Idag har jag fått slängkyssar från en riktig sötnos! När jag gick förbi det närbelägna dagisets utegård var det en liten tjej på sådär 2-3 år som stod innanför staketet och lekte med en boll och jag vinkade och pratade med henne och hon vinkade glatt tillbaka.

När jag gick åt andra hållet någon timme senare så lekte hon ihop med några kompisar, men när hon fick syn på mig så tog hon en paus från leken och vinkade och slängde kyssar mot mig och jag slängde kyssar tillbaka. Kanske påminde jag om den lilla flickans mormor eller farmor? Visst är det härligt och underbart med kärlek!

Det får mig att tänka på en indisk tjej som ett tag jobbade som konsult på mitt förra jobb. Efter något år återvände hon till Indien och jobbade fortfarande hos oss, men då på distans från Bangalore. Lite då och då hade jag fortfarande kontakt med henne, när hon behövde hjälp att luska reda på någon information som saknades. Sedan kom dagen när hon berättade att hon skulle sluta jobba, för hon skulle gifta sig. Vi tog adjö av varandra och jag önskade henne lycka till med bröllopet och äktenskapet. Då berättade hon att hon hade mist sin mamma medan hon var i Sverige och att hon hade tyckt om att vara i min närhet, för i sättet påminde jag så mycket om hennes mamma att det gav henne lite tröst. Det kändes skönt att veta att jag varit till tröst för henne, men samtidigt var det sorgligt att jag inte vetat vad det var hon gick igenom för hon berättade aldrig om det då när det hände. Jag önskar att jag då hade känt till vad hon gick igenom, så hade jag kanske kunnat finnas där mer och lyssnat på vad hon hade att berätta om sin mamma? Det måste ha varit jättetufft för henne att gå igenom det samtidigt som hon befann sig på andra sidan jorden, långt borta från hennes familj.

Jag tänker på henne ibland och undrar hur hon har det och om hennes äktenskap skänker henne kärlek, lycka och trygghet. Jag hoppas verkligen att det är så! I Indien är det fortfarande vanligt att man gifter sig med någon som familjen har bestämt och med våra västerländska glasögon tycker vi oftast att det är något märkligt och något som är fel. Men vad vet vi egentligen? I Sverige gifter man sig med vem man själv vill och ändå slutar ungefär hälften av alla äktenskap med en skilsmässa och detsamma gäller också dom som ”bara” är sambo. Det har väl delvis att göra med att vi inte är ekonomiskt beroende av varandra och måste hålla ihop av den anledningen, men kanske har vi också orealistiska förväntningar på vad äktenskapet ska vara och vad det ska ge oss? Jag tror att vi behöver inse att vi inte alltid vet bäst, det finns olika seder och bruk, olika perspektiv att se på saker och dom har alla både för- och nackdelar.

#slängkyssar #kärlek

I Södermanland finns en väldigt bra broschyr om länets olika naturreservat och vandringsstigar. I den kan man hitta inspiration och nya spännande platser att besöka och broschyren finns ofta i lådan vid länets naturreservat.

En mycket bra broschyr.

Själv hade jag inte hittat till Simonberget utan tips från den broschyren........

.........och jag hade nog också missat den gamla träkyrkan i Tunaberg.

#naturreservatisödermanland

När jag var uppe i Oxelösundstrakten för några dagar sedan stannade jag också till en dag vid Tunaberg och Simonberget som ligger där, men istället för att klättra upp på Simonberget så vandrade jag en bit på Sörmlandsleden som har flera etapper som utgår därifrån.

Förra året när jag besökte Simonberget var det flera bergsklättrare här vid berget med dom branta klipporna, men den här dagen var det bara jag där.

Tunaberg är en jättegammal gruvort, där man förr bröt koppar och kobolt. Här är kyrkklockan vid Tunaberg.

Här ligger ett gruvmuseum, men det var tyvärr stängt och har nog ännu inte öppnat för säsongen.

Kunde inte låta bli att också fota lite vackra blommande päronträd.

Ett gruvhål från 1600-talet.

Straxt bortom hembyggdsgården skådade jag dagens första rådjur. Ser ni den där i mitten?

Gullvivorna blommade för fullt.

Och liljekonvaljerna var också på väg att börja blomma.

Gratis C-vitamin. Gratis är gott så jag mumsade i mig lite!

Jag pratade lite med hästarna i hagen så att dom skulle höra att det bara var en människovarelse som kom brakande genom skogen och inget farligare.

