Budskap från Caminon:

Och så en trädgård där det står:
"Välkommen in!"

#elcamino #vandring

Tidigt imorse lämnade jag Sarria. Återigen såg jag en massa muralmålningar, den här gången om själva vandringen.

Caminon gick uppför en mängd trappor upp mot katedralen och här fanns det skyltar om att man inte fick rida i trapporna. Jag antar att dom får ta cykelvägen runt några kvarter.

Till slut hade jag kommit så högt upp att jag såg hela staden nedanför mig i en liten gryta.

Efter ett tag gick solen upp och nu visade sig Galicien från sin allra bästa sida. Solen sken och luften var syrerik, men utan att vara kall.

Jag är så tacksam för att vi återigen får så här fina vandringsdagar! Det skulle vara så fint om detta sku?le kunna hålla i sig tills vandringen är över.

Ibland går vägen längsmed stenmurar och träd överväxta med klätterväxter. Det känns nästan lite trollskt.

Här och där passerade jag små bäckar som porlar fram.

Här en kohage där kossorna fridfullt betar. Det enda man hör är klingandet av deras bjällror.

Vyerna jag passerade fick mig att tänka på en TV-serie som gick för väldigt länge sedan. Jag tror de en hette "I vår herres hage" och handlade om en veterinär som jobbade på den engelska landsbygden. Det var mycket som påminde om det: kullarna, hagarna och stenhusen.

Jag såg också svamp. Här kantareller och så är jag också rätt säker på att jag såg Stolt fjällskivling, men den glömde jag att fota.

Jag gick förbi en kyrkogård som var smyckad med mycket blommor. En del av dom var konstgjorda. Jag antar att barn och barnbarn ofta bor långt borta i någon stad och har svårt att sköta detta regelbundet. Då är det nog för enkelhetens skull man använder konstgjorda blommor på gravarna.

På en Caminosten hittar jag en sista hälsning till någon som dog för ca 2 år sedan. Det är en lyckönskning om att den döda nu ska ha ett lättare liv.

Jag undrar hur många av vandrarna som lägger märke till såna här saker. För att uppleva måste vi välja att vara här och nu, men för alltför många handlar det mest om att springa fort framåt.

Som Karin Boye sa:
"Den mätta dagen den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Undrar hur många som tänker att det är vägen som är mödan värd?

Jag känner igen mig så mycket i hennes dikt! Om livet bara är tryggt och inrutat, är det då värt att leva? Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som ger livet mening och innehåll.

Ett fint stenhus i en by.

Det är fullt med äppleträd utmed vägen och jag plockar fallfrukt utmed vägen.
Tänk att det finns så mycket värdefullt i livet som är alldeles gratis! Som solen, naturen, livslusten, vattnet i bäcken och fallfrukt från träden.

Här är vägen kantad av äppleträd. I Galicien gör man ofta cider av sina äpplen, den är känd över hela världen. Jag har tänkt att prova den, men glömmer alltid bort det när jag ska beställa på en bar eller en restaurant. Imorgon måste jag skärpa till mig och komma ihåg att prova det. Jag vill inte dö nyfiken!

Jag hittade en mysig bar som serverade nachos med guacamole. Det var bra för mig! Jag har svårt att ta långa raster, kastar ofta i mig maten och springer vidare. Den här maten tar en stund att äta och jag hinner vila fötterna en lång stund.

En stund senare är jag på väg ner mot floden och staden Portomarin. Då blir det dags för den andra kullerbytta på den här resan. Det finns två vägar att välja på ner till stan. Min Caminoapp varnar för att man ska undvika den ena för den är brant och farlig. Jag antog att det är den alternativa rutten som är svår och farlig och väljer den ordinarie vägen. Men det visar sig vara min väg som på slutet är helt galet brant och det vill sig inte bättre än att jag tappar balansen och faller.

De branta stegen ner består av stora stenblock och att falla framåt kan innebära att man slår i huvudet eller bryter sig någonstans. Jag tror att jag därför instinktivt slängde mig bakåt då jag kände att jag tappade balansen, så jag föll mot ryggsäcken och slog mig knappt alls. Precis efter att jag ramlat dök det upp en kille straxt bakom mig, en liten skyddsängel nu igen! Jag har inte sett någon bakom mig sedan vägen delade sig, men helt plötsligt finns det återigen någon som hjälper mig. Vi gör sedan sällskap nerför den besvärliga passagen och det känns tryggt att inte behöva vara ensam här ifall något mer skulle hända.

