När jag ändå var ute på stan kom jag på att jag borde kolla efter en del grejor jag behöver: en dry bag till min mobil, bättre galgar, sollotion, en anteckningsbok och tejp. Jag har gjort lite dåliga inköp tidigare som behövde bytas ut mot bättre saker.

Köpte urkassa plastgalgar på Biltema som går sönder så fort man hänger något på dom. Vanligtvis reklamerar jag grejor som är dåliga, men dom här hade jag köpt i Katrineholm så det är inte riktigt värt besväret att köra dit. Köpte också silvertejp där för att hänga upp mina ljusslinga med, men tejpen lossnar hela tiden, så nu ska jag testa med vanlig tejp istället. Även en dry bag hade jag köpt förut på XXL, men den hade klen konstruktion och gick sönder i låset vid första användningstillfället. Den reklamerar jag och nu hittade jag en med robustare konstruktion på Naturkompaniet.

Lite bättre låskonstruktion än på den andra. Det är viktigt då jag använder den då jag paddlar och inte vill att min mobil ska gå sönder av att det eventuellt kommer in vatten eller fukt i den.

Jag går sällan på stan, gör det bara när det är något jag verkligen behöver ha, men just idag råkade jag springa på en gammal arbetskamrat medan jag visade runt.

Det var kul för vi har nog inte setts på 2-3 år, så vi hade lite att ta igen. Hon jobbar hemifrån sedan Coronan bröt ut, men tyckte att det går rätt bra för då slipper hon dom dagliga resorna till arbetet i grannstaden. Det var mestadels samma människor som jobbar kvar nu som var där också när jag jobbade där, men dom har bytt chef för andra gången.

Sedan var hon givetvis också nyfiken på vad jag håller på med nu för tiden. Inte så konstigt kanske, för människor som plötsligt får ett ryck och hoppar av livet i det trygga ekorrhjulet skapar nog en del förvåning och intresse i sin omgivning. Det krävs en del inre mod och styrka att våga göra det och många är dom jämngamla som nog istället ägnar mycket energi åt att oroa sig över om huruvida dom ska lyckas att överleva på sin pension när det blir dags för den. Själv försöker jag leva i stunden och det har gått alldeles utmärkt dom senaste 3 1/2 åren. Dyker det upp problem så får jag väl lösa dom utmed vägen tänker jag, det har funkat i ett helt liv förut så det kommer nog funka även i framtiden tror jag. "Nöden är uppfinningarnas moder" som ordspråket säger. Behöver man hitta en lösning så tänker man ut en lösning!

Hur som helst så var det trevligt att få träffa min gamla kompis och prata bort en stund med henne!

Nu i helgen har jag varit hemma i stan. På lördagen var syrran och jag och hälsade på min mamma på äldreboendet där hon bor.

Och idag var det äntligen dags att återuppta gudstjänsterna i kyrkan, eller rättare sagt så kommer dom att vara utomhus hela sommaren så länge vädret medger det. Vår arbetsgrupp var ansvariga för fikat och att hjälpa till vid gudstjänsten den här gången.

I kyrkan finns också ett kafé och sommartid brukar vi ha lite bord och stolar också utanför mot en gågata. I år var det bestämt att satsa mer på utemiljön och det har nog lite med Coronan att göra gissar jag. Därför har en liten parkering på vår innergård gjorts om till ett område där man kan hänga med varandra och fika, lyssna på musik, spela schack, odla i pallkragar eller hjälpa till och pumpa gården. Det har blivit väldigt trevligt med konstgräs, blomlådor, sandlåda, kafémöbler och soffor och bord byggda av träpallar. Vi har också fått hjälp av en lokal konstnär som leder arbetet med att pimpa gården. Man har stickat och virkat små färgglada lappar som hänger här och där och träden runt omkring har fått grejor uppsatta i sig, bland annat var det träd som blivit klädda med färgglada små vattenkannor.

Tyvärr var jag ju upptagen med att servera kaffe så det blev inga bilder tagna på vår innergård medan den var full av folk, men inne stod för tillfället en väldigt fint pimpad cykel som jag i alla fall hann fota.

Under fikat satt jag och pratade med en äldre kvinna som jag nog inte träffat tidigare. Hon berättade så vackert om sin man som hon hade haft ett långt och lyckligt äktenskap med, men tyvärr gick han bort för några år sedan. Han hade under livet tappat sin gudstro, men på slutet kom han nära Gud igen och hade bett henne att köpa honom ett kors som han sedan ville ha på sig varje dag. När det var dags för honom att dö hade han varit rofylld och mådde bra och han hade sagt att han inte skulle gå bort, han skulle gå hem. Vi pratade om att dom nog skulle få ses igen när det blir dags också för henne att gå vidare. Vi blev båda så rörda av samtalet att vi hade tårar i ögonen. Det är så vackert att få dela djupa känslor med sina medmänniskor, det är inte alla människor som vågar att släppa andra människor så nära inpå sig och dela med sig av så viktiga minnen, glädjeämnen och sorger! Det ligger verkligen något i det man säger om att "delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halverad sorg". Det är fint att dela med andra och ha samtal som betyder något för en!

