Om kärleken

Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem. Och med stark röst sade han: 

..... 


Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; ty kärleken är allt för kärleken. 

.....

Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet; och sedan sova med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna. 

Sedan talade Almitra igen och sade, Och vad kan du säga oss om Äktenskapet, mästare? 

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans när dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, ni skall vara tillsammans även i det tysta minnet av Gud. Men låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er. 

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 


Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Jag tycker så mycket om den här texten, den är så vis och vacker!

Kärlek, helt enkelt!!!

#khalilgibran

Kärlek är på något sätt så svårt och samtidigt så enkelt. Jag tror att anledningen till att vi tycker att det är så svårt är för att vi ofta missförstår vad kärlek är. Genom populärkultur som film, musik, böcker och noveller har vi indoktrinerats att få en bild av kärlek som är rosaskimrande och sockersöt. En förälskelse framställs ofta som den ultimata och sanna kärleken, vilket den givetvis inte kan vara. Då vi är förälskade är vi tungt dopade av signalsubstanser i vårt blod och det får oss att känna lyckorus, ömhet, känslor av tillit, samhörighet och kärlek. Dom signalsubstanserna gör att vi bara ser den andra personens goda egenskaper medan vi omedvetet blundar för dom dåliga. Föremålet för våra känslor framstår i det tillståndet alltid som ”prins/prinsessan charming” och det är till stor del en fantasibild vi är kära i.

Om känslorna består i sådär tre år tills hormonhalterna gått ner till normala nivåer igen, då kan det utvecklas kärlek. Det innebär att man behöver lära känna varandra utan och innan, att man vågar vara öppen och ärlig och visa sig som den man verkligen är – inte bara som en vacker fasad, utan att man också vågar visa upp sina fel och brister och att man också tittar på partnern med öppna ögon och nyfikenhet. Vi har alla fel och brister och dom kan man delvis jobba bort om bara viljan finns. Sedan finns det saker som är en del av vårt inre Jag och som kanske också irriterar partnern. Det kan vi inte ta bort med mindre än att vi känner oss stympade och olyckliga – att ta bort dom är som att förneka en viktig del av sig själv. Hur går det sedan då med relationen? Jag tänker att förhållandet kan utvecklas enligt några olika scenarion:

• Man inser att det här inte är en person man vill leva med under en längre tid och avslutar relationen.

• Man känner att det gnisslar i relationen, men fortsätter ändå relationen eftersom den ändå uppfyller något behov som man har. Det här är absolut inte ett förhållande byggt på kärlek, utan på att man känner någon form av beroende till sin partner. Jag vill att DU SKA GE MIG ekonomisk trygghet, status, känslomässig trygghet, ett sammanhang och tillhörighet, vara en vacker accessoar som mina vänner slänger avundsjuka blickar på, vara min pojk/flickvän eftersom det är normalt att ha en sådan. Det kan finnas en rädsla för att bryta upp och kännas  bekvämt att stanna kvar i det kända och så vidare. Motiven är nog lika många som det finns människor på jorden.

• Man känner kärlek och respekt för partnern, men inser att det finns sidor hos personen som man inte kommer kunna eller vilja acceptera om man skulle fortsätta vara ett kärlekspar, alltså måste någon förändring ske. Kanske blir man väldigt goda vänner istället och umgås i ”lagom stora portioner” (det kan ju bli knepigt då den ena träffar en ny partner som också får partnerns ex på köpet) eller också önskar man varandra lycka till med framtiden och går åt olika håll. Om man går åt olika håll så måste man ju också uppriktigt hoppas att den andra ska bli lycklig med någon annan, då är det stark kärlek man känner för den personen fastän man väljer att släppa hen fri. Om man däremot känner svartsjuka då exet träffar en ny, då är det ju inte kärlek utan någon form av ägande- eller maktbehov som man ger uttryck för.

• Man känner kärlek och respekt för partnern och trots att man inser att det också finns jobbiga sidor hos personen, så kan och vill man ändå acceptera dom (under överskådlig tid framåt) och fortsätta relationen. Båda personer är öppna och ärliga mot varandra, känslomässigt närvarande i relationen, villiga att ge och ta i samma utsträckning och beredda att jobba på dom problem som ändå kommer uppstå, och att inte prata skit om varandra till andra.

Ja det sistnämnda är ju den ideala relationen, men hur många är det som lyckas ha en sådan relation? Jag tror att väldigt många stannar i en relation som man inte är riktigt lycklig i, av helt andra anledningar än att man känner sann kärlek för den personen.

