Jag brukar ibland ta hjälp av orakelkort för att se vad jag behöver jobba med i mitt beteende och vanligtvis får jag upp kort som verkligen kommer med bra budskap till mig. Då och då får jag upp ett orakelkort som säger att jag bör sluta upp med att alltid vilja ha rätt. Jag har tänkt ”Vad betyder det där? Jag brukar väl sällan söka konfrontation med människor? Jag gillar att ha en fredlig samexistens med mina medmänniskor”. Men en dag kom jag på vad det handlar om.

Ibland om jag upplever att människor säger något småtaskigt till mig så kan jag skämta bort det, istället för att uppriktigt säga ifrån. Det har att göra med mitt gamla problem med att sätta sunda gränser för andra människor. Jag är medveten om det, men ramlar ibland ändå in i dom gamla invanda hjulspåren igen och det här är något jag behöver träna på. Om inte ens jag själv tar mig på allvar, vem ska då göra det?

Det som händer efter att jag skämtat bort övertrampet, är att jag känner mig lite illa behandlad och då vill jag gärna ge den andre en verbal spark på smalbenet så att det svider lite på hen också. Alltså retas lite tillbaka. Inte så sunt beteende för att komma från en vuxen va? Först tolerera att bli trampad på och därefter hämnas genom att göra något lika fult mot den andre.

Inte så sunt?

Nej det här är definitivt något jag behöver jobba mer på och det var bra att jag såg hur problemet uppkommer, för då hjälper det mig att vara mer vaksam på mitt beteende när liknande situationer uppstår.
Jag vill inte vara en ettrig retsticka, utan en lugn och sansad person som kan sätta ner foten när det behövs!

Nej, jag får nog träna lite mer på det här istället!

#verbalspark #retsticka

Jag tror att antalet vandrare kommer att öka väldigt mycket inom dom närmsta åren, för det är allt fler som får upp ögonen för att vandring är ett trevligt sätt att upptäcka ett land på och det är också så fint med alla trevliga människor man lär känna längs vägen. År 2019 var det nästan 350 000 personer som vandrade på El Camino Frances och bara under den tiden då jag var där, så var det ofattbara 40 000 andra människor som var där också. Helt otroligt att det kan vara så mycket människor där samtidigt! Många vill sedan hitta nya spännande vägar att vandra på och det finns många olika vägar att ta sig till vallfärdsorterna Santiago de Compostela, Rom och Jerusalem. Dessutom finns det ju också en massa andra mindre vallfartsorter som t ex Trondheim och Vadstena som man ju också kan vandra till eller fina vandringsleder i skogen eller i fjällen när man längtar efter en fin naturupplevelse. Dessutom är ju vandring ett sätt att slow-resa som är sunt både för vår miljö (särskilt när den sker lokalt eller regionalt), vår kropp och vår själ.

Nu finns en ny TV-serie där man får följa ett brokigt gäng britter då dom vandrar lite delsträckor på Via Francigena, en av pilgrimsvägarna till Rom. Via Francigena börjar egentligen i Canterbury i England och sträcker sig 190 mil till Rom, men i TV-serien börjar dom sin vandring på gränsen mellan Schweiz och Italien. Det händer väldigt mycket inuti människor när dom pilgrimsvandrar, så det är spännande att följa vilka tankar som väcks till liv. Det kan handla om meningen med livet, vad som händer efter döden, vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt och folk öppnar sig och delar saker som dom kanske aldrig tidigare vågat diskutera med någon.
Alltså en vanlig dag på Caminon!

Länkar till TV-programmen om pilgrimsvandring:

Pilgrimsvandring mot Rom

Pilgrimsvandringen i Spanien

Mer fakta om El Camino Frances:
https://vivecamino.com/en/the-camino-de-santiago-in-2019:-records,-routes,-pilgrims-all-you-need-to-know-no-554/

En byggnad i Astorga designad av Gaudí

Ett minne från Caminon dyker också upp i mitt huvud…..
När jag var i slutet av min vandring, strax utanför staden Astorga satt jag på ett fik då jag fick höra några kvinnor prata svenska. Jag mötte inte särskilt många svenskar på min vandring, så därför tyckte jag att det var extra kul att träffa någon hemifrån och gick fram och presenterade mig. Det visade sig att dom var en grupp väninnor från Göteborgsområdet och dom deltog i en organiserad vandringsresa. Dom gick alltså några kortare sträckor lite här och där och så dom sista tio milen som man måste gå om man vill få en Compostela (pilgrimscertifikat). Däremellan bodde dom på fina hotell, gick på vinprovningar, spabehandlingar och liknande. Dom hade undrat om det verkligen var sant att det finns folk som går hela vägen eller var det kanske bara en myt? Jag intygade att ”Jo då, vi är många som gått ända från Franska gränsen och det finns även en hel del fransmän och belgare som promenerat ända hemifrån sina hemorter.” Det var kul att se deras förvånade miner!

