Vaknar plötsligt och inser att jag just haft en rätt intensiv dröm. I korta drag handlade den om storstädning, avsked, uppbrott och att färdas vidare.

Jag är i mina barndomskvarter och cyklar runt där och så stannar jag till i ett höghus (som inte är huset jag bodde i) för jag ska gå upp i en lägenhet och städa. Det är ingen vanlig lägenhet, det är snarare som någon slags elevhem där folk bor i ganska små rum och så har dom gemensamma rum att umgås i. Jag vet inte riktigt varför jag ska städa någon annans rum, men det känns som om jag har lovat att göra det. Jag funderar också på om jag inte borde släcka en belysning som jag tänt en annan dag och som jag då glömde släcka, men det är en gatulampa utomhus och jag tänker att den nog släcks automatiskt när det blir ljust ute (det är en solig dag i min dröm) så jag behöver nog inte bry mig om den.

När rummet är klart ska jag slutligen torka ur ett förvaringsskåp som står ute i gemensamhetsutrymmet och jag måste stå på en pall för att nå allra längst in i skåpet som är ett överskåp. Fram till nu har det varit alldeles folktomt på platsen, som om alla var på sommarlov, men plötsligt är det en massa främmande personer runt omkring mig. Jag ber om ursäkt för att jag är i vägen, men förklarar att jag snart är färdig och snart ska flytta på mig. När detta väl är avklarat ska jag åka vidare mot något nytt.

Då dyker också tjejen upp som jag hjälper att städa, en ung, livlig, ljushårig tjej som påminner om en ung kvinna jag jobbade med för några år sedan. Jag tycker mycket om henne! In kommer också en grupp med människor som ska ta adjö av henne och ett kramkalas tar vid. Jag tillhör också den gruppen, vi har spelat en pjäs tillsammans och tjejen hade huvudrollen, vad jag själv gjorde i uppsättningen har jag ingen aning om. Nu har alla tagit adjö av henne, alla utom jag. Jag gör mig beredd att krama henne och ta adjö, men just då vaknar jag upp ur drömmen – omtöcknad och sömndrucken.

Min känsla är att jag valde att vakna upp, som ett sätt att undvika att behöva ta adjö. Det slår mig att det finns någon väldigt djup olust inom mig mot att ta adjö av andra, den har alltid funnits där så länge tillbaka jag kan minnas. Jag har till och med copingstrategier för att klara av den här typen av situationer. Ingen får någonsin följa med mig till en avfärd till en flygplats, en tågstation eller en busstation inför en resa, även om jag så ska vara borta i flera månader. Då vill jag känna mig glad och förväntansfull och inte sorgsen. På platser med många människor, till exempel en stor fest, så går jag därifrån bland dom sista när det inte längre finns så många kvar att säga adjö till. Jag vet inte heller vari det olustiga består. Är det min egen sorg eller den andras som är svår för mig att tackla? Eller är det att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i situationen, jag som är nära mina känslor men ganska introvert som person? Jag känner att hela drömmen bara var en fortsättning på funderingarna jag hade precis innan jag gick och lade mig. Kanske är det just den här ovilligheten att ta ett tydligt avsked som sedan gör det svårt för mig att gå vidare, eller är det tvärtom? Vad kom först, ägget eller hönan? Intressant i min dröm är också VARFÖR JAG SKA STÄDA NÅGON ANNANS RUM. Känner jag skyldighet att göra det, vill jag bara vara snäll eller vill jag bli uppskattad? Vad är mitt motiv? (Drivkrafter är alltid intressant att titta på och är ofta inte det man först tror).

Jag avskyr motstridiga känslor inför en resa, jag vill bara vara glad!

Varför har jag så svårt att släppa taget och kontrollen över saker i mitt liv som handlar om relationer och kärlek? Många New Age människor brukar förklara sånt här som man inte tydligt vet varifrån det kommer med att det kan ha hänt i ett tidigare liv, i en annan dimension eller liknande. Jag brukar tänka att jag hellre håller mig till att försöka förstå det liv jag befinner mig i nu, är inte det tillräckligt komplicerat? Men det är lite skumt med beteenden man haft så länge man kan minnas. Är dom en del av ens personlighet eller minnen från något väldigt tidigt trauma, något som bara finns kvar som ett kroppsminne och en inlärd reaktion, men där minnesbilden helt saknas? Och hur tacklar man ett destruktivt beteende när man inte ens förstår varifrån det uppkommit?

Ja, för att komma framåt med det här får jag nog drömma och meditera vidare och se vad mer som kan komma upp! Och jag lovar mig själv att nästa gång jag står inför någon typ av uppbrott och känner olust, så ska jag inte använda mig av någon av mina gamla copingmekanismer utan istället stanna upp, ta några djupa andetag och undersöka olusten som finns i mig. På det sättet brukar man så småningom få bukt med sina inre demoner oavsett varifrån dom kommer. Det har jag lärt mig av min inre förälder Thay (Thich Nhat Hanh) och jag är så tacksam att han alltid finns där för mig närhelst jag behöver hans goda råd!

#avskedsfobi

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...