Vilken härlig ekbacke!

Sedan var det dags för dagens andra rådjur (straxt till höger nedanför huset).

Så härligt med dessa röda små gårdar ute på landet!

Blommande slånbärsbuskar. Hörde på radion att man kan äta blommorna och till exempel garnera en sallad med dom.

Sedan såg jag en rätt stor skalbagge.

Och jättefina styvmorsvioler.

Plötsligt hörde jag ett högt skall och jag frös till. Vad var det? En liten hund? Har den någon husse eller matte med sig? Jag är lite hundrädd efter en incident när jag en gång blev jagad av ett gäng halvvilda hundar och även om jag till största delen kommit över det nu, så blir jag fortfarande väldigt nervös om jag möter en hund utan matte eller husse i närheten. Någon hund dök inte upp och skallet följdes av konstiga gälla skrin och jag tvekade på om jag skulle våga gå vidare eller istället vända om. Sedan tänkte jag att det var löjligt att jag stod där och var rädd för något bara för att jag inte förstod vad det var. Klart att jag inte skulle låta det här begränsa mig! När jag kom en liten bit längre fram såg jag spår efter vildsvin som bökat, så det var väl alltså dom jag höll på att springa på? Jag har bara sett vildsvin från bilen tidigare så jag visste inte att dom kunde låta så här, men det var ju bra att dom hade ett varningsläte för nu visste vi ju om varandra och den närmaste kilometern gick jag och sjöng och pratade högt för mig själv så att vi inte av misstag skulle råka springa på varandra. Jag skulle nog inte känna mig så kartig om jag sprang på en stor flock med kultingar, dom kan nog bli lite aggressiva då, men jag tänkte att dom flesta vilda djur har instinkten att hålla sig undan från människor så det var nog ingen fara bara jag väsnades tillräckligt mycket då jag gick. Jag springer ofta på vilda djur när jag är ute och går och det beror säkert på att jag går ensam och inte gör så mycket väsen av mig.

Ja, jag såg sedan många platser där vildsvinen bökat runt i skogen, så det måste nog varit dom jag hörde.

Sedan började stigen klättra uppför ett berg och jag klättrade efter.

Toppen på berget låg i samma höjd som trädkronorna på träden som växte nedanför berget.

Skaldjurssex, snart blir det nya små skalbaggar på vår jord.

Mellan trädkronorna skymtade jag taket på en gård och så en sjö.

Och långt bort i horisonten åt andra hållet såg jag dessa byggnader som jag tror måste vara Oxelösunds järnverk (SSAB). Det måste ligga ungefär en och en halv mil härifrån.

Sedan fick jag klättra nerför berget igen.

Efter en bit kom jag till en plats där det tidigare legat en masugn som från början ägdes av Louis de Geer. Ständigt denna Louis de Geer! Vart man än befinner sig i den här landsänden så finner man spår efter honom.

Jag bestämde mig för att följa en liten grusväg tillbaka till Tunaberg och min bil och vägen gick precis förbi den gården och den sjön som jag tidigare såg från berget.

Hälsningar från smörfabriken! Korna blev nyfikna och kom fram och undrade vad det var för en konstig tvåfoting som kom gående här på vägen.

Kohagens yngre generation.

Jag tränar på mu-språket och kossorna är välvilligt inställda till främlingar!

Straxt efter det att jag passerat gården så flög något väldigt hårigt djur upp ur diket och galopperade iväg. Jag bara gapade och undrade vad i hela friden det var jag sett. Den var rödbrun i färgen (när solen lyste på den), samma storlek som en mellanstor hund och den påminde om en räv men hade mycket tjockare päls än en räv. Ja en hund kunde det ju inte vara, för en hund som är hemma på sin egen gård skulle ju aldrig springa och gömma sig utan istället börja skälla på mig - främlingen. En räv var det ju inte heller. Jag funderade även på grävling, för den hade rätt korta ben (eller det såg i alla fall ut så med den tjocka pälsen), men en grävling har ju ingen tjock päls. Sedan tänkte jag på mårdhund. Jag har ju hört talas om dom, men lever inte dom huvudsakligen i Norrland? Lite googlande gav mig den bilden nedan och jo jag är helt säker på att det här är ett sånt djur som jag såg och ännu säkrare blev jag när jag läste om vad som står på deras meny. Dom äter gärna ägg från sjöfåglar och groddjur och trivs i kustområden och håller sig gärna i närheten av människor. Ja det stämde ju väldigt bra med den här platsen som är en lantgård, med en grund fågelsjö alldeles brevid och det är bara någon kilometer in från havet.