Dom senaste dagarna har jag varit lite ur gängorna själsligt. Det kommer över mig lite då och då och är jättejobbigt.

Jag saknar en person som inte längre finns i mitt liv och jag får så ont i hjärtat av saknaden. Rent förståndsmässigt vet jag att det är jättekorkat att överhuvudtaget älta detta, för det blir som att tortera sig själv och genomleva det om och om igen. Känslomässigt är det mycket svårare att helt lägga detta bakom mig och bara vända blad, så jag försöker tillåta att också det jobbiga att få finnas där och ta plats.

Jag gissar att jag fortfarande har något okänt sår i min själ som ligger där och skaver. Det som är svårast att komma åt och läka är oftast sånt som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Vår hjärna är konstruerad så att vi inte minns särskilt mycket av det som hänt innan ca fem års ålder, då hjärnan under våra första levnadsår är fullt upptagen av inlärning av språk och kognition. Däremot kan händelser leva kvar i våra kroppar som känslominnen som visar sig i olika kroppsförnimmelser. Det blir svårt att läka när man inte riktigt förstår vad det är som behöver läka. Kanske skulle det vara bra att träffa min gamla lärare i gestaltterapi igen? Han är helt fantastisk på att lirka fram det som skaver ur folk och han är så empatisk och förstående att man känner sig helt trygg när man utforskar sitt inre ihop med honom.

Jag tänker att jag med min kunskap borde kunna lista ut vad som skaver själv, men problemet är att saker ofta ligger i ens egen "skugga" det vill säga att man inte ser det själv, trots att det kan vara rätt uppenbart för någon annan. Även psykologer, terapeuter och kuratorer behöver ibland hjälp av kollegor eller medmänniskor för att komma till rätta med sitt eget läkande.

I mitt fall handlar det om smärtan jag känner då jag inte kan nå fram till människor som är känslomässigt otillgängliga. Jag vet att det är ett problem som den typen av människor har och att problemet inte har med just mig att göra, men trots den insikten skapar det ändå smärta hos mig. Jag vill så väldigt gärna vilja läka detta och lägga det bakom mig för det skapar bara helt onödig smärta hos mig - om och om och om igen.

Hursomhelst var det skönt att skriva av mig lite och sätta ord på mina känslor och upplevelser. Nu känns det genast lite bättre!

Tack till den som orkat lyssna och försökt förstå!
:)

Jag kollade igår kväll på dokumentären ”Pojkarna och skotten i Rödeby” om tragedin för fjorton år sedan då ett gäng unga killar hotade och trakasserade en familj och pappan i den familjen blev så rädd att han sköt mot ungdomarna och dödade en pojke och allvarligt skadade en annan.

Det känns så sorgligt och onödigt det som hände, alla blev förlorare. Föräldrar förlorade ett barn, andra föräldrar fick se sitt barn bli allvarligt skadad, kompisar förlorade vänner, pappan i den trakasserade familjen blev i stundens hetta en förövare och blev sedan tvungen att leva med det på sitt samvete, pojken i den trakasserade familjen och hans vän blev tvungna att bevittna tragedin och alla inblandade har tvingats leva med det som hänt.

Sörjande ungdomar i Rödeby.

Man kan inte låta bli att undra varför inget gjordes innan detta hände? Det var mycket busliv ute på byn och vuxna människor som bodde där vågade inte gå till fots genom byn kvällstid av rädsla för att bli attackerade, utan tog istället bilen även om dom bara skulle en kort bit. Det gick så långt att folk i byn till och med gjorde manifestationer mot buset och våldet i byn. Varför ingrep inte socialtjänst, skola och polis innan denna onödiga tragedi inträffade om alla redan visste om det?

Jag känner med alla inblandade och tänker att pojkarna som trakasserade nog inte heller hade det så lätt. En människa som mår bra bär sig inte åt så mot andra människor. Men jag känner mig också lättad över att pojken i den trakasserade familjen lyckats förlåta sina plågoandar och mobbare, att han tänker att också dom innerst inne nog också har/hade något gott gry i sig och att han i hjärtat försonats med den döda pojken. Han verkar också ha fina vänskaper och en partner att dela livet med och jag är glad för hans skull.

Ibland önskar man att det gick att vrida klockan tillbaka så att man kan ändra det som skedde, men det går ju inte.

