Vad är meningen med livet? Det är frågan i en programserie där en hel del kända kulturpersonligheter samtalar om kärlek och tro, konsten och döden och allt annat som hör till livet. Oftast reser dom iväg till någon plats som spelat stor roll för  intervjupersonen och i slutet av varje avsnitt får personen och någon slumpvis utvald lokalbo berätta vad dom tror att meningen med livet är.

Jag tycker serien är intressant för man får ta del av olika personers livserfarenheter och hur det format dom som människa. När jag får höra om andra människors erfarenheter så känner jag att min förståelse för andra vidgas och jag kan lära mig att se saker också från andra människors perspektiv.

Anna Lindman är här i Aten och diskuterar frågan med författaren Theodor Kallifatides.

Se programmet på SvtPlay:
Meningen med livet

Själv tror jag att meningen med livet är att lära mig att förstå mig själv och andra, att respektera mig själv och andra och kräva respekt tillbaka, att älska och att älskas, samt att kunna be om förlåtelse och förlåta andra. Jag tror också att det är viktigt att ärligt kunna uttrycka vad man tänker och känner, för hur ska andra annars kunna förstå det? Dom flesta av oss är ju inte tankeläsare och missförstånd uppstår så lätt.

Kan man dom sakerna så är man nog en ganska väl fungerande person och jag jobbar på att försöka lära mig allt detta, eftersom jag tror det är viktig kunskap för att kunna ha ett bra liv!

Man hittar det man söker efter, det man förväntar sig. Förväntar man sig att ens medmänniskor ska vara ovänliga och fientligt inställda så är det den energin man själv ”sänder ut” till andra och också det man får tillbaks.

Varför inte söka efter det goda hos sina medmänniskor istället för att leta efter varandras fel och brister? Fel och brister har vi allihop, inte minst DU SOM TROR ATT DU SJÄLV ÄR FELFRI.  Jag tror att dom som har allra störst brister är dom som varje dag ägnar en stor del av sin vakna tid åt att leta fel på och fördöma andra. Vi har alla också goda sidor, glöm inte det! Jag vill gärna tro att dom flesta människor har fler goda sidor än dåliga.

Om var och en skulle ta en rejäl titt på sig själv och sina egna brister och göra något åt dom istället, så skulle världen se betydligt bättre ut!!!

"I det västerländska Bråttomlandet avverkas relationer på löpande band. Där är du lätt utbytbar. Det är känslomässig autobahn - inte en kurva (ha!) så långt ögat kan se. I höghastighetstempo krockar relationerna. Ofta på körning bakifrån.

- Jag såg inte signalerna.....uppfattade inte dina bromsljus.....
- Nähä.....

Wiplash-skadad i själen."


Citat från boken "Den långsamma kärleken" av Helene F Sturefelt

"Vill samhället ha eviga tonåringar? Ingen vågar sätta gränser, ingen vågar ge motstånd. Känslorna har bytt plats med Förståndet. -Allt jag känner för är rätt. För mig ialla fall. Hur du känner, det ski.... jag i. Kan man bara pröva genom erfarenheten? Kan man inte få veta på annat sätt? Som inte gör så ont."


Citat från boken "Den långsamma kärleken" av Helene F Sturefelt

"Pilgrimen övar sig att inte vara så ängslig och orolig. Kroppsfixeringen drar blicken från det inre till det yttre. Vad hjälper det om skalet är vackert men frukten rutten?
Vad hjälper det om du vinner hela världen om du förlorar din själ?

Men en vacker själ som fått mogna, lyser igenom alla skavanker!"


Citat från boken "Den långsamma kärleken" av Helene F Sturefelt

Idag tycks jag ha snöat in på vattenlevande varelser. Kanske har det något med hettan att göra?

Jag såg en märklig vindsnurra på Malin Wipers blogg och associerade genast till en simmande val och dom långsamma, majestätiska rörelserna dom gör då dom varsamt simmar i havet med så lite ansträngning som möjligt.

Britzer Garten, Windspiel Odin/ https://youtu.be/AXlA29fRPuY:

Two Beautiful Humpback Whales Dance | Animal Attraction | BBC Earth/ https://youtu.be/o767PuYbEXg:

Och så har jag tänkt på det som går långsamt………… är det inte det långsamma och uthålliga som vinner livets lopp på lång sikt? Är det inte oftast det enkla och det som är gratis i livet som ger oss mest glädje? Som att vara i naturen, se barn leka, titta på djur, nyfiket undersöka något för att sedan känna glädje då man plötsligt förstår hur det funkar, skapa något oväntat av lite grejor som bara låg och skräpade i ett hörn.

Att göra saker fort är något som mest skapar stress och en känsla av ”Men vad kommer sen då?” och att hela tiden vilja ha något mer och aldrig bli nöjd med det man har.

