För några dagar sedan dök det upp en video som jag blev nyfiken på, i mitt YT-flöde. Det är en amerikansk snubbe, boende i Sverige. Han jobbar vanligtvis som komiker, men nu under Coronan när det arbetet ligger nere så har han börjat spela in videor där han lyssnar på svenska låtar och kommenterar dom. Det är kul att se hans reaktioner och hur någon med andra kulturella glasögon ser på vår svenska musik. Här nedan följer en video där han har väldigt kul åt Peps Perssons märkliga dialekt. Kolla in honom, han är fett kul!

Jonathan Rollins - Amerikanen reacts to Svenska Klassiker.

Jag behöver väl knappast nämna att jag genast tryckte på Prenumerera-knappen, för vem vill inte få humöret lyft av denna glada och trevliga kille? Hans garv är lika smittsamt som Coronan, men betydligt hälsosammare!

Jonathan Rollins, ”Amerikanen reacts to Svenska Klassiker: Peps Persson - Oh Boy”; (https://youtu.be/p58mGh8AX4o):

#amerikanenreacts

Jag bestämde mig för att se om något går att göra med husbilen som har för låg lastvikt, för jag ser någonting speciellt just i den bilen som jag inte sett i någon annan av alla bilar jag kollat. Den ser inte bara ut som en bil för mig, utan trots sin litenhet ser den också ut som ett hem där jag skulle trivas. Därför skickade jag ett meddelande till bilföretaget och frågade om dom skulle kunna tänka sig att väga fordonet när den nu ändå behöver besiktas. Då kan jag få reda på huruvida extrautrustningen blivit inräknad i totalvikten eller inte. Det är nämligen lite märkligt att denna bil har 450 kg mer i tjänstevikt än en annan bil av samma märke och modell (men av en annan årgång). Lite kanske kan förklaras av att man bytt material i inredningen till något lättare, men en skillnad på 450 kg verkar oförklarligt mycket på två identiska bilar. Det verkar alltså som att extrautrustningen vägts in i tjänstevikten på denna bil.

"Kanske-bilen" - trots allt?

Svaret jag fick var positivt, för dom har bokat besiktning och vägning för bilen och försäljaren skulle också kolla med husbilstillverkaren om det är möjligt att omvikta bilen till 3850 kg istället för dom nuvarande 3500 kg. Det är möjligt om axlarna och ramen i bilen klarar av den extra belastningen. Det vore toppenbra, för det skulle lösa problemet och ge en möjlighet att lasta ytterligare 350 kg.

Jag är glad över att bemötandet var så positivt men i sanningens namn borde det väl också vara det, för dom har ju en chans att få sälja en bil för några hundra tusen kronor. Så just nu känner jag mig försiktigt optimistisk om att det kanske kan bli den här bilen trots allt, men jag vågar inte hoppas alltför mycket ännu.

Jag håller tummarna och hoppas på att någon av dessa åtgärder ger ett positivt svar och en öppning på problemet!

#kanskebilen?

Idag är det helt underbart väder ute och jag passade på att ta vägen genom Röda stan hem igen efter dagens linedance. Röda stan är en gammal del av Norrköping som heter så just för att den består av mestadels röda egnahemshus. Det är en mysig och lugn del av staden.

Hus i Röda stan.

Där sprang jag också på ett litet minibibliotek som någon tagit initiativ till. Också det ser ut som ett litet rött hus. Så fiffigt och fint!

Här fanns också en lapp som förklarade själva idén. Man tar en bok och lägger istället dit en annan och man får gärna lägga i en lapp där man berättar lite om boken och om vad det var man gillade med den.

#lillabiblioteketrödastan

Idag har sonen, kidsen och jag varit en sväng ut till landet. Där har vi röjt lite i trädgården och grillat korv.

Solen sken men det var kallt och blåsigt så nu längtar jag efter ett varmt, skönt bad för jag luktar som en rökt böckling och är frusen.

Jag passade också på att gå en sväng ner till sjön för att kolla isläget. Isen är nästan borta och när det blir lite behagligare temperaturer ute i luften, så är det möjligt att testa att ge sig ut på paddeltur igen. Vi får se när det blir av!

Videungarna har redan börjat komma på trädet. Det känns verkligen vårigt när man ser videung!