#pilgrimsvandring

Ibland kan det vara så att man har en total blockering mot en viss känsla, så var det för mig med ilska. Jag kan knappt komma ihåg någon gång då jag varit arg. Det är ju fullständigt orimligt för det förstår ju varenda människa att man inte kan leva i nästan 60 år utan att någonsin bli arg över någonting. Senare förstod jag att ilskan för mig tog sig andra uttryck, jag blev istället passivt aggressiv och kunde gå och sura under lång tid, komma med syrliga kommentarer, känna mig kränkt, vara cynisk och ironisk. Istället för att släppa ut det på en gång när det uppstod så pyste det liksom ut under lång tid. Det här var inte något jag gjorde medvetet och med vilja, jag kände inte igen känslan av ilska i min kropp och förstod inte att jag var arg. När jag började jobba med det här i terapi skulle jag försöka att återuppleva en av dom få händelse där jag verkligen kom ihåg att jag blivit arg. Men känslan bara försvann och min kropp blev helt tom och stilla, alla kroppsförnimmelser var helt borta och jag kom inte alls åt den. Jag hade en blockering mot ilska och jag vet inte hur den uppstått, kan inte sätta den i samband med någon specifik händelse i mitt liv. En teori jag har om detta är att i min uppväxtfamilj så var det så här vi vanligtvis visade ilska och förmodligen har jag lärt mig det beteendet redan som väldigt liten. Det är därför jag brukar tjata om hur viktigt det är att alla föräldrar behöver hjälpa sina barn att förstå alla sina känslor genom att sätta ord på känslorna och prata om hur dom känns i kroppen. Det hjälper också barnen att hantera dom jobbiga känslorna med hjälp av sitt språk och att förstå att alla känslor är tillåtna att ha. Vi behöver ha tillgång till hela vårt känsloregister för att må psykiskt bra och dessutom fungerar våra relationer så mycket bättre om vi klart och tydligt kan kommunicera till andra hur vi mår, vad vi tänker och vad vi behöver för att må bra.

Efter att ha jobbat med min ilska så lär jag mig nu att känna hur den känns i kroppen. Det är fortfarande svårt och många gånger förstår jag min ilska först i efterhand. ”Jaha, den där olustkänslan och klumpen i magen betyder visst att jag kände mig kränkt och jag borde ha uttryckt det då när det hände?”. Ibland blir det lite konstigt nu, när jag kanske istället för att säga något direkt, istället dagen efter säger att jag kände mig ojuste behandlad igår. Jag behöver öva mig mer på att snabbare känna igen den här känslan direkt när den uppkommer. Det är så man behöver gå till väga för att lära sig ett nytt och sundare beteende. Det är ett hårt och målmedvetet arbete som kräver motivation och mod för att klara av att utmana sina vanor och sina egna rädslor!

För mig handlade blockeringen om ilska men för någon annan kan det handla om något annat, t ex rädsla för närhet eller att visa sårbarhet. Vanligt är också att vi uttrycker oss via en annan känsla som vi är mer vana vid och mer bekväma med att uttrycka. Jag brukade ibland förklä min ilska med ledsenhet, kände att någon svikit mig och blev ledsen över det istället för att bli arg som var den verkliga känslan. Men även om det ibland är ett svårt jobb där man tar två steg framåt och så ett tillbaka, så är det ändå värt allt slit, för ju bättre jag lär känna mig själv desto helare blir jag som människa!

#känsloblockering

Ja idag rapporterar en klimatforskare att uppvärmningen i Sverige går dubbelt så fort som uppvärmningen för planeten som helhet. Tidigare har vi också hört att detsamma sker i Sibirien, Kanada och Alaska. I Sverige syns detta framför allt i dom norra och dom östra delarna av Sverige. Det tros bero på att vi nu ser allt mildare vintrar med kortare perioder av snö. Snö och is reflekterar effektivt värmen från solstrålarna och behåller marken kall, till skillnad mot när det är barmark och marken istället snabbt suger upp värmen. Därmed accelererar temperaturökningen allt fortare.