Om jag ska ge mig själv ett löfte för det kommande året, så är det att göra saker långsamt, mer eftertänksamt och med större närvaro i stunden. Skippa flyget och motorvägarna och istället vandra, cykla eller långsamt ta mig fram på vatten med hjälp av min kropp och naturens element som ändå finns runt mig. Förundras över skatorna, igelkottarna och rådjuren istället för att gå på zoo för en dyr peng.  Ge mig själv tid och gratis upplevelser istället för saker jag inte behöver. Upcycla eller recycla gamla kläder och saker till mitt hem istället för att gå till affären och köpa nytt. Utmana mig själv fysiskt och psykiskt så att jag kan bli ännu starkare som människa.

Det vill jag ge mig själv mer av under det kommande året!

I morse snappade jag upp dom orden eller något mycket likt och förmodligen var det något jag hörde på radion. Jag brukar fungera så: Snappar upp några ord från radion, någon sångtext, en video, en skylt eller en film. Plötsligt sticker orden ut som om dom vill säga mig nåt eller påminna mig om nåt. Just idag påminde dom om en sång jag lyssnat på jättemycket för några år sedan och jag har funderat så mycket på vilken låt det kunde vara, för jag kom bara ihåg just dom orden. Nu ikväll kom jag på vilken låt det var och vad det var för ord som ville komma fram och det var följande ” Det måste få ett lyckligare slut….” och låten var den här:

Danny Saucedo - Super 8 - Så mycket bättre (TV4):

https://youtu.be/-KmUWXluoyg

Men ännu mer lyssnade jag på nästa låt, för den beskrev så väl hur jag uppfattade min relation (eller rättare sagt min icke existerande relation) med min pappa. Som otillgänglig…..som om han aldrig hade sett mig eller förstått vem jag var. Vi var bara två främlingar som råkade bo under samma tak.

Det var så oändligt mycket obearbetad sorg och saknad som bubblade upp ur mig, nästan som en varböld som det plötsligt går hål på så att varet sakta sipprar ut samtidigt som trycket och smärtan avtar. 2016 var ett skitjobbigt år för mig – det var då jag fick en själslig härdsmälta, men det var också då jag tog itu med mina jobbigaste känslor och började tillfriskna. Innan min härdsmälta förstod jag inte att det här fortfarande var ett så djupt sår för mig. Jag trodde jag hade lämnat det bakom mig, men i verkligheten hade jag bara lagt på locket och stängt av mina känslor. Det är inte samma sak som att läkas…….
Och här kommer den riktigt sorgliga låten:

Freddie Wadling - Luft för dig - Så mycket bättre (TV4):

https://youtu.be/jum6MaCB0oo

Året efter bestämde jag mig för att ge farsgubben ytterligare en chans. Jag hade upptäckt mina egna sår, fel och brister och hur dom påverkat mig på ett negativt sätt och jag förstod att han också hade påverkats av sina på ett liknande sätt och jag var redo att förlåta och gå vidare.

På mitt initiativ återförenades vi, men det var inte okomplicerat. Vi var båda lite brända och misstänksamma av vår tidigare gemensamma historia, av att vi var främlingar för varandra och att det fanns alldeles för mycket osagt och oförklarat som stod mellan oss. Vi fick liksom börja från början och lägga en ny grund till vårt förhållande och sedan bygga vidare på det. Med tiden blev det bättre och mer kärleksfullt och när jag var i Spanien i höstas så ringde han då och då för att förhöra sig om att jag mådde bra och han följde mig på bloggen och hade jättekoll på var jag befann mig på kartan. Enligt min syster var han den som hade mest koll här hemma.

Några dagar efter min hemkomst var vi hos honom för att fira Fars dag och ytterligare några dagar senare dog han plötsligt och oväntat av en olyckshändelse. Det var tråkigt att han så plötsligt försvann ur mitt liv igen, men jag är samtidigt så tacksam för att vi lyckades återförenas innan dess och att jag nu också har fina minnen kvar av honom! Det känns som om det fanns en högre mening med det som hände, att vi fick det här avslutet tillsammans och jag hade nog aldrig förlåtit mig själv om jag inte försökt igen?

Här kommer ett inlägg i form av musik angående rasismen i USA. Låten handlar om rasismen i Sydafrika och Jo'Anna syftar på Johannesburg, men det skulle lika gärna kunna handla om vilken stad som helst i USA också, eller kanske en stad i Sverige också för den delen.

Det finns alltid hopp om en bättre framtid, om vi alla hjälps åt att skapa den!

Eddy Grant, “Gimme Hope Jo'Anna” (Live at Nelson Mandela Concert):

https://youtu.be/oH2zXEu7nTc

#alltidhopp