Jag har tänkt att jag behöver ha en husbil med minst 450 kg lastvikt men nu när jag råkade hitta en med mindre, så ville jag kolla hur mycket vikt jag verkligen måste ha för att inte få problem. Därför började jag att göra en lista på sånt jag anser mig behöva eller vilja ha med mig. Jag vägde dom flesta grejor, vissa googlade jag fram en normalvikt på och sedan gjorde jag en sammanställning.

Hur mycket väger egentligen två kastruller, en stekpanna, sex bestick av varje sort , lite slevar och dylikt? Sedan lade jag på ytterligare några kilo för en melaminservis och kaffekoppar.

Jag tänker att det är bra att ha en ungefärlig koll. Här kommer min sammanställning:

Testade sedan att stryka lite grejor för att se om jag skulle kunna klara en vikt på 250 kg, Jag räknade med 0 kg för gråvattnet, eftersom färskvattnet är inräknat i tjänstevikten. Gråvattnet är ju förbrukat färskvatten, så tömmer jag det i samband med att jag fyller på nytt vatten så borde det bli +-0. Att ej ha full tank med bränsle reducerar vikten en aning mer. Tog också bort cykeln som går att klara sig utan, men som skulle vara bra att kunna röra sig med lite lokalt till exempel till en affär eller en restaurant.

Jag kom fram till att med en passagerare skulle det gå med 250 kg lastvikt förutsatt att monterad extrautrustning redan är inräknad i tjänstevikten, med två passagerare skulle jag få övervikt med ca 80-100 kilo. Det är nog klokt att inte bry sig om bilar med mindre än 500 kg lastvikt, om jag ska vara säker på att kunna hålla totalvikten då jag har två passagerare med mig.

Enligt fordonsregistret så har extra utrustning inte registrerats enhetligt på husbilar äldre än 2015 års modell. Ibland är extrautrustningen inräknad och ibland inte. Undrar hur det är på min älsklingsbil? Vore tråkigt om jag avstår från den i onödan, men å andra sidandet skulle det nog inte kännas bra att ligga precis på gränsen för det tillåtna heller!

Min nya kärlek är blå och lite rödbrun! Ja, det är ingen karl om ni nu trodde det, utan en husbil med en layout som jag bara älskar till 100 %. Jag gillar verkligen den öppna, luftiga planlösningen som dom lyckats få till i en husbil som bara är straxt över 6 meter lång.

Ja, jag kan se mig själv bo här, drömmer om den på nätterna och har svårt att tänka på något annat. Med andra ord – jag är förälskad i den!

Tyvärr finns det en stor hake – en riktig NO-NO, den har en lastvikt på endast 250 kg och enligt uppgift är då inte heller extrautrustningen inräknad, så tar man med sig mer än en tandborste och en bikini på semestern så har man övervikt och riskerar höga böter.

Hur i all världen tänkte dom när dom konstruerade den?

Föremålet för mina starka känslor! Det verkar finnas ett genomgående tema i dom husbilar jag gillar mest - blåa textilier och vackra träluckor. Rent estetiskt föredrar jag dom här lite äldre husbilarna framför nyare som har mycket mera beige, grått och mörkbrunt i sig. Jag tycker dom äldre är mer eleganta om dom från början producerats med god kvalitet och åldrats väl. Den här älsklingen år femton år gammal, men har stått sig väl tycker jag!

#minnyakärlek

Vad tänker ni när jag säger Nationalteatern? Ett gäng hippies för länge sedan, eller tänker ni liksom jag på ett gäng skådespelare och musiker som ville lära sig att förstå sin samtid och sedan påverka genom att skapa debatt och engagemang runt olika samhällsfrågor. Jag växte upp med deras musik och förortsunge som jag var så var det lätt att känna igen sig i deras texter om den hårda, tuffa miljön och människors behov av det mjuka och vackra i tillvaron.

Gruppen startade bland några studenter i Lund.

När gruppen var nyskapad och bestämde sig för att ta namnet Nationalteatern, blev dom uppsökta av Ingmar Bergman som ansåg att dom inte kunde ta det namnet – dom var ju bara en liten kvartersteater på Hissingen i Göteborg. Han fick då svar på tal, att Dramaten där Ingmar för tillfället regisserade inte heller var något annat än en kvartersteater, en kvartersteater för rikingarna på Östermalm.