Källa: SMHI

Här i östra Sverige där jag bor, har vi inte haft någon riktig vinter på ganska många år nu. I år har vi knappt ens haft frost mer än enstaka dagar och snö som har fallit har smält undan väldigt snabbt. Istället är vintrarna mörka, mulna och mycket blåsiga. Det här oroar mig mycket, faktiskt mycket mer än Corona-pandemin som bara är en tillfällig kris. Klimatuppvärmningen är inte tillfällig utan kommer fortsätta ännu fortare och kommer påverka oss under många generationer framåt.

VAD ÄR DET VI VILL LÄMNA VIDARE TILL VÅRA BARN OCH BARNBARN? ÄR DET SÅ VIKTIGT FÖR OSS ATT KONSUMERA OCH RESA I DEN OMFATTNING VI GÖR IDAG, SÅ ATT VI ÄR BEREDDA ATT FÖRSTÖRA LIVSFÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR VÅRA BARN, BARNBARN OCH BARNBARNSBARN?

Se inslaget på Svt:
Sverige värms upp dubbelt så snabbt som övriga jordklotet

#sverigesklimatuppvärmning

Nu när vårsolen börjar lysa allt oftare på dagarna, så börjar det rycka allt mer i benen.
JAG LÄNGTAR EFTER ATT GE MIG UT OCH VANDRA IGEN!!!

Eftersom vandringar i andra länder nog inte är någon genomförbar idé under den närmsta tiden, så funderar jag på vart det är möjligt att vandra just nu. Jag kollade in Pilgrimscentret i Vadstena och vilka vandringsleder som finns däromkring. Upptäckte då Birgittaleden som går från Söderköping till Vadstena och Klosterleden från Kolmården till Vadstena. Från Söderköping tar det ca sju dagar att nå Vadstena och det känns som en lagom lång vandring och båda orterna kan jag nå med buss och pendeltåg. Dom enda reservationer jag har mot idéen är om det finns platser att sova och äta på från Söderköping till Linköping, för den vägen går mest på små skogsvägar genom väldigt små samhällen. Resten av vägen är nog inget problem, för där följer man Göta Kanal och där finns troligtvis både hotell, vandrarhem, B&B, restauranter och kaféer. Dvs om dom nu håller öppet i Corona-tider. Annars är ett alternativ att gå från Linköping till Vadstena, men då blir det en betydligt kortare vandring, kanske max fyra dagar.

Det är skönt att vandra länge för det tar ett tag att komma in i själva vandrandet, att hitta sin rytm och släppa all vardaglig stress och tankar som mal och när man väl kommer in i det, så är det ett så härligt tillstånd att vara i. Jag får nog undersöka det här med boende och mat lite mer innan jag bestämmer mig för att vandra denna led eller inte.

Pilgrimsvandring i Östergötland:
https://maps.visitostergotland.se/sv/kartor/209802/karta
https://www.pilgrimscentrum.se/pilgrimsvandring/v%C3%A5ra-pilgrimsleder-17047287

Under tiden får det bli promenader i omgivningen istället. Idag sken solen för fullt utanför mitt fönster, men väl ute så upptäckte jag att himlen åt andra hållet var kolsvart av annalkande moln. Det såg ut som om det kanske skulle komma snö, precis som det gjorde igår kväll och inatt, men medan jag var inne i blomsterhandeln och köpte mig lite fina vårblommor så blåste molnen iväg någon annanstans och det blev fint igen.

Blå himmel åt ena hållet…….

och kolsvart åt det andra.

Lite påskliljor och penséer får pryda mitt bord ett tag och senare tar jag ut dom till landet.

Och här en fin liten nejlika.

#pilgrimsvandring #birgittaleden

Det kom ett mejl med ett vackert budskap så jag tänkte vidarebefordra det till er. Ursprungligen skriven av en engelsman eller kanske en skotte. Här kommer det:

Lockdown

Yes there is fear. Yes there is isolation. Yes there is panic buying. Yes there is sickness. Yes there is even death. But, they say that in Wuhan after so many years of noise, you can hear again the song of birds. They say that just after a  few weeks  of quiet, the sky is no longer thick with  fumes but blue and grey and clear. They say that in the streets of Assisi people are singing to each other across the empty squares keeping the windows open so that those who are alone may hear the sounds of family around them. They say that a hotel in the west of Ireland is offering free meals and delivery to the housebound. Today a young woman I know is busy spreading fliers with her number through the neighbourhood so that the older folk may have someone to call on.

All over the world, people are preparing to be alongside the homeless, the sick, the weary. All over the world people are slowing down and reflecting. All over the world, people are looking at their neighbours in a new way. All over the world, people are waking up to a new reality – to how big we really are: to how little control we really have: to what really matters. To Love.

