Min dotter som tidigare bodde i den här lägenheten tittar alltid med förundrade ögon på mitt ganska lilla kylskåp som vanligtvis är till bredden fylld med mat.

Hon hävdar på allvar att det inte gick in lika mycket mat i kylskåpet då som nu och jag hävdar lika allvarligt att det bara beror på hur effektivt man packar in saker i det.

Jag har ett favorituttryck som jag lärt mig då jag tidigare under en period jobbade på ett gruppboende. Där bodde det en kvinna som brukade säga "Vet du, om man mokar lite så går det!"

Det uttrycket använder jag ofta om mitt kylskåp, om jag mokar lite så kommer allt att gå in och samtidigt som jag mokar så tänker jag på den kvinnan. Det är lite som om jag får syn på henne då och vinkar lite till henne.





Jag har mokat ganska väl idag, men kålroten och korgen med päron har inte fått plats ännu. Jag ska strax laga middag och sedan är jag övertygad om att även dessa saker kommer att gå in. Min erfarenhet av mokning säger mig det.
:)

Ja om kriget kommer och vi belägrad så kommer jag nog ändå inte att dö av svält!
:)

#mokarmästare

Känner att den beskrivningen passar in väldigt bra på mina ögon, så här i vår/försommartiden.




Är det inte vackert med den här första skira grönskan, så säg?

Järneken blommar också nu, liksom äpple- och päronträd.




Ett stort vackert magnoliaträd.

Björken skiftade också lite i grönt, men det syns inte så bra på bilden.

Vaknar plötsligt och inser att jag just haft en rätt intensiv dröm. I korta drag handlade den om storstädning, avsked, uppbrott och att färdas vidare.

Jag är i mina barndomskvarter och cyklar runt där och så stannar jag till i ett höghus (som inte är huset jag bodde i) för jag ska gå upp i en lägenhet och städa. Det är ingen vanlig lägenhet, det är snarare som någon slags elevhem där folk bor i ganska små rum och så har dom gemensamma rum att umgås i. Jag vet inte riktigt varför jag ska städa någon annans rum, men det känns som om jag har lovat att göra det. Jag funderar också på om jag inte borde släcka en belysning som jag tänt en annan dag och som jag då glömde släcka, men det är en gatulampa utomhus och jag tänker att den nog släcks automatiskt när det blir ljust ute (det är en solig dag i min dröm) så jag behöver nog inte bry mig om den.

När rummet är klart ska jag slutligen torka ur ett förvaringsskåp som står ute i gemensamhetsutrymmet och jag måste stå på en pall för att nå allra längst in i skåpet som är ett överskåp. Fram till nu har det varit alldeles folktomt på platsen, som om alla var på sommarlov, men plötsligt är det en massa främmande personer runt omkring mig. Jag ber om ursäkt för att jag är i vägen, men förklarar att jag snart är färdig och snart ska flytta på mig. När detta väl är avklarat ska jag åka vidare mot något nytt.

Då dyker också tjejen upp som jag hjälper att städa, en ung, livlig, ljushårig tjej som påminner om en ung kvinna jag jobbade med för några år sedan. Jag tycker mycket om henne! In kommer också en grupp med människor som ska ta adjö av henne och ett kramkalas tar vid. Jag tillhör också den gruppen, vi har spelat en pjäs tillsammans och tjejen hade huvudrollen, vad jag själv gjorde i uppsättningen har jag ingen aning om. Nu har alla tagit adjö av henne, alla utom jag. Jag gör mig beredd att krama henne och ta adjö, men just då vaknar jag upp ur drömmen – omtöcknad och sömndrucken.

Min känsla är att jag valde att vakna upp, som ett sätt att undvika att behöva ta adjö. Det slår mig att det finns någon väldigt djup olust inom mig mot att ta adjö av andra, den har alltid funnits där så länge tillbaka jag kan minnas. Jag har till och med copingstrategier för att klara av den här typen av situationer. Ingen får någonsin följa med mig till en avfärd till en flygplats, en tågstation eller en busstation inför en resa, även om jag så ska vara borta i flera månader. Då vill jag känna mig glad och förväntansfull och inte sorgsen. På platser med många människor, till exempel en stor fest, så går jag därifrån bland dom sista när det inte längre finns så många kvar att säga adjö till. Jag vet inte heller vari det olustiga består. Är det min egen sorg eller den andras som är svår för mig att tackla? Eller är det att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig i situationen, jag som är nära mina känslor men ganska introvert som person? Jag känner att hela drömmen bara var en fortsättning på funderingarna jag hade precis innan jag gick och lade mig. Kanske är det just den här ovilligheten att ta ett tydligt avsked som sedan gör det svårt för mig att gå vidare, eller är det tvärtom? Vad kom först, ägget eller hönan? Intressant i min dröm är också VARFÖR JAG SKA STÄDA NÅGON ANNANS RUM. Känner jag skyldighet att göra det, vill jag bara vara snäll eller vill jag bli uppskattad? Vad är mitt motiv? (Drivkrafter är alltid intressant att titta på och är ofta inte det man först tror).

