Det visade sig att korset som jag fick i byn Hontanas under min pilgrimsvandring, tyvärr innehåller nickel. Jag fick ett ilsket rött märke som kliade dag och natt,så jag kunde inte bära det längre. Nu när jag vant mig vid att ha det på mig hela tiden kändes de tomt utan det, men nu har jag köpt det här fina korset istället. Jag får hitta på någon ny användning för mitt pilgrimskors, kanske hänga det på väggen, för det har stort affektionsvärde för mig. Det nya korset är i silver och är täckt av en massa små stenar. Enkelt men stilrent och passar till det mesta!

Vem är egentligen normal? Är det någon som är det? Är vi inte alla unika personer med ganska olika saker vi är bra på, olika egenskaper, intressen och livserfarenheter? Jag tror att många av oss går runt och anstränger oss för att inte visa alltför mycket av vår särart. Sverige är ju rätt mycket "mellanmjölkens land" där det ingår att vi ska vara lite lagom. Vi ska skilja ut oss lite lagom mycket annars kan vi uppfattas som tråkiga, men om vi är alltför olika kan folk tycka att vi är konstiga istället. "Ja, livet är oregerligt, det är inte lätt att vara människa, det är nästan omöjligt", som Strindberg sa.

Människor är ett flockdjur och vi vill så gärna vara ungefär som alla andra och få höra till, så vi anpassar oss och håller oss själva tillbaka. Det budskap jag starkare än något annat uppfattade när jag mötte Gud var att jag ska skina med alla mina unika färger och vara stolt och glad över den jag är och det är vad han vill att vi alla ska göra! Och min upplevelse av det är att sedan jag började visa mig precis som den jag är så har jag mötts av mycket mera kärlek och respekt än tidigare. Det är inte så konstigt, för det är inte så lätt att förstå vem någon verkligen är om dom hela tiden håller igen och aldrig vågar visar sig helt och fullt.

Många gånger har vi också mindre bra egenskaper som vi ser som en svaghet, men om vi slutar upp att se på dom som handikappande så kan vi ofta upptäcka att dom istället kan bli en av våra allra starkaste tillgångar. Det är inte meningen att vi ska tävla och jämföra oss med varandra, det har aldrig varit meningen. Vi kompletterar alla varandra just för att vi är unika. Vi behövs allihop för att det stora världspusslet ska gå ihop! Eller som man anser inom holismen (som är ett filosofiskt betraktelsesätt):

"Helheten är större än summan av delarna".

Så nu vill jag bara säga en sak till er:

ÄLSKA ER SJÄLVA SOM DOM FINA, VACKRA MÄNNISKOR NI ÄR

OCH SOL PÅ ER DÄR I DECEMBERMÖRKRET!

SNART GÅR VI MOT LJUSARE TIDER IGEN!

#normal #älskadigsjälv

Innan jag gav mig ut på min pilgrimsfärd så döpte jag mig i min församling. Det var något jag hade längtat efter att få göra ända sedan jag i våras hade förstått att detta var en församling som praktiserar vuxendop. Tanken med vuxendop är att individen själv ska vara så gammal, medveten och självständig att hen förstår vad det handlar om och välja det av egen fri vilja utifrån sin tro.

Jag var i och för sig redan barndöpt, men det var bara något man gjorde rent rutinmässigt på BB vid tiden för min födelse. Det hade aldrig funnits någon högtidlig cermoni och min familj var inte troende och vi gick aldrig i kyrkan annat än för att besöka någon annans dop, bröllop eller begravning. Ja min familj var t.o.m lite anti-religiös, religion var bara av ondo och till för att utöva makt över någon annan som stora statskyrkor eller manipulerande sekter.

Men jag hade turen att helt oväntat få möta Gud och det var ingen maktgalning jag mötte, det var en förälder som alltid vill mitt bästa och som alltid finns där för mig. Gud vill att jag ska utvecklas, bli en bättre människa och också hjälpa andra att bli det. Ibland utmanar han mig att göra saker jag tycker är läskiga och som jag är rädd för, men han puttar liksom på mig och säger "Jag vet att du kan och det vet du också!". När jag har klarat av det så blir jag stolt och glad över mig själv och min självkänsla växer en bit till.