So we pray and remember – yes, there is isolation, but that does not mean there has to be loneliness. Yes, there is fear, but that does not have to be hate. Yes, there is panic buying, but that does not have to be meanness. Yes, there is sickness, but that does not have to be sickness of the soul. Yes, there is even death, but there can always be the rebirth of love.

Wake up to the choices you make as to how to live now. Today – breathe – listen – behind the factory noises of your panic, the birds still sing. And we are always encompassed by Love. Open the windows of your soul, and though you may not be able to touch the empty square. Smile and sing and wave to your neighbours!  

Words by Richard Hendrick, written earlier this month

A Prayer:
In these unusual times, where many of the familiar markers are shifting, may the Spirit bless us not only with discomforts or easy answers or half-truths, but with new insights so that we shall live more deeply into our hearts. May we reach out to others in ways we never imagined even a month ago and discover strengths within us which we never believed possible. And be thankful for each precious new morning.

Peter  Millar, Iona Cottage

#rebirthoflove

Det som händer just nu i mitt liv med en massa saker jag tänkt göra, men som plötsligt och oväntat ställs in och skjuts upp eller inte alls blir av, är något som jag upplevt en gång tidigare.

Förra gången det hände var från vintern 2017 till sommaren 2018. Jag hade valt att säga upp mig från mitt fasta jobb på ett stort företag, med stora möjligheter till karriärchanser för att istället som 56-åring börja studera psykologi med målet att bli terapeut. En del människor tyckte nog att jag var galen som tog det steget så sent i livet, andra tyckte det var modigt. Själv tänkte jag att jag inte har oändligt med tid kvar att leva och att det därför var viktigare att följa det som jag innerst inne verkligen ville göra. Eftersom jag tidigare hade mött Gud, så kände jag ingen oro över att ta ett sådant steg för jag vet att han håller mig i sin skyddande hand. Riktig trygghet kommer inifrån och om man är älskad av Gud, så är det inte längre svårt att också älska sig själv och det ger en enorm inre trygghet.

Någon vecka efter att jag skulle sluta på jobbet så var det tänkt att jag skulle börja på en terapeututbildning, men ca två veckor innan det fick jag reda på att kursstarten skjutits fram nästan ett halvår och det gjorde mig frustrerad att det jag planerat nu skulle skjutas på framtiden. När jag sökte den här utbildningen så skulle jag först ha ett samtal med kurssamordnaren. Det var en sak som sades då som skavde. Kurssamordnaren sa något liknande att ”Ibland måste man vara tuff och konfrontera människor för att komma vidare i terapin. Vissa måste man knäcka för att komma in under skalet”. Min första reaktion på detta var att ”Jaha, det kanske är något jag måste lära mig för att kunna bli en bra terapeut?”, men när jag nu fick mer tid att fundera över det innan kursstarten så kände jag en varningsflagg, att det inte alls känns som en sund attityd. Magkänslan sa mig att det var helt galet, terapi måste bygga på förtroende och respekt mellan klienten och terapeuten. Alla människor känner ett inre motstånd mot ovissa förändringar, det känns helt enkelt tryggare och lättare att bara köra på i dom gamla hjulspåren, även om vi förstått att dom inte är särskilt funktionella. Det är en naturlig instinkt som vi måste respektera, vi måste få klienten att våga testa ett nytt sätt att bete sig på och det kräver att man känner sig väldigt trygg med sin terapeut och vet att man aldrig tvingas göra något som känns överväldigande. Jag bestämde mig för att inte gå den utbildningen, men började under tiden läsa psykologi på högskolan och plöjde också otaliga böcker i ämnet på sidan om mina kurser.

Efter några månader stötte jag på en annan utbildning som verkade intressant och den startade med en separat helgkurs där man fick testa terapimetoden för eget bruk, för att förstå vad den gick ut på. Jag gjorde det men upplevde att ”terapimetoden” inte alls hade någon större effekt på mig, det här var oerhört långt från någon vetenskap och beprövade metoder som jag hade förväntat mig. Uppriktigt talat så verkar det finnas gott om kvacksalvare i den här branschen och jag tänkte att den här utbildningen är definitivt inte något för mig.

