Tidigt imorse lämnade jag Sarria. Återigen såg jag en massa muralmålningar, den här gången om själva vandringen.

Caminon gick uppför en mängd trappor upp mot katedralen och här fanns det skyltar om att man inte fick rida i trapporna. Jag antar att dom får ta cykelvägen runt några kvarter.

Till slut hade jag kommit så högt upp att jag såg hela staden nedanför mig i en liten gryta.

Efter ett tag gick solen upp och nu visade sig Galicien från sin allra bästa sida. Solen sken och luften var syrerik, men utan att vara kall.

Jag är så tacksam för att vi återigen får så här fina vandringsdagar! Det skulle vara så fint om detta sku?le kunna hålla i sig tills vandringen är över.

Ibland går vägen längsmed stenmurar och träd överväxta med klätterväxter. Det känns nästan lite trollskt.

Här och där passerade jag små bäckar som porlar fram.

Här en kohage där kossorna fridfullt betar. Det enda man hör är klingandet av deras bjällror.

Vyerna jag passerade fick mig att tänka på en TV-serie som gick för väldigt länge sedan. Jag tror de en hette "I vår herres hage" och handlade om en veterinär som jobbade på den engelska landsbygden. Det var mycket som påminde om det: kullarna, hagarna och stenhusen.

Jag såg också svamp. Här kantareller och så är jag också rätt säker på att jag såg Stolt fjällskivling, men den glömde jag att fota.

Jag gick förbi en kyrkogård som var smyckad med mycket blommor. En del av dom var konstgjorda. Jag antar att barn och barnbarn ofta bor långt borta i någon stad och har svårt att sköta detta regelbundet. Då är det nog för enkelhetens skull man använder konstgjorda blommor på gravarna.

På en Caminosten hittar jag en sista hälsning till någon som dog för ca 2 år sedan. Det är en lyckönskning om att den döda nu ska ha ett lättare liv.

Jag undrar hur många av vandrarna som lägger märke till såna här saker. För att uppleva måste vi välja att vara här och nu, men för alltför många handlar det mest om att springa fort framåt.

Som Karin Boye sa:
"Den mätta dagen den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Undrar hur många som tänker att det är vägen som är mödan värd?

Jag känner igen mig så mycket i hennes dikt! Om livet bara är tryggt och inrutat, är det då värt att leva? Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som ger livet mening och innehåll.

Ett fint stenhus i en by.

Det är fullt med äppleträd utmed vägen och jag plockar fallfrukt utmed vägen.
Tänk att det finns så mycket värdefullt i livet som är alldeles gratis! Som solen, naturen, livslusten, vattnet i bäcken och fallfrukt från träden.

Här är vägen kantad av äppleträd. I Galicien gör man ofta cider av sina äpplen, den är känd över hela världen. Jag har tänkt att prova den, men glömmer alltid bort det när jag ska beställa på en bar eller en restaurant. Imorgon måste jag skärpa till mig och komma ihåg att prova det. Jag vill inte dö nyfiken!

Jag hittade en mysig bar som serverade nachos med guacamole. Det var bra för mig! Jag har svårt att ta långa raster, kastar ofta i mig maten och springer vidare. Den här maten tar en stund att äta och jag hinner vila fötterna en lång stund.

En stund senare är jag på väg ner mot floden och staden Portomarin. Då blir det dags för den andra kullerbytta på den här resan. Det finns två vägar att välja på ner till stan. Min Caminoapp varnar för att man ska undvika den ena för den är brant och farlig. Jag antog att det är den alternativa rutten som är svår och farlig och väljer den ordinarie vägen. Men det visar sig vara min väg som på slutet är helt galet brant och det vill sig inte bättre än att jag tappar balansen och faller.

De branta stegen ner består av stora stenblock och att falla framåt kan innebära att man slår i huvudet eller bryter sig någonstans. Jag tror att jag därför instinktivt slängde mig bakåt då jag kände att jag tappade balansen, så jag föll mot ryggsäcken och slog mig knappt alls. Precis efter att jag ramlat dök det upp en kille straxt bakom mig, en liten skyddsängel nu igen! Jag har inte sett någon bakom mig sedan vägen delade sig, men helt plötsligt finns det återigen någon som hjälper mig. Vi gör sedan sällskap nerför den besvärliga passagen och det känns tryggt att inte behöva vara ensam här ifall något mer skulle hända.

Det märkliga är också att jag tidigare under dagen diskuterade med en vän om att nu får det absolut inte hända någon olycka eller sjukdom. Det skulle vara så tråkigt om man skulle bli tvungen att avbryta när målet bara är några dagar bort. Kom just på också att jag måste skaffa reseförsäkring för den återstående restiden, för jag har snart varit borta i 45 dagar.

Vilken tur att jag är buren av en högre makt, det känns tryggt!

Här floden och dammen som det numer är. Den gamla staden ligger numer på dammens botten, medan den nya staden ligger ovanför.

Nu är det 9,2 mil kvar till Santiago de Compostela och det känns både skönt och sorgligt!

Porten upp mot stan och en källa massa trappor.

Och så utsikten från mitt härbärge.

#elcamino #vandring

 

Jenny

26 oktober 2019 22:23

Så mycket sagolikt och härligt! Ja det är så mycket fina och bra saker som är gratis i livet! Det är tyvärr sånt som ofta glöms bort i den hektiska vardagen. Hur känner du förresten för att flytta ner till Spanien/Portugal permanent? Har suget kommit tillbaka?

Amisa

27 oktober 2019 17:34

Det känns inte jätteviktigt just nu. Just nu tänker jag mer på utbildning och och att kunna börja jobba som terapeut. Andra saker känns underordnade. Jag har fått gåvan att förstå saker jag inte förstod tidigare. Nu känns det viktigt att förvalta den och att dela med mig till andra som behöver och vill ha hjälp att komma vidare i livet.

Jag tycker också att det skulle kännas meningsfullt att starta "Livsstegen" i vår stad. Jag hoppas hitta andra som också vill göra det för man måste vara två för att starta en grupp. Jag hoppas hitta personer i kyrkan som är intresserade av det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...