Ett och ett halvt år senare ser mina kängor ut så här.

Ja, här syns det nog tydligt hur jag går och varför just kängor är mina favoriter. Den ena foten lever sitt eget liv och är inte i samklang med resten av kroppen.

Ibland när jag går, går jag med mindfulness och försöker styra hur jag sätter ner foten och tänker att jag kanske kan lära mig att sätta ner foten rakt, men efter ett tag tröttnar jag på det och foten återfår sitt eget liv igen och stretar åt sitt eget håll. Det krävs mer envishet än jag besitter, att ändra på den.

Så värst ordentlig som person är jag nog inte, jag har lagt den duktiga flickan bakom mig och nu för tiden ägnar jag mig nästan bara åt saker som gör mig glad och känns meningsfulla. Vad andra människor tänker om det struntar jag i, mitt liv behöver ju bara vara meningsfullt för mig även om andra inte förstår sig på det. Jag trivs som bäst när jag är ute i skogen, då är jag i total samklang med allt runt omkring mig. Jag har svårt att förstå människor som blir hysteriska och börjar jaga och slå efter en geting som kommer nära dom, om man gör så är det väl inte konstigt om den blir aggressiv och kanske sticks? Det skulle jag också göra om någon betedde sig hotfullt mot mig. Varför inte istället förundras över att den söker sig till mig, för nu får jag ju möjlighet att studera den på nära håll?

Mina kängor säger nog två saker om mig:

1. Jag har problem med fötterna och behöver stadiga, bra skor om jag inte ska gå runt och snava.
2. Jag trivs bäst ute i skogen och där har jag verkligen nytta av bra skor.

Trots allt kommer vi rätt bra överens fötterna och jag och samarbetar så gott vi kan. Vi accepterar varandra precis som vi är för vi har väl ändå inget annat val? Vi får stå ut med varandra ett tag till.....

#fötter