Jag tror att vi ofta tänker på kärlek som en väldigt begränsad resurs, men egentligen är den oändlig. Man känner inte bara kärlek för sin kärlekspartner utan också för sina barn, föräldrar, syskon, en del vänner och bekanta. Kärleken tar ju inte bara slut, men den kan ha olika form beroende av vad man har för relation till personen. Kärlek handlar inte om vad JAG VILL HA av dig, utan istället om VAD JAG VILL GE dig! Mina egna behov är något jag själv måste lära mig att ge till mig själv, inte kräva att få av någon annan. Först när man har förstått det och lärt sig att älska sig själv så är man redo att älska någon annan. Innan det sker har man inte förmåga att älska någon annan utan att förvänta sig att få något tillbaka. Det du får av den andra är grädden på moset, inte det du behöver för att överleva. Att överleva och må bra måste man klara av på egen hand!

Thich Nhat Hanh har sagt att för att älska någon så måste man först förstå den personen. Att förstå varandra blir så mycket lättare då vi kommunicerar tydligt och klart och inte lämnar en massa saker osagda för den andra att tolka bäst den vill och kan. Det är också väldigt viktigt att lyssna uppmärksamt och inte sitta och tänka på något annat under samtalet. Människor uttrycker ofta saker ”mellan raderna”, ibland medvetet men oftast helt omedvetet.

Något jag har kommit till insikt om under den senaste tiden är att jag inte kan bestämma om jag ska känna kärlek för en person eller inte, det finns tyvärr ingen on/off-knapp. Det enda jag kan göra är att acceptera att jag känner kärlek till en person som inte besvarar mina känslor, att försöka att inte känna det jag känner fungerar däremot inte. Trösten är väl att kärleken inte är begränsad till en enda person, så med tiden kommer jag sannolikt att kunna hitta en partner som också älskar mig tillbaka. Det är inte längre någon jobbig känsla, för nu verkar mitt övergivenhetstrauma vara helt läkt och jag känner bara värme och kärlek både för mig själv och för personen ifråga, och så en god förhoppning för min egen framtid på kärleksfronten.

Nej det saknas on/off-knapp för känslor! Lite opraktiskt kanske, men det funkar också bra att bara acceptera att känslan finns där. Jag vet att den finns där och omfamnar den och den skadar mig inte på något sätt.

#omkärlek

På nyheterna idag såg jag ett inslag där man resonerade om vilka människor som kan utföra handlingar såsom dom som har begåtts mot civilbefolkningen i Butja i Ukraina. Det hemska svaret är att vi nästan alla skulle kunna begå en sådan handling då vi beordras till det!

1961 genomfördes en mycket känd psykologisk studie, Milgrams lydnadsexperiment, där man ville se i vilken utsträckning människor är beredda att göra någon annan illa då man beordras till det. Försökspersonerna var inte medvetna om att det var deras beteende som studerades, utan istället hade dom fått information om att det gällde en studie om inlärning och minne där man skulle se om en bestraffning ökade förmågan av inlärning. Dom riktiga försökspersonerna trodde att dom var assistenter till försöksledarna och deras uppgift var att dela ut elstötar till dom fejkade försökspersonerna, då dom svarade fel. I verkligheten delades inga elstötar alls ut, för dom fejkade försökspersonerna var skådespelare som bara låtsades få allt starkare och smärtsammare stötar.

Och resultatet då, hur gick det? Många började ifrågasätta sin handling och ville avsluta experimentet när skådespelarna uppvisade mycket smärta och bönade och bad att försöket skulle upphöra, men när försöksledaren sa att dom skulle fortsätta och att han hade ansvar för det som skedde så lydde dom flesta försökspersonerna och fortsatte att dela ut allt starkare och smärtsammare elstötar ända tills skådespelarna fejkade en avsvimning. Det var bara ett mycket litet antal personer som hade så mycket civilkurage att dom vägrade att fortsätta att dela ut elstötar.

En försöksperson som ifrågasätter genomförandet av experimentet, tydligt känslomässigt påverkad av det som sker.

Med den vetskapen kan man lätt föreställa sig hur det är om man är soldat som hetsas att tycka illa om sina motståndare och som sannolikt också utsätter sig för stor fara om man vägrar lyda sina överordnades order. Sannolikheten att man i det läget inte gör det som man beordras till att göra är dessvärre mikroskopiskt liten. Här nedan följer en kort video om försöket.

ETSMedia, ”Shock room” Milgrams lydnadsexperiment Trailer; (https://youtu.be/K1OrocVT4qg):

#vemkanslakta

Christina Lopez talar i den här videon om det hon kallar ett heligt partnerskap. Jag är inte så förtjust i sådana begrepp som antyder att det är något magiskt med det hela. Man låser lätt fast sig i tankar och idéer om hur man tror att det ska fungera, men det hon pratar om här är något jag väl känner igen mig i och som hon beskriver väldigt väl. Det är något som kan inträffa när två personer som tidigare haft problem med relationsmönster möts, när det uppstår en djup kontakt med sanning, närvaro i stunden, förståelse, respekt och ömsesidig omtanke och kärlek på ett sätt man inte upplevt tidigare.

