja att ge och ta emot förlåtelse. Man skulle också kunna se det som en vilja att för en stund tänka sig in i hur det skulle vara att ta den andres plats och prova hur det skulle vara att ha den personens liv. Vad kan den här människan tänkas ha med sig i sitt ”livsbagage”? Vem skulle jag vara om jag hade haft samma upplevelser?

Alla har inte haft samma tur i livet med att få växa upp älskad och respekterad i en trygg familj. För en del är istället familjmedlemmarna dom som utgör det största hotet mot deras existens. Kanske växer dom upp i ett totalt kaos i en missbrukarmiljö eller med föräldrar som lider av psykiska problem och är utåtagerande och oförutsägbara? Vad gör det med det lilla barnet? Hur hel blir man då som vuxen om man inte ens som väldigt liten har haft någon trygghet runt omkring sig, utan bara kaos och våld? Mina tankar går just nu till den lilla treåriga flickan som för ett halvår sedan blev dödad, sannolikt av sin egen mamma. Jag orkar inte ens tänka på dom känslor och den skräck det barnet känt strax innan den tragiska händelsen! Det som gör det extra sorgligt är att det inte bara är ett eller ett fåtal barn som råkar ut för detta, det är långt fler än man kan tänka sig. Lägg till det alla barn som växt upp i krigssituationer där dom sett människor, kanske nära anhöriga, dödas, lemlästas och våldtas och därefter en lång flykt där man inte blivit välkomnad någonstans. En Svarte-Petter som ingen vill kännas vid. Vad gör det med en människas själ? Vem blir man efter att ha behövt uppleva det? Vi behöver alla bli bättre på att kunna se saker också ur en annan människas perspektiv!

När jag var en liten flicka var jag en hästtjej. Jag kommer ihåg en dikt som nog kallades hästens bön.
En strof i den var ”Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, det är då jag behöver det som bäst!”.

Det tycker jag gäller lika mycket för människor. När vi är riktigt trasiga inombords, så kan vi bete oss på ett sätt som får andra människor att förakta oss och stöta bort oss, vi straffar omedvetet ut oss själva. Det är just då vi behöver våra medmänniskors kärlek som allra mest! Bakom fasaden av hat och aggressivitet finns oftast en väldigt förvirrad och rädd liten människa som inget hellre vill än att bli accepterad, älskad och få uppleva åtminstone lite trygghet i sin annars så skrämmande och kaotiska tillvaro.

Jag ber er alla:

Älska din nästa, med dom fel och brister denne har!
Det är tro för mig! Att den kärlek och omsorg vi ger våra medmänniskor, kan bidra till deras läkande och sedan sprida sig som ringar på vattnet och nå ut till fler och fler.
Så enkelt, men ändå så svårt att förstå……..

#denenklasanningen #kärlek