Det märkliga är också att jag tidigare under dagen diskuterade med en vän om att nu får det absolut inte hända någon olycka eller sjukdom. Det skulle vara så tråkigt om man skulle bli tvungen att avbryta när målet bara är några dagar bort. Kom just på också att jag måste skaffa reseförsäkring för den återstående restiden, för jag har snart varit borta i 45 dagar.

Vilken tur att jag är buren av en högre makt, det känns tryggt!

Här floden och dammen som det numer är. Den gamla staden ligger numer på dammens botten, medan den nya staden ligger ovanför.

Nu är det 9,2 mil kvar till Santiago de Compostela och det känns både skönt och sorgligt!

Porten upp mot stan och en källa massa trappor.

Och så utsikten från mitt härbärge.

#elcamino #vandring

Under dagens vandring gick jag mot staden Villafranca de Bierzo. Vägen gick upp och ner på kullar.

Jag passerade en massa vinodlingar

I utkanten av Villafranca de Bierzo finns Puerta de Perdon, förlåtelsens port. Förr i tiden var det så att de pilgrimer som var alltför gamla eller sjuka för att klara av den fortsatta vandringen till Santiago de Compostela, kunde få sina synder förlåtna här. De behövde inte vandra vidare.

Idag är förhoppningsvis de flesta pilgrimer så pigga och friska att de klarar av att slutföra vandringen.

Sedan passerade jag en fästning.

Den här floden rinner ner från bergen.

På väg att lämna Villafranca de Bierzo för att ge mig upp i bergen.

Floden igen.

Vandringen går längsmed floden.

Jag funderar på hur vägen kan vara nästan horisontell trots att jag bara ser höga berg åt alla håll jag tittar åt.

Och till slut når jag dagens mål, byn Pereje. Där tar jag in på byns enda härbärge. Jag är den enda där och undrar om jag ska bo själv i huset, men efter någon timma dyker två italienska killar upp.

Imorgon ska jag börja vandringen upp mot O Cebreiro. Jag tänker att jag ska ta mig halvvägs upp på berget och sova där så vandringen följande dag blir lite lättare.

På tv:n ser jag väderbilder från andra delar av Spanien. Det snöar norrut, men också i Granada i Andalusien i söder. Vid kusten i norr har det varit så mycket regn att floderna översvämmas på sin väg ut mot havet.

Jag hoppas att väder gudarna är med mig när jag ska upp på berget O Cebreiro i övermorgon.

#elcamino #vandring

Kl 7 på morgonen ger jag mig iväg från bergsbyn Riego de Ambros. Straxt innan mig ger sig tre koreanska män av, men av dom ser jag sedan ingenting, inte ens lyset från deras pannlampor i mörkret. Kanske valde de stigen, själv har jag bestämt att hålla mig till bilvägen. Nere i dalgången ser jag gatljusen från grannstaden eller kan det vara så att jag även ser Ponferrada? Det ser ut att vara en stor stad och Molinaseca är bara en mindre ort. Och nära ser det ut att vara, som om det skulle ta en kvart att gå dit.

Jag jogglunkar nerför serpentinvägen och möter bara ett fåtal bilar. Jag är noga med att hoppa ut i dikesrenen när jag får möte och ser till att vända huvudet och pannlampa mot bilarna så att jag vet att dom säkert ser mig.

Vägen är så slingrig att jag ibland under långa stunder inte alls ser något av staden och ljusen. Efter en och en halv timme kommer jag så ner till byn Molinaseca och precis som jag trodde så är det bara en liten by. Det måste alltså ha varit så att jag uppifrån berget också såg den stora staden Ponferrada och dess förstäder. Ponferrada ligger ytterligare 8 km längre bort och bakom en kulle.

I Molinaseca är det äntligen dags för frukost.

Väl inne i Ponferrada passerar jag den gamla fästningen.

Där står en stor grupp turister och dom är samlade mitt framför caminoskylten så jag fortsätter i fel riktning, men får sedan hjälp av en annan pilgrim som ser att jag går och spanar efter de gula pilarna. Hon följer mig en bit på vägen så att jag säkert ska komma rätt. Så skönt att veta att jag alltid får hjälp i de stunder jag behöver det!

Här finns en pusshörna, det står: "Kyss mig i detta hörn".