Nu började jag undra om jag aldrig skulle komma till skott med mina utbildningsplaner? I slutet av maj träffade jag en gammal arbetskamrat och berättade om alla mina planer som gått i stöpet. Sedan berättade jag att jag just läst en bok av Bengt Stern och att jag funderade på att gå en veckokurs där för min egen del. Bengt Stern var en läkare som bedrev kurser i personlig utveckling och han började med det efter att han hade drabbats av elakartad cancer som han lyckades överleva. Han testade en massa olika terapiformer och så tog han det bästa från alla dessa och skapade en ”verktygslåda” med övningar och processer som han ansåg var bra för människor att gå igenom. Han blev väldigt omtalad och massor av människor gick på hans kurser på kursgården Mullingstorp och tyckte att dom blev hjälpta, men han blev väldigt ifrågasatt av läkarkollegor. Så nu undrade jag alltså om även detta var kvacksalveri eller något bra. Det visade sig att min fd arbetskamrat hade gått en kurs där ca 20 år tidigare och han tyckte att det var bland det bästa han någonsin hade gjort i hela sitt liv. Han hade fått ett helt nytt sätt att förhålla sig till sig själv och andra och upplevde att han där lärt sig hur man har sunda relationer till andra. Nu blev jag övertygad om att det här nog skulle vara en bra kurs för mig och nästa kurs skulle bli i augusti. Bra jag hade en plan igen! Men när jag tänkte anmäla mig vid midsommartid fick jag reda på att kursen blivit inställd eftersom kursgården skulle säljas.

Vad sjutton är det här tänkte jag! Jag har aldrig tidigare varit med om att den ena planen efter den andra bara går i stöpet, detta var något nytt som jag aldrig tidigare upplevt. Men under våren hade jag läst en kurs om CG Jung, en person som haft stort inflytande under psykoterapins tidiga utveckling. Han har bland annat skrivit om individuationsprocessen som är den vuxna människans utvecklingsfas. Han ansåg att transcendens också har sina baksidor. ”Att lyssna till sitt omedvetna och lyda det betyder att man ständigt måste vara beredd på att ens medvetna planer rubbas.”. Detta kan ibland uppfattas som en börda istället för en välsignelse för personen.

Jag insåg att det var just det här jag upplevde och att jag behövde släppa taget, sluta upp att planera och bara lita på min intuition så skulle jag hamna rätt i slutänden. Sagt och gjort, jag softade på landet under sommaren och struntade i att fundera så mycket över min framtid. Mot slutet av sommaren råkade jag hitta en intressant utbildning på Internet, den kom liksom till mig utan att jag alls hade letat. Det var en utbildning i gestaltterapi och den var i närheten av mig geografiskt. Jag blev jätteglad, för många böcker jag hade läst nämnde just gestaltterapi som en bra behandlingsmetod för den typen av livsproblem som jag är intresserad av att syssla med och jag hade kollat mycket efter kurser i just gestaltterapi. Det visade sig vara en helt nystartad utbildning och utbildningssamordnaren skulle snart ha ett gratis seminarium för ”Vuxna barn” som samma lärare skulle hålla i. På seminariet kände jag att det han sa stämde helt överens med min egen bild utifrån min egen utvecklingsprocess, till exempel hur en destruktiv uppväxtmiljö kan påverka en människas framtida relationer på ett negativt sätt. Nu visste jag att jag slutligen efter många återvändsgränder till slut hade hittat rätt utbildning för mig och en vecka senare var jag där för det första utbildningstillfället och nu kändes det helt rätt för mig!

Och nu är jag alltså i en liknande situation igen på grund av Corona-pandemin. Den här gången är det lättare att släppa kontrollen, för jag har full tillit till att jag snart ska veta vad mitt nästa steg är och förmodligen kommer det vara något ännu bättre än det jag själv försökte planera för!

#individuationsprocessen #släppkontrollen

Kvällens samtalsgrupp i kyrkan avslutade vi med att tillsammans läsa den helige Fransiskus av Assisis bön. Den har mycket att säga till oss om hur vi bör bete oss för att skapa bättre relationer till våra medmänniskor. Den är också mycket vacker så jag vill gärna dela med mig av den till er:

Gud, gör mig till ett redskap för din frid!

Där det finns hat – låt mig så kärlek
Där det finns förödelse – förlåtelse
Där det finns tvivel – tillit
Där det finns förtvivlan – hopp
Där det finns mörker – ljus
Där det finns sorg – glädje
O du gudomliga makt,
giv att jag inte strävar lika mycket efter
Att bli tröstad – som att trösta
Att bli älskad – som att älska
eftersom
Det är genom att ge – som vi får
Det är genom att förlåta – som vi blir förlåtna
Det är genom att dö – som vi återföds till evigt liv.

Amen

#fransiskusavassisi #tolvstegsbön