När jag var uppe i Oxelösundstrakten för några dagar sedan stannade jag också till en dag vid Tunaberg och Simonberget som ligger där, men istället för att klättra upp på Simonberget så vandrade jag en bit på Sörmlandsleden som har flera etapper som utgår därifrån.

Förra året när jag besökte Simonberget var det flera bergsklättrare här vid berget med dom branta klipporna, men den här dagen var det bara jag där.

Tunaberg är en jättegammal gruvort, där man förr bröt koppar och kobolt. Här är kyrkklockan vid Tunaberg.

Här ligger ett gruvmuseum, men det var tyvärr stängt och har nog ännu inte öppnat för säsongen.

Kunde inte låta bli att också fota lite vackra blommande päronträd.

Ett gruvhål från 1600-talet.

Straxt bortom hembyggdsgården skådade jag dagens första rådjur. Ser ni den där i mitten?

Gullvivorna blommade för fullt.

Och liljekonvaljerna var också på väg att börja blomma.

Gratis C-vitamin. Gratis är gott så jag mumsade i mig lite!

Jag pratade lite med hästarna i hagen så att dom skulle höra att det bara var en människovarelse som kom brakande genom skogen och inget farligare.

Vilken härlig ekbacke!

Sedan var det dags för dagens andra rådjur (straxt till höger nedanför huset).

Så härligt med dessa röda små gårdar ute på landet!

Blommande slånbärsbuskar. Hörde på radion att man kan äta blommorna och till exempel garnera en sallad med dom.

Sedan såg jag en rätt stor skalbagge.

Och jättefina styvmorsvioler.

Plötsligt hörde jag ett högt skall och jag frös till. Vad var det? En liten hund? Har den någon husse eller matte med sig? Jag är lite hundrädd efter en incident när jag en gång blev jagad av ett gäng halvvilda hundar och även om jag till största delen kommit över det nu, så blir jag fortfarande väldigt nervös om jag möter en hund utan matte eller husse i närheten. Någon hund dök inte upp och skallet följdes av konstiga gälla skrin och jag tvekade på om jag skulle våga gå vidare eller istället vända om. Sedan tänkte jag att det var löjligt att jag stod där och var rädd för något bara för att jag inte förstod vad det var. Klart att jag inte skulle låta det här begränsa mig! När jag kom en liten bit längre fram såg jag spår efter vildsvin som bökat, så det var väl alltså dom jag höll på att springa på? Jag har bara sett vildsvin från bilen tidigare så jag visste inte att dom kunde låta så här, men det var ju bra att dom hade ett varningsläte för nu visste vi ju om varandra och den närmaste kilometern gick jag och sjöng och pratade högt för mig själv så att vi inte av misstag skulle råka springa på varandra. Jag skulle nog inte känna mig så kartig om jag sprang på en stor flock med kultingar, dom kan nog bli lite aggressiva då, men jag tänkte att dom flesta vilda djur har instinkten att hålla sig undan från människor så det var nog ingen fara bara jag väsnades tillräckligt mycket då jag gick. Jag springer ofta på vilda djur när jag är ute och går och det beror säkert på att jag går ensam och inte gör så mycket väsen av mig.

Ja, jag såg sedan många platser där vildsvinen bökat runt i skogen, så det måste nog varit dom jag hörde.

Sedan började stigen klättra uppför ett berg och jag klättrade efter.

Toppen på berget låg i samma höjd som trädkronorna på träden som växte nedanför berget.

Skaldjurssex, snart blir det nya små skalbaggar på vår jord.

Mellan trädkronorna skymtade jag taket på en gård och så en sjö.

Och långt bort i horisonten åt andra hållet såg jag dessa byggnader som jag tror måste vara Oxelösunds järnverk (SSAB). Det måste ligga ungefär en och en halv mil härifrån.

Sedan fick jag klättra nerför berget igen.

Efter en bit kom jag till en plats där det tidigare legat en masugn som från början ägdes av Louis de Geer. Ständigt denna Louis de Geer! Vart man än befinner sig i den här landsänden så finner man spår efter honom.

Jag bestämde mig för att följa en liten grusväg tillbaka till Tunaberg och min bil och vägen gick precis förbi den gården och den sjön som jag tidigare såg från berget.

Hälsningar från smörfabriken! Korna blev nyfikna och kom fram och undrade vad det var för en konstig tvåfoting som kom gående här på vägen.

Kohagens yngre generation.

Jag tränar på mu-språket och kossorna är välvilligt inställda till främlingar!