Det är en väldigt knepig typ av relation för samtidigt som det finns positiva känslor så triggar man också ibland gamla dysfunktionella beteenden hos varandra och jobbiga känslor kommer upp till ytan som ilska, rädsla, sorg och så vidare. En trevlig stund tillsammans kan snabbt övergå till en känsloexplosion som går överstyr. Själv har jag i det här sammanhanget varit nära att få en smocka och jag har själv förvandlats till ett litet barn som gråter helt hejdlöst därför att jag återupplevde ett övergivningstrauma från min barndom. Så här med perspektiv så låter det helt sanslöst sjukt, men det var så märkligt det blev i alla fall. Man kan säga att man tydligt upptäcker dom sår man har i själen och ser vad som behöver läkas.

Finns det kärlek, mod och en vilja till förståelse från båda håll så kan man hjälpa varandra att utvecklas och lära sig bättre sätt att fungera tillsammans, men någon enkel och behaglig relation kommer det inte att vara - däremot en stor möjlighet att en gång för alla lägga tidigare relationsstrul åt sidan och istället lära sig ett sunt sätt att fungera tillsammans med andra.

Christina Lopez

Christina Lopez, “Top 10 Signs Of A SACRED PARTNERSHIP!” [Manifest True Love]; (https://youtu.be/Ux5CtrYJDX0):

#läkanderelation

Härom dagen var jag på Taizémässa i S:t Olai kyrka här i Norrköping. En Taizémässa är väldigt enkel, men sinnlig. Man är bara ett fåtal människor som sitter i en liten ring och sjunger många enkla, men vackra låtar och ber några böner och så har man tända ljus. Det blev en fin stund!

Efteråt språkade jag lite med prästen och med en kvinna som bröt på franska och hon hade varit i Taizé. Hon var ursprungligen från Belgien och första gången hon hade varit i Taizé var när hon var där som 14-årig konfirmand. Det hade gjort ett så starkt intryck på henne att hon sedan åkte tillbaka dit många gånger.

Taizé är en plats som också jag skulle vilja åka till, där verkar finnas en väldigt fin kristen och världslig gemenskap. Jag har hört att Taizé mest tar emot ungdomar, men kvinnan sa att det framförallt är under sommartiden det är så. Resten av året när dom flesta ungdomar går i skolan, så var det enligt henne fritt fram även för vuxna att komma dit. Så om det blir någon resa söderut under hösten eller vintern så kanske jag skulle kunna åka förbi där. Dessutom sa hon att som skandinav så får man nästan alltid komma dit, för det är inte så ofta folk från Norden åker dit och därför säger dom nästan alltid ja när vi frågar. Det låter hoppfullt!

I taket i kyrkan hänger det en båt. Jag blev lite förvånad över att se det, för kyrkan ligger en bit ifrån hamnen.

Kommer ni ihåg den lilla killen Tim som var familjehemsplacerad, men som ensammen skulle utvisas till Nigeria där han aldrig någonsin varit? Nu har Migrationsverket bestämt att han får bli kvar i Sverige eftersom utvisningen inte går att genomföra, då det inte finns någon i Nigeria som är villig att ta hand om honom där.

Så skönt att det finns saker som faktiskt går åt rätt håll! Jag hoppas att han nu får växa upp i lugn och ro med den familj som hittills tagit hand om honom.

Tim blir kvar i den familj som han känner som sin egen och jag tänker att emotionella band är så mycket viktigare än ett släktskap med någon som inte bryr sig.

#lillkillentim

Jag gillar kultur och tycker det blir extra intressant när det är något som sticker ut ur mängden. Därför blev jag nyfiken då jag läste om en grupp som sjunger och spelar på språken jiddisch och ladino. Det är sångerskan Louisa Lyne och di Yiddishe Kapelye spelar och sjunger. Louisa själv kan inte tala språken och är inte själv judisk, men sjunga på dom kan hon och det låter mycket vackert och känslosamt.

Louisa blev nyfiken på judisk musik och studerade sedan det på en musikhögskola i England. Nedan får ni höra ett smakprov och vill ni höra mer så kan man hitta en hel del på YouTube. I den här sången sjunger hon tillsammans med Marta Gómez.

Louisa Lyne och di Yiddishe Kapelye.

2019 deltog hon i en tävling i Mexico City och vann ett pris för bästa nyskrivna jiddischmusik.

Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelye with Marta Gómez, ”UMRU MAYNE”; (https://youtu.be/Q3cHiL7iTwA):

Mer om detta på Svt:

Därför sjunger Louisa på mormors språk

#sångpåjiddisch #ladino