På mitt dop ville jag sjunga "You Raise Me Up" för den sången beskriver så fint relationen jag har till Gud. Han hjälper mig och ger mig kraft att gå upp på bergen, inte minst dom höga bergspassen i Pyrennéerna och Galicien under min pilgrimsvandring.

"You Raise Me Up" med Celtic Woman:

https://www.youtube.com/watch?v=Yfwlj0gba_k

Och maktgalningarna i vissa kyrkor och sekter då? Jo nog finns dom, men det är människor av kött och blod som använder sig av Guds namn fast dom inte har något med Gud att göra. Precis som i den här dokumentären om medeltidens häxjakt i Europa som drevs av rädda, ängsliga män som behövde hitta någon syndabock till 90 år av dåligt väder och missväxt. Kanske var dom rädda för att människor skulle ifrågasätta den Gud dom företrädde och överge deras kyrka och religion?

https://www.svtplay.se/video/24423217/medeltidens-haxjakter?info=visa

#Gud

Vad tänker du på om jag säger synd? Många tänker att det handlar om att stjäla, döda, hota, supa, spela kort osv. Jag tänker att det både handlar om att göra orätt mot någon annan, men även att göra något orätt mot oss själva. Dom flesta människor går inte runt och begår väldigt allvarliga synder som att döda medmänniskor, men varje dag begår vi en massa småsynder mot oss själva och andra. Om vi beter oss illa mot oss själva, så blir det liksom naturligt att bete sig respektlöst också mot andra. Om vi däremot lär oss att inte begå synder mot oss själva utan behandlar oss själva på ett jyste sätt och känner hur bra det känns, då blir det naturligt att behandla andra på samma sätt och med samma respekt.

En synd vi ofta begår mot oss själva är att förminska oss genom att säga hur dåliga, misslyckade eller fula vi är eller att jämföra oss med andra som är mycket bättre än vi. En annan synd är att inte stå upp för sig själv, utan låta sig bli överkörd av andra. En tredje synd är att inte förlåta sig själv då man begått ett misstag eller gjort någon illa. Vi är bara människor med fel och brister och för det mesta så gjorde vi så gott vi kunde och förstod i den stunden. Det finns säkert många fler exempel på småsynder vi begår.

När vi förstår hur viktigt det är för oss själva att få positiv feedback från andra, att vi står upp för oss själva och kan förlåta oss för misstag vi gjort så är det lättare att förstå att andra har samma behov av att få höra snälla ord ibland, att ha någon som ställer upp på dom då dom är utsatta och sårbara och att bli förlåtna när dom ber om ursäkt. Så jag tror att det är en bra idé att börja behandla sig själv väl, så får det automatiskt en spridningseffekt i hur vi behandlar andra.

Vi behöver alla varandra och tillsammans skapar vi det samhälle vi förtjänar!

Vilket samhälle förtjänar du? Vilket samhälle vill du leva i? Hur vill du att din medmänniska ska behandla dig?

Är du god, stöttande och förlåtande mot dig själv och andra?

Om du tycker att den sista frågan är löjlig och onödig, fråga dig om du lyckas skapa harmoniska relationer med de närmaste människorna i din omgivning eller handlar det bara om att du ska vinna "terrorbalansen" i relationen?

Och kanske borde vi använda något annat ord som bättre säger vad det är? Kan "begå orätter" vara ett lämpligare begrepp?

#synd

Ibland händer det att vi har turen att någon gång i vårt liv få uppleva en helt magisk relation, en själarnas förening som vi blivit vägledda till av "Den Högre Makten". Jag känner mig helt övertygad om att det händer just för att vi har viktiga saker att lära oss om oss själva, i samspel med andra. Om vi lyckas förstå det så har vi en enorm möjlighet att växa som människor.