Straxt efter det att jag passerat gården så flög något väldigt hårigt djur upp ur diket och galopperade iväg. Jag bara gapade och undrade vad i hela friden det var jag sett. Den var rödbrun i färgen (när solen lyste på den), samma storlek som en mellanstor hund och den påminde om en räv men hade mycket tjockare päls än en räv. Ja en hund kunde det ju inte vara, för en hund som är hemma på sin egen gård skulle ju aldrig springa och gömma sig utan istället börja skälla på mig - främlingen. En räv var det ju inte heller. Jag funderade även på grävling, för den hade rätt korta ben (eller det såg i alla fall ut så med den tjocka pälsen), men en grävling har ju ingen tjock päls. Sedan tänkte jag på mårdhund. Jag har ju hört talas om dom, men lever inte dom huvudsakligen i Norrland? Lite googlande gav mig den bilden nedan och jo jag är helt säker på att det här är ett sånt djur som jag såg och ännu säkrare blev jag när jag läste om vad som står på deras meny. Dom äter gärna ägg från sjöfåglar och groddjur och trivs i kustområden och håller sig gärna i närheten av människor. Ja det stämde ju väldigt bra med den här platsen som är en lantgård, med en grund fågelsjö alldeles brevid och det är bara någon kilometer in från havet.

Mårdhunden räknas som en invasiv art och jag kan inte låta bli att kontemplera över hur vi tänker på andra arter och hur vi tycker att dom hör till och får vara här eller inte. Ibland kallar vi det evolution att andra arter anpassar sig till nya platser och ibland för att dom är invasiva och bör utrotas? Allt verkar vara lite godtyckligt och kanske har vår syn på detta förändrats över tid? Och vi människor som lever här - har inte också vi vandrat hit från någon annan del av jorden - typ från Afrika? Då måste väl vi också vara en invasiv art - vi gör ju mer skada på vår omgivning än vad dom flesta djur gör? Eller hur? Varför tycker vi oss ha rätten att leka Gud och bestämma över vad som ska få finnas här eller inte?

Googlingen sade mig också att man i södra Sverige planterat ut en del steriliserade mårdhundar med radiosändare, för att dom ska locka fram eventuella mårdhundar som kan tänkas ha vandrat söderut på egen hand så att dom sedan kan avlivas. Jag tänker att mårdhunden jag såg nog är en sådan som man planterat ut med flit.

Ja ungefär så här såg den ut, mårdhunden som jag såg. Den är närmast släkt med vår räv och tänker man bort den tjocka pälsen som är mer gråbrun än rävens päls så är den nog ganska lik en räv. Så spännande att få se en djurart jag aldrig sett förut! Vem behöver en djurpark, när stora delar av Sverige är som en stor djurpark? Det är bara att öppna ögonen och titta ordentligt.......

Här är gården med kossorna och mårdhunden.

Och jag tror att det här kan vara berget med utsikten som jag var uppe på tidigare.

Den grunda fågelsjön alldeles brevid gården. Där såg jag bland annat storspoven.

Lite fler gamla gårdar utmed vägen.

Jag blir alltid lika ledsen då jag ser överkörda ormar. Varför ser man just så många ormar som är överkörda? Jag får känslan av att många av dom nog inte dött av en olyckshändelse utan för att människor tagit livet av dom med berått mod. Om du tillhör dom som avskyr ormar och som tar livet av dom genom att köra över dom med bilen så fråga dig: Hur många gånger i ditt liv har du blivit ormbiten? Hur många andra känner du som blivit ormbitna? Den rädsla folk känner för ormar verkar inte stå i proportion till djurets farlighet Själv har jag alrig blivit ormbiten trots att jag ser flera ormar varje år och jag känner inte heller någon som blivit ormbiten förutom min katt som förmodligen försökte leka med den av ren nyfikenhet och brist på erfarenhet. Om din rädsla leder dig till att avliva ormar är det en bättre idé att du söker hjälp hos en terapeut så att du får hjälp med din ormfobi. Dom flesta personer med ormfobi kan botas med bara någon eller några sessioner med en terapeut och sedan är du fri från din rädsla. Ormar behövs då dom är viktiga för balansen i ekosystemet. Dom äter och begränsar antalet sorkar och möss i våra trädgårdar och i skogen och att sorkfebern börjar bli en allt vanligare åkomma är väl ett tecken på att det behövs fler ormar.

Ytterligare en överkörd orm! Tror det är den fjärde jag sett bara denna vår som nyss börjat! Jag tycker att det är fyra för mycket.

Det var en spännande dag ute i vår Herres hage, där jag fick lära mig mycket nytt om livet runt omkring mig och hade turen att få stifta bekantskap med två djurarter jag inte visste så mycket om förut!

#mårdhund #djävulsktskri

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...