DÄREMOT KAN VI TÄNKA ATT DOM VAL VI GÖR IDAG FORMAR VÅR MORGONDAG OCH VI KAN VÄLJA ATT GÖRA GODA OCH KLOKA VAL IDAG! VILKEN ENERGI VÄLJER VI ATT SÄNDA UT I VÅR OMVÄRLD IDAG? KÄRLEK OCH FÖRSTÅELSE ELLER RÄDSLA OCH MISSTRO MOT VÅRA MEDMÄNNISKOR? TÄNK EFTER INNAN SAKER GÅR VÄLDIGT FEL, DET ÄR VI SOM SKAPAR SAMHÄLLET VI LEVER I!!!

Se dokumentären på SvtPlay:
Pojkarna och skotten i Rödeby

#skottenirödeby

Ja det är en känsla som många känner ibland och som också jag burit på i det förgångna.

Det är en känsla man bär inom sig när man inte riktigt gillar sig själv och inte vet hur man gör för att älska sig själv och därför känner sig underlägsen i kontakten med andra. Känslan blir liksom att ”om inte jag gillar mig själv, då kan väl ingen annan heller göra det?”. Därför behöver man träna sig på att se det som är fint hos sig själv och att känna tacksamhet och uppskattning mot sig själv för att man har dom fina egenskaperna. Om det pratar Thich Nhat Hanh i den här videon.

Zenbuddisten Thich Nhat Hanh.

Thich Nhat Hanh, ”Why is everyone against me?”; (https://youtu.be/KYZDz1DunJU):

Vad är ärlighet och vad innebär det att vara sann mot sig själv och andra? Är det samma sak som att aldrig göra något fel? Och varför är det viktigt?

Om det pratar Awaken Insight i den här videon.

Awaken Insight, ” The Importance of Authenticity”; (https://youtu.be/fn9jAS9lfvs):

#ärlighet

Någon gång i en inte alltför avlägsen framtid hoppas jag få möjlighet att besöka den ekumeniska kommuniteten Taizé i Frankrike. Framträdande i deras arbete är syskonskap mellan människor från olika länder, med olika trosinriktningar och med olika kulturell bakgrund. Ett stort fokus är på enkla sånger som repeteras många gånger, tända ljus och mycket sinnlighet och gudskontakt. Man bor och jobbar tillsammans och firar mässor tillsammans.

Taizé-rörelsen växte fram efter Andra världskriget och tanken var att om vi lär känna varandra, så kommer vi inte vara rädda för varandra och inte vilja göra varandra illa mer och på så sätt förebygga framtida krig. Jag tänker att dom nog borde ha en filial i Israel, men kanske det redan finns? Jag har hört om fredsorganisationer där judar och palestinier jobbar tillsammans för att skapa fred och en stabil politisk situation, jag hoppas att den rörelsen kan växa sig stor och stark och få kraft från en folkvilja som är trötta på galenskapen och dödandet som pågår från båda sidor!

Rädsla och misstro mellan människor ställer till med så mycket onödig skada i världen!

Kärlek och sinnlighet i Taizé.

I videon nedan kan man lära sig en sång som sjungs i Taizé, sångerna brukar också finnas på en mängd olika språk och när man lyssnar på en Taizémässa kan man höra sånger på alla möjliga språk, ibland också på svenska. Även i Sverige hålls Taizémässor och jag hoppas att dom snart kan återupptas när fler människor blir vaccinerade. Vill man bara höra låten sjungas i kanon kan man börja lyssna vid 5:44 min.

Taizé, ”Song Practice: Deus, Deus meus (canon)”; (https://youtu.be/LnCHbDFpLMo):

#taize

Jag hörde ett väldigt bra radioprogram om hur psykisk ohälsa i en generation sprider sig som ringar på vattnet i senare generationer, utan att dom personerna alls vet vad det handlar om.

Det här är jätteintressant och det är också något som blev väldigt tydligt när jag förra våren deltog i någonting som kallas Familjekonstellationer. Någonting som är väldigt vanligt är att det finns en person som inte är fysiskt närvarande, men som ändå påverkar människornas beteende och känslor.

Av den anledningen bör vi undvika att ha hemligheter för våra nära och kära, inte minst våra barn. Försök att prata öppet också om det som är svårt i livet. Det möjliggör en läkning i själen för alla personerna som ingår i familjedynamiken. Man kan prata och reda ut vad som hänt och vilka känslor det gett upphov till. Det ger förståelse och att individerna kommer i kontakt med förträngda känslor.




Hör programmet på SR (28 min):

Annikas mormor hölls hemlig: "Glöm henne"




Om länken ej fungerar så klipp och klistra länken. Programmet heter Familjehemligheter och sänds på P1.