I Stina Wollters Sommarprat från juni 2019 berättade hon om en sådan förbindelse som hon hade under några månader med en döende cancersjuk flicka på 8 år. Det blev för henne en omvälvande relation som kom att förändra hela hennes liv och hennes syn på döden. Om detta inte var ett mirakel, då vet inte jag vad ett mirakel är!

Har du inte redan hört det här fantastiska programmet, så är det kanske dags nu? Kanske kommer det att påverka också din syn på vad som händer när en människa dött?

Fotograf: Mikael Olsson

Länk till hennes sommarprat:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319468?programid=2071

Sedan jag kom hem från Caminon är det som om inget kan rubba min goda energi. Så är det givetvis inte, men det känns så i alla fall. Det är som om jag älskar livet och alla mina medmänniskor, och min tro på framtiden och vad den kan föra med sig är superstark. Jag har förvisso haft en väldigt god energi och optimism ända sedan jag för några år sedan hade turen att möta Gud, men lite då och då har jag ändå haft lite känslodippar och tyckt att livet är lite jobbigt. Det är som om den långa vandringen har gett mig en jätte-boost av optimism, livstro och positiva förväntningar.

Ögonen är själens spegel brukar man säga, jag hoppas det syns hur bra min själ mår just nu!  :)

På Caminon var jag tvungen att lära mig att jag kan lita på mina medmänniskor och på Gud. Nu vet jag att Gud är min medskapare här på jorden och om jag ber om något så kommer han att hjälpa mig att hitta vägar så att jag kan lyckas med det jag företar mig. Det är helt underbart att ha den tryggheten!

Jag tänker att kanske skulle en del människor som inte mår så bra kunna testa denna medicin istället för lyckopiller? Det är faktiskt belagt i forskning att motion gör människor mer lugna och harmoniska, så ut och rör på er!

Och för min egen del får jag hoppas att dom 80 milen jag vandrat sitter kvar i benen och hjärnan ytterligare ett tag!!

I staden Carrión de los Condes på Caminon finns ett härbärge, Convento de Santa Clara, som drivs av Benediktinernunnor från ett kloster med samma namn. Dom här nunnorna är så fina och hjärtliga, dom ger verkligen till alla pilgrimer med hela sin själ. Varje dag har dom en sångstund med dagens pilgrimsgäster, då det sjungs sånger från alla världens hörn. Vi pilgrimer uppmanas också att dela med oss och sjunga låtar från våra länder för varandra. Tyvärr har jag inga foton eller någon video på det, för dom var tydliga med att dom inte ville bli fotade eller filmade och hamna i sociala media.

En sång som vi sjöng med dom var Camino-sången "Ultreia!" som från början är en gammal sång på latin. Nu för tiden brukar den sjungas på franska. Här kommer den:

https://www.youtube.com/watch?v=0IZJiFhDgTs

Här kommer den franska texten:

Ultreia

Tous les matins, nous prenons le chemin,

tous les matins, nous allons plus loin,

jour après jour, la route nous appelle,

c’est la voix de Compostelle.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Chemin de terre et chemin de Foi,

voie millénaire de l’Europe,

la Voie lactée de Charlemagne,

c’est le chemin de tous les jacquets.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Et tout là-bas au bout du continent,

messire Jacques nous attend,

depuis toujours son sourire fixe

le soleil qui meurt au Finisterre.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

*Paroles et musique de Jean-Claude Benazet (Juillet 1989, via Podiensis)

"Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa" betyder "längre, längre och högre" och

"Deus, adjuva nos" betyder "Gud hjälp oss".

Sången handlar alltså om att man ber Gud om hjälp att klara av den långa och svåra vägen. Jag tänker att "vägen" också är en metafor för livet. Hela livet är som en lång och krånglig stig där det gäller att inte gå vilse eller snubbla på en ovanligt stor sten som kan sätta krokben för oss.