Jag får lite nostalgivibbar, kommer ihåg en ungdomsförälskelse där vi skämtade om ett hörn som var särskilt bra för att kyssas i, innan vi senare bestämde att det nog gick finfint att kyssas i alla hörn.

Här en av stadens stadsportar.

Och en söt unge och en kul staty.

På väg ut ur staden gick Caminon utmed en flod.

I många spanska städer finns långa fina parker utmed floderna. Så även i denna stad.

Och förbi ett litet kapell och en madonna staty.

På flera platser pågår fotbollsträning för barn och ungdomar. Det som slår mig är att jag bara ser killar lirar fotboll. Jag tror att om detta vore hemma så skulle jag nog också se lite tjejlag som lirade.

Dalgången omges åt alla håll av höga berg och jag tycker mig skymta snö eller is på de högsta topparna. Eller är det bara moln som fastnat på topparna? Avgör själva! Om ni förstorar bilden, ser det då inte ut att vara snö på topparna över det gråa huset?

Här ett vackert hus i byn Camponaraya.

På kvällen äter jag pilgrimsmiddag med mina nya vänner från Japan och Holland och lite senare på kvällen får vi också sällskap av en trevlig spanjor från Malaga. Han tycker det är dj-a kallt här.

Nu återstår det bara 21 mil till Santiago de Compostela. Om ca 10-11 dagar kan jag nog vara där.....

#elcamino #vandring

Straxt efter att jag lämnat byn i morse så började det regna, så regnponcho åkte på fortast möjligt. Först var jag irriterad på regnet. Så onödigt, nu när vi skulle upp på en av de högsta topparna, då vore det väl fint med lite klart väder och vacker utsikt?

Fast sedan slog det mig att det kanske var alldeles rätt väder för Järnkorset? Dagen handlar ju inte om att skåda ut över världen, den handlar om att skåda inåt och se vad jag hela tiden lägger onödig kraft och energi på. Vad finns i mitt liv som jag bör förändra eller ge upp eftersom det ändå inte för något gott till mig?

Jag lämnade min svarta, glittriga sten i en glipa i trästolpen och tänkte på det jag nu lämnar bakom mig och vad jag istället vill välkomna in i mitt liv.

Vid järnkorset finns många hälsningar, meddelanden, målade stenar, väldigt speciella stenar och även andra saker människor valt att lämna bakom sig. På meddelandet här står: "Med ditt ljus fortsätter jag vandra. Jag älskar dig!"

Och vid det lilla kapellet har någon skrivit: "Acceptera och lita på dig själv!"

Dom flesta har gett upp försöken att vandra Camino-stigen för den har förvandlats till en syndaflod där vattnet forsar fram och på vissa ställen har det bildats stora dammar där det är omöjligt att gå runt utan man måste plumsa rakt genom pölen och man blir dyblöt om fötterna. Istället går dom flesta nu istället på sidan av bilvägen.

Regnet och diset ligger tätt över kullen.

Jag fortsatte mot nästa by, Manjarin, där jag hoppades finna ett café så att jag kunde få lite skydd för regnet ett tag. Men i Manjarin fanns bara ett skjul byggt av brädlappar och plast där några personer klädda i tempelriddarkläder har donativocafe. Ändå var där fullt av folk eftersom det är det ända stället som fanns i den pyttelilla byn.

Efter ytterligare några kilometer börjar det att gå nedför och vi ska ner 900 höjdmeter innan vi återigen når mer plan mark. Det är jobbigt att gå i branta nedförsbackar, man anstränger knäna och vaderna. Jag ser ibland äldre sydkoreanska kvinnor som "joggninglunkar" när dom vandrar med stavar. Nu fick jag för mig att testa detta i nedförsbackarna. Jag rör mig med mjuka rörelser och det känns jättebra. Jag känner mig som ett tufftufftåg som bara tuffar på i nedförslutet och jag joggar mig nerför till nästa by där jag får mig lite varm mjölkchoklad framför en öppen brasa. Därefter joggar jag vidare neråt till nästa by som för dagen får bli min slutdestination.

#elcamino #vandring #järnkorset

Katarina församling i Stockholm väckte mitt intresse för kyrkan.

Jag tillhör de få procenten svenskar som regelbundet lyssnar på P1. På söndagar klockan 11 blir det gudstjänst på P1 och då brukade jag alltid byta till P2 där det fanns ett program med världsmusik som jag gillade. Men en dag gjordes tablån om och musikprogrammet flyttades till någon annan tid. Då stängde jag istället av radion under den timmen som gudstjänsten pågick, för jag kände inte att gudstjänsten hade någonting att säga mig.