Senare började dom också att turnera på andra platser än Hissingen och blev sedan kända över hella Sverige.

Nationalteatern jobbade från början med barn och ungdomar på Hissingen, men hade avsikten att sedan nå ut till hela landet. Det lyckades dom alldeles fantastiskt bra med, dom blev inte bara kända för oss som var unga då utan har älskats och spelats av flera generationer av människor efter det.

På hemmaplan i Backateatern på Hissingen.

Jag tycker att den här musiken fortfarande är väldigt relevant, för vi ha ännu många människor som inte bara har ett enkelt och okomplicerat liv, utan som får kämpa sig fram i tillvaron i socialt utsatta områden.

Just nu går det på SvtPlay en dokumentär i två delar om hur gruppen kom till och hur den senare formades vidare. Intervjuaren beskriver hur dom här personerna fortfarande efter 50 år är så otroligt tajta tillsammans. Dom kan ha häftiga diskussioner där dom tycker väldigt olika, men mellan dom finns det så mycket kärlek och respekt att Gud nåde ta den som ger sig på någon i gruppen! För er som gillar teater, musik och samhällsengagemang vill jag bara säga:

Se den och ta ett ordentligt dopp i nostalgihavet!

Se dokumentären på SvtPlay (1 tim):

Vi är barn av vår tid – Avsnitt 1

Här kommer också några gamla godinglåtar med dom:

Nationalteatern, ”Barn av vår tid”; (https://youtu.be/WypFTczOLqE):

Nationalteatern, ”Ingelas Sång”; (https://youtu.be/Lw3AIaMzeYg):

Nationalteatern, ”Ut i kylan”; (https://youtu.be/IiFRX4wNMg8):

Nationalteatern, ”Bara om min älskade väntar”; (https://youtu.be/4GEPrBb5VkE):

Nationalteatern, ”Livet är en fest”; (https://youtu.be/Xf0JgXmyGt8):

Oj många låtar blir det, det finns så många favoriter!

Älskade Nationalteatern!

#nationalteatern #livetärenfest

Jag kollade just på en dokumentär om Viktor Jinnevång som förra året fick för sig att pilgrimsvandra till Spanien, men inte bara den ”vanliga sträckan” från Södra Frankrike och till Finisterra i Spanien. Istället vandrade han hela vägen från Norrköping och till Finisterra vid spanska Atlantkusten. Det var en vandring på hela 365 mil och som tog 143 dagar att genomföra och han började 29:e april och kom i mål 18:e september. Det kan man kalla vandring!

Viktor vid Vättern, i början på sin långa vandring.

Under resan fick han gott om tid att fundera över sitt tidigare liv som kantats av droger och kriminalitet och en anledning till att han fick för sig att gå så här långt var att han kände att han ville bevisa för sig själv att han kunde bestämma sig för en plan och sedan fullfölja den.

Jag känner igen mig i hans beskrivning av den märkliga känslan som infinner sig i slutet av en lång vandring. Å ena sidan är man glad att nå målet, å andra sidan känns det lite tomt och man inser att man kommer sakna det enkla livet och känslan av frihet som man levt med när varje dag har varit som ett oskrivet blad. Vad ska jag göra nu då? Åka hem och leva Svensson-liv igen? Det uppstår lätt abstinensbesvär efteråt, då man längtar tillbaka till det fria livet. Livet är så okomplicerat under vandringen och dom få beslut man måste ta är att sätta en fot framför den andra, bestämma sig för hur långt man orkar gå den dagen och lite då och då känna efter om man är hungrig eller törstig. Med ögon som är som ett litet barns, tittar man förundrat på landskapet runt omkring sig och insuper atmosfären - man är så full av nya intryck.

Jag hade tyckt att det hade varit spännande att få höra om han tyckte att den långa vandringen hade förändrat honom på något sätt och i så fall hur, men tyvärr saknades den knorren. Det är mycket vanligt att människor känner att dom förändras när dom får så mycket tid över till att reflektera över sig själva och sina liv och tidigare upplevelser. Dessutom så växer man otroligt mycket både i självkänsla och självförtroende, för man inser vilken enorm kapacitet man har – en kapacitet som man inte fullt ut utnyttjat tidigare.

Se dokumentären på Svt:
5 miljoner steg

#elcamino #365milsvandring