Mårdhunden räknas som en invasiv art och jag kan inte låta bli att kontemplera över hur vi tänker på andra arter och hur vi tycker att dom hör till och får vara här eller inte. Ibland kallar vi det evolution att andra arter anpassar sig till nya platser och ibland för att dom är invasiva och bör utrotas? Allt verkar vara lite godtyckligt och kanske har vår syn på detta förändrats över tid? Och vi människor som lever här - har inte också vi vandrat hit från någon annan del av jorden - typ från Afrika? Då måste väl vi också vara en invasiv art - vi gör ju mer skada på vår omgivning än vad dom flesta djur gör? Eller hur? Varför tycker vi oss ha rätten att leka Gud och bestämma över vad som ska få finnas här eller inte?

Googlingen sade mig också att man i södra Sverige planterat ut en del steriliserade mårdhundar med radiosändare, för att dom ska locka fram eventuella mårdhundar som kan tänkas ha vandrat söderut på egen hand så att dom sedan kan avlivas. Jag tänker att mårdhunden jag såg nog är en sådan som man planterat ut med flit.

Ja ungefär så här såg den ut, mårdhunden som jag såg. Den är närmast släkt med vår räv och tänker man bort den tjocka pälsen som är mer gråbrun än rävens päls så är den nog ganska lik en räv. Så spännande att få se en djurart jag aldrig sett förut! Vem behöver en djurpark, när stora delar av Sverige är som en stor djurpark? Det är bara att öppna ögonen och titta ordentligt.......

Här är gården med kossorna och mårdhunden.

Och jag tror att det här kan vara berget med utsikten som jag var uppe på tidigare.

Den grunda fågelsjön alldeles brevid gården. Där såg jag bland annat storspoven.

Lite fler gamla gårdar utmed vägen.

Jag blir alltid lika ledsen då jag ser överkörda ormar. Varför ser man just så många ormar som är överkörda? Jag får känslan av att många av dom nog inte dött av en olyckshändelse utan för att människor tagit livet av dom med berått mod. Om du tillhör dom som avskyr ormar och som tar livet av dom genom att köra över dom med bilen så fråga dig: Hur många gånger i ditt liv har du blivit ormbiten? Hur många andra känner du som blivit ormbitna? Den rädsla folk känner för ormar verkar inte stå i proportion till djurets farlighet Själv har jag alrig blivit ormbiten trots att jag ser flera ormar varje år och jag känner inte heller någon som blivit ormbiten förutom min katt som förmodligen försökte leka med den av ren nyfikenhet och brist på erfarenhet. Om din rädsla leder dig till att avliva ormar är det en bättre idé att du söker hjälp hos en terapeut så att du får hjälp med din ormfobi. Dom flesta personer med ormfobi kan botas med bara någon eller några sessioner med en terapeut och sedan är du fri från din rädsla. Ormar behövs då dom är viktiga för balansen i ekosystemet. Dom äter och begränsar antalet sorkar och möss i våra trädgårdar och i skogen och att sorkfebern börjar bli en allt vanligare åkomma är väl ett tecken på att det behövs fler ormar.

Ytterligare en överkörd orm! Tror det är den fjärde jag sett bara denna vår som nyss börjat! Jag tycker att det är fyra för mycket.

Det var en spännande dag ute i vår Herres hage, där jag fick lära mig mycket nytt om livet runt omkring mig och hade turen att få stifta bekantskap med två djurarter jag inte visste så mycket om förut!

#mårdhund #djävulsktskri

Igår hälsade jag på min mamma på äldreboendet. Vi fikade, spelade kort och var ute och gick på promenad.

Jag visade min mamma lite kort från mina skogspromenader tidigare i veckan. Då undrade hon hur i all världen jag burit mig åt för att ta en bild på mig själv. Ja, det är ju väldigt självklart när man är van vid alla moderna apparater och mojänger, men inte lika självklart när man inte själv äger några sådana. Min mamma har provat att ha en mobil med riktigt stora knappar, men hon blev bara stressad och oroad av den då hon inte kunde komma ihåg vilka knappar hon skulle trycka på, så nu har hon inte kvar den längre.

Så vi tog en selfie på oss två tillsammans så fick hon se att man kan vända kameranbilden mot sig istället för framåt.





Teknikens under! Det tyckte hon var spännande.