Jag avskyr motstridiga känslor inför en resa, jag vill bara vara glad!

Varför har jag så svårt att släppa taget och kontrollen över saker i mitt liv som handlar om relationer och kärlek? Många New Age människor brukar förklara sånt här som man inte tydligt vet varifrån det kommer med att det kan ha hänt i ett tidigare liv, i en annan dimension eller liknande. Jag brukar tänka att jag hellre håller mig till att försöka förstå det liv jag befinner mig i nu, är inte det tillräckligt komplicerat? Men det är lite skumt med beteenden man haft så länge man kan minnas. Är dom en del av ens personlighet eller minnen från något väldigt tidigt trauma, något som bara finns kvar som ett kroppsminne och en inlärd reaktion, men där minnesbilden helt saknas? Och hur tacklar man ett destruktivt beteende när man inte ens förstår varifrån det uppkommit?

Ja, för att komma framåt med det här får jag nog drömma och meditera vidare och se vad mer som kan komma upp! Och jag lovar mig själv att nästa gång jag står inför någon typ av uppbrott och känner olust, så ska jag inte använda mig av någon av mina gamla copingmekanismer utan istället stanna upp, ta några djupa andetag och undersöka olusten som finns i mig. På det sättet brukar man så småningom få bukt med sina inre demoner oavsett varifrån dom kommer. Det har jag lärt mig av min inre förälder Thay (Thich Nhat Hanh) och jag är så tacksam att han alltid finns där för mig närhelst jag behöver hans goda råd!

#avskedsfobi

Tyvärr tror jag att det är många som inte känner sig älskade, bekräftade, uppskattade och värdefulla i livet. Ja själv trodde jag inte alls på det förrän Jesus uppenbarade sig i mitt liv och just det budskapet var det starkaste i hela upplevelsen.

Att vi är älskade och värdefulla precis så som vi är, med dom goda sidor vi har men också trots våra fel och brister. Vi behöver lära oss att acceptera allt hos oss själva, lära oss att ta till vara på det goda som finns inom oss alla, upptäcka att en del av det vi tror är en dålig sida av oss faktiskt kanske är något gott bara det används på rätt sätt och resten av våra brister kan vi jobba bort bara vi känner motivationen att ta tag i det.

För flera år sedan såg jag dom här fina muggarna, tyvärr köpte jag ingen då och nu när jag ångrat mig så verkar dom inte längre finnas att få tag på. Muggarna är designade av Charlotta Folkelind som också gör en hel del kalligrafi med texter om tro.

Ja många skulle behöva ha en sån här mugg som flera gånger varje dag påminner dom om hur värdefulla dom egentligen är. Vi människor är alldeles för dåliga på att ge varandra den bekräftelsen, vi tror liksom att våra nära och kära ska förstå det ändå, trots att vi inte säger det till dom. Vi behöver också lära oss att säga det till oss själva.

Jag gillar den här med alla fina färger!

För mig själv är det här favoriten, det är ju det jag sökt efter sedan mitt spirituella uppvaknande för sex år sedan.

Här är ringen jag skaffade då för sex år sedan. I den lät jag rista in orden "Peace of Mind" (Frid i sinnet). Ringen är en claddaghring och symbolerna står för vänskap, lojalitet, kärlek och kontinuitet. Det är vad jag önskar ge till andra människor och också vad jag hoppas att andra ska vilja ge till mig.

#duärvärdefull

Jag känner att följande citat av Khalil Gibran stämmer väldigt väl in på begreppet väntesorg.

Jag brukar vara ganska bra på att släppa taget och kontrollen över saker i mitt liv och att känna tillit till att livet vill mig väl. Tyvärr gäller det inte kärlek och relationer, där jag istället har en tendens att klamra mig fast lika hårt som en fästing. Min hjärna säger "Släpp taget, det är det enda förnuftiga!", men mitt hjärta säger "Jag tvärvägrar, jag känner fortfarande kärlek!"

Varför är jag sån undrar jag? Är det den jag är av födsel, ohejdad vana och av ett hjärta som bara vill vara så eller har jag inte ännu helt och fullt lyckats läka mitt övergivenhetstrauma trots allt inre arbete jag lagt ner på det?

Jag har en stark känsla av att Universum försöker lära mig en viktig kunskap.

Och jag tror verkligen på devisen att om en person verkligen hör ihop med mig, så kommer jag att återse den personen någon gång i framtiden när tiden är inne för det och då borde jag ju inte oroa mig för att det inte ska ske, eller? Hur svårt kan det va?

#khalilgibran