Det hände några gånger att jag gick fel väg någonstans, oftast i någon stad eller by där det var lite för långt avstånd mellan pilarna. Men jag hann inte mer än några få kvarter innan någon vänlig person ur lokalbefolkningen ropade åt mig och sa "Nu går du åt fel håll, du ska svänga åt höger där borta!". Dom höll liksom ett vakande öga över mig och det kändes väldigt tryggt och fint. Andra pilgrimer berättade för mig att dom hade upplevt detsamma.

En vanlig hälsningsfras på Caminon är "Buen Camino" (Lycka till på vandringen) och när en pilgrim säger det svarar man på samma sätt. För mig hände det också ofta att människor i lokalbefolkningen sa det, jag uppfattade det som om det var av respekt för att när man är äldre och inte i en fantastisk fysisk kondition så förstår dom att det är en större utmaning att klara av vandringen och då krävs det både tro och envishet och gärna lite uppmuntran också.

:)

#elcamino #vandring

Känner du dig ofta missförstådd av andra eller upplever det som om andra inte ser dig som den du är?

Så kände i alla fall jag ganska ofta tills jag mötte "Den Högre Makten". Den kom först mot mig som en gigantisk hop av själar som sa till mig hur stark, fin och värdefull jag är. "Du kan!", sa dom.

Jag kände en enorm styrka och värme komma emot mig och efter ett tag smälte rösterna samman och blev till en enda stark stämma och kraft. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare och det blev en fullständigt livsförändrande upplevelse!

Det förändrade hela mitt sätt att se på mig själv. Jag som alltid varit "duktiga flickan" och trodde att jag var sån kände nu att det inte alls var jag. Jag hade bara betett mig på det sättet eftersom jag uppfattat att det var så omgivningen ville att jag skulle vara, enkel, okomplicerad och hjälpsam. Förmodligen har aldrig någon uttryckt detta villkor i ord till mig, men jag hade uppfattat att när jag var en duktig flicka så fick jag bekräftelse och kände mig mer accepterad. Ett litet barn är så beroende av andra människor för sin överlevnad att de är oerhört uppmärksamma på vilka signaler andra människor sänder dom och det formar barnets beteende. Nu kunde jag slänga av mig denna tvångströja och det var en sån enorm befrielse. Jag började se vem jag egentligen var och blev liksom förälskad i mig själv. Jag vet att det låter helt knäppt, men det var precis så det var!

Sång började flöda ur mig som en lavaström och det var omöjligt att stoppa. Jag jobbade då i en kontorsmiljö, så det passade sig inte alls att sjunga hela tiden. Sången var ostoppbar och även om jag stängde munnen så kom det hummande ljud ur mig. Den sång jag oftast sjöng på under den första tiden efter "Mötet" var True Colors med Justin Timberlake och Anna Kendricks. Jag kände inte till att den fanns utan hittade den av en slump när jag letade efter Cindi Laupers original. Här den vackra sången True Colors ur filmen Trolls:

https://www.youtube.com/watch?v=la0-5QFLr14

Två månader senare hittade jag den här videon på Jim Carrey, där han målar och är fullständigt i flow. Jag kände genast igen energin, det är den man får då man möter Gud. Jag älskar när han liksom bara splashar på färg, blandar och skrapar och fram kommer det så otroligt uttrycksfulla tavlor. Det här måste ni kolla om ni inte sett det förut:

https://www.youtube.com/watch?v=21CEOlBq2YI

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, om andra inte förstår vem du är så kan det bero på att du inte är sann mot dig själv och därmed inte heller mot andra. Om du inte visar vem du är på riktigt så ger du inte andra chansen att lära känna dig riktigt. Du blir en otydlig figur som dom inte riktigt vet hur dom ska uppfatta.

Jag tror det finns många "duktiga flickor" och "starka, osårbara män" i vårt samhälle, som tror att dom är sådana men egentligen innerst inne vill vara på något annat sätt. Så jag vill uppmana er att verkligen ifrågasätta om ni är dom ni innerst inne vill vara?

Om inte, så SLÄPP FÅNGARNA LOSS och utforska vilka ni egentligen är!

Gud vill att vi alla ska lysa med alla våra vackraste färger och vara stolta över dom unika människor vi är.