På vår promenad provsmakade vi gräslök i planteringen utanför boendet och min mamma tyckte att sillen fattades henne. Hon tycker mycket om sill och det står visst inte så ofta på menyn på boendet, inte så vitt hon kan påminna sig i alla fall. Och så luktade vi på nyutslagna syrener, det är bäst man passar på så länge det varar!

Efter en stund gick solen och gömde sig. Jäkla kallt tyckte mamsingen då! Kanske man skulle ha tagit vinterkläderna?
:)

#gräslökutansill

Idag har jag vandrat en väldigt trevlig del av Sörmlandsleden utmed havet. Här kommer lite bilder från dagen.



Det är så vårfint att se gula kabbelekor i dikena.

Ibland stupade klipporna brant ner i havet och då gick stigen lite längre in i skogen.

Det fanns också en bra rastplats där man kan tälta om man vill och där går också bra att bada.

Ibland får man klättra lite.

Så här kan märkningen av leden också se ut, här har man målat en sten.

Till sommaren ser det ut att bli blåbär här.

Här valde jag att vända tillbaka, för bilen stod på en 24-timmars parkering och jag såg att jag inte skulle hinna gå hela sträckan i alla fall. Här går stigen brant nedför. Kanske kan jag gå resten av sträckan en annan gång, men från andra hållet.

Sedan hittade jag en liten död mus och straxt efter, ytterligare en. Undrar vad dom dött av? Om något djur dödat dom borde den väl ha ätit upp dom?

Jag tog en alternativ väg när jag gick tillbaka och såg en plats där det funnits många kolmilor.

Innan det var dags att lämna platsen hann jag med en kopp fika på berget vid badplatsen.

Jag fick sällskap av en Maria nyckelpiga, men mobilkameran och nyckelpigan ville inte samarbeta med mig så det blev bara en suddig bild innan nyckelpigan tröttnade och flög sin väg.

#havsvikar

Efter frukosten gick jag på promenad norrut på Sörmlandsleden. Jag kände mig varm och svettig och tänkte ta ett bad när jag kom tillbaka till badplatsen.

Den tidigare så tomma stranden blev plötsligt ganska livlig när ett antal bilar med barnfamiljer som skulle ha picnic dök upp. Tro det eller ej, men jag känner mig lite obekväm med att ta årets första dopp med så många åskådare.

Istället åkte jag iväg till Uttervikens badplats några kilometer bort. Här var det alldeles folktomt så jag kunde stå där och peta med stortån i vattnet bäst jag ville, utan att känna mig dum.

Och ja, det blev ett bad till slut. Det var ganska kallt, så det blev ett kort bad - ut till midjehöjd, doppa mig och så ut igen och jag blev i alla fall blöt.
:)




Hoppas det syns att jag badat.

Tången ser väldigt häftig ut här!

På väg upp mot berget i Kivik en finns flera väldigt coola stensättningar som är från bronsåldern. Jag har inte sett något liknande någon annanstans här i närheten.

Dom här stensättningarna är gamla gravar och dom som begravts här har också fått några gåvor med sig på färden. Om man rör vid stenarna kan man nästan känna historiens vingslag och röra vid människorna som levde här för flera tusen år sedan. Undrar vad vi kommer att lämna efter oss till människorna som föds om 3000 år? Ett utfiskat hav och atomsopor?



Det finns två sådana här stensättningar här. Det här är den större av dom.

Här kan man se att den är rejält stor.




Och här är den mindre.

Brevid den ligger det ett stort ovalt gravröse.

Sedan bär det av brant uppför mot bergstoppen.

Efter att ha gått igenom lite skog kommer jag sedan upp på berget och utsikten ut mot Östersjön öppnar sig framför mina ögon.

Sedan kommer jag till ett ännu större stenröse. Det måste nog vara sådär 6-8 meter högt. Tänk vad många stenar det måste ha gått åt till det! Det användes förr som ett sjömärke, så att båtar skulle hitta in här i Bråviken. Vattenståndet var ca 20 meter högre då så berget såg inte så stort ut då som det är nu och det växte inte heller lika många träd här då.

På södra sidan om Bråviken ligger Vikbolandet som är mer låglänt.

En hälsning från våra förfäder?

Åter tillbaka i fina Koviken. En bit utanför går farleden och man ser ofta större båtar där.

Nu är jag tillbaka på en magiskt vacker plats där jag senast var för ett år sedan. Om en stund ska jag ge mig ut på promenad upp på berget som har en makalös utsikt.

#imhome