Men en söndag var jag upptagen med något annat då programmet började och när jag återvände till radions sällskap så tänkte jag att det var en väldigt annorlunda gudstjänst jämfört med de jag hört någon gång tidigare i mitt liv. Musiken var modernare och hade texter som talade till mig och predikan berörde mig djupt. Katarina församling har en fantastisk kollektiv förmåga att kommunicera på ett sätt som berör. De tar upp nutida samhällsfrågor och frågor som handlar om det svåra som kan drabba oss alla när som helst i livet och så relaterar de dessa frågor till de budskap som finns i bibeln. Med tiden har jag också upptäckt att församlingen också publicerar sina predikningar och ibland också musikinslag på sin YouTube-kanal. Så när jag vill ha lite själslig spis så brukar jag leta upp någon predikan på kanalen.

Nu när jag är ute och pilgrimsvandrar deltar jag ibland i pilgrimsmässor, där vi pilgrimer får mottaga välsignelser för att vår vandring ska gå bra och att vi ska få vara friska. Något jag reagerar på i den katolska kyrkan är att de rabblar väldigt många texter som alla verkar kunna utantill.

När jag pratar med Gud känns det väldigt viktigt att jag är väldigt personlig och ärlig med vad jag har på hjärtat. Orden som rabblas i gudstjänsterna är väldigt genomtänkta, välformulerade och visar tydligt att den som formulerat dessa helt tydligt är en person med en hög medvetenhet. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mig hur många personer av de som deltar i rabblandet, upplever att de verkligen har en kontakt med den högre makten i den stunden? Min upplevelse är att när religionsutövning blir alltför ritualiserad och mekanisk så är risken stor att vi tappar känslan av kontakten med Gud. I Katarina församling försöker de undvika att vara alltför rituella.

Här är en predikan som handlar om hur snabba vi är på att döma andra, likväl som oss själva och hur svårt vi har att förlåta, framförallt oss själva om vi inser att vi gjort någon illa. Att vi istället borde ha mer förståelse för oss själva, att vi just då inte förstod bättre och gjorde så gott vi kunde med det medvetandet vi hade i den stunden. Att förlåta är ett sätt att tillåta oss att gå vidare och att istället för att lägga negativ energi på att älta något som vi eller andra gjort fel någon gång för länge sedan, istället lägga positiv energi på att förändra oss här och nu och lära oss att hantera livet och dess problem bättre i framtiden:


https://youtu.be/nwU98p6ZoWg

#gudstjänst #tro

För några dagar sedan var jag i Carrion de los Condes. Där bodde jag på ett härbärge som drevs av benedikternunnor från ett kloster i närheten. Systrarna turas om att vara på härbärget och tjänstgöra där. Det speciella med detta ställe är att systrarna varje dag har en sångstund tillsammans med pilgrimerna. Vi sjöng sånger på spanska, franska, italienska, engelska och hebreiska och det var en härlig stämning.

Senare på kvällen var det också en pilgrimsmässa där vi fick mottaga en välsignelse för vår vandring, också med handpåläggning och vi fick en stjärna som en symbol för att vi alltid är ledsagade av Jesus. Dessa systrar är fantastiska med sin vänlighet och gästfrihet. När jag först kom till härbärget och frågade om det möjligen fanns en ledig säng för mig, fick jag till svar "Här finns så mycket plats du behöver!". "Tack", sa jag "men det räcker bra med EN säng".

#elcamino #vandring #nunnor

I den lilla kyrkan i Hontanas är en helt annan känsla än i katedralen i Burgos. Här är allt enkelt och som pilgrim känner man sig mycket välkommen.

Här altaret.

Jesus på korset.

Maria och Josef.

En myshörna för trötta pilgrimer, där man kan sitta och kontemplera. Biblar finns på alla tänkbara språk och bilder på människor som visat vägen för många av sina medmänniskor. Det finns också fika och ljus man kan köpa och tända.

På kvällen hölls en pilgrimsmässa. Förutom en välsignelse, fick vi också mottaga ett kors.

Jag tänker att det är människorna här som skapar den här vänliga och välkomnande atmosfären, det är dom som bär den heliga anden.

#elcamino #vandring