Dom senaste dagarna har det varit ett intensivt läsande av Stina Wollters bok Kring denna konst. Jag har haft boken hemma ett bra tag, men ändå inte kommit längre än till att titta på bilderna. Nu kom jag på att det var dags att lämna tillbaka boken snart och kom då äntligen igång med läsandet.

Stina Wollter - människa, konstnär, radiopratare och kroppsaktivist som kräver att få finnas utan någon annans tillstånd.

Stina berättar om hur tecknandet och målandet började tidigt i hennes liv och att hon ofta fick bekräftelse för sina bilder. Därför blev det något hon gärna gjorde. I tonåren mådde hon skit – hennes syster var allvarligt sjuk och i skolan hände det flera gånger att hon utsattes för övergrepp. Hon vantrivdes med skolan och började skolka oftare och oftare, men sina teckningslektioner dom ville hon i alla fall gå till. Hennes teckningslärare, som såg hennes passion, uppmuntrade henne att börja på en kurs i krokiteckning och det var kanske det som räddade hennes liv.

Efter det följde en massa konstutbildningar och kurser, men hon hade lite svårt att hitta sin stil och komma på vad just hon skulle rita för något. Det blev ganska ofta så att hon efterapade stilar som hon tog från intryck hon fått från konstnärer hon beundrade. Till slut var det någon kritiker som skrev typ att visserligen var hon begåvad, men hon såg fram emot att se vad som skulle komma fram då hon började måla händelser från hennes eget liv istället för bara vackra men lite intetsägande motiv. Hon började då att måla motiv från sin barndom och ungdom och hon kände hur det började ett bearbetande inom henne av allt hon varit med om under sitt liv. Hennes ateljé blev som ett terapirum för henne.

Sedan får man följa hennes livsberättelse som ackompanjeras av hennes väldigt uttrycksfulla målningar: hennes känsla som litet barn att inte vara fin utan fel, hennes föräldrars uppslitande skilsmässa, systerns död i anorexi, utsatthet, vilsenhet, hennes relationer och barnafödande, hennes pappas nya relationer och nya syskon, föräldrarnas åldrande och död och hur hon av en slump blev radiopratare och sedan även kroppsaktivist för att ge sin anorexidöda syster upprättelse. Ja det där med kroppsaktivismen bara välde upp ur henne med en enormt stor kraft.

Nu får det vara nog! Jag vill inte att fler tjejer ska banta ihjäl sig för att samhället har så sjuka kroppsvärderingar att nästan ingen tror sig duga så som dom är!

Hon började använda sig av sin egen kropp för att visa att ”Jo jag finns också och har också rätt att finnas även om min kropp inte följer dom skönhetsideal som råder i vår tid! Jag är stolt och tacksam över min kropp!”

Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så präglas vi av vad som hänt i vår familj och i vårt samhälle många generationer tillbaka. Vi bär runt på en massa smärta som kommer från en annan tid, från något som hänt i någon annans liv.

Och vad vi gör här i Sverige hänger ihop med och påverkar människor i en annan del av världen. Det kan till exempel vara någon som arbetar under slavliknande arbetsformer för att vi vill köpa billiga kläder och ständigt ha något nytt att sätta på oss. Eller kanske någon vars land blir översvämmat eller ödeläggs av århundradets torka för att vi vill resa på semester två gånger om året - själva har dom kanske inte råd att åka någonstans?

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och blir också lite sugen på att måla. Och vet ni vad? När jag lämnade tillbaka boken idag så lyckades jag lägga rabarber på hennes förra bok där hon skriver om kroppar. Den heter Kring denna kropp och om ni inte hör så mycket från mig under den närmaste tiden så kan det vara för att jag är upptagen med att läsa den.

#konstsomterapi #stinawollter

Om du är redo att ta ett stort steg uppåt i din medvetandeprocess så kan det här vara rätt person för dig att följa:

https://www.youtube.com/channel/UCtDoHU3LykDritEcPQhmtXg

#redo?

Ja svenska kyrkor kan ibland framstå som lite tråkiga, men så är det inte i alla religioner. Inom sufismen till exempel anser man att andlighet ska upplevas med många sinnen och därför är sång och dans en viktig del av människornas tro. Dansen är extatisk och sången suggestiv.

Sufisk dans.

Inom gospeltraditionen har också musiken och rytmen en viktig roll att fylla. Här kommer sång, dans och glädje med JP Cooper och hans gospelvänner i The Round Chapel.

Tro och glädje får ta plats i gospelmusiken.

JP Cooper, ”Holy Water” (Gospel Choir Version); (https://youtu.be/UJbk4z754kk):

JP Cooper, ”Call My Name” (Gospel Choir Version); (https://youtu.be/41M2q_U8oIk):

JP Cooper, ”Little Bit Of Love”; (https://youtu.be/CcsCRhSChPo):

#gospel #glädje

Just nu har vi värsta smittspridningen på länge och åtminstone här i Östergötland är det många som ännu inte har fått ta boosterdosen av vaccin eftersom den hittills inte erbjudits till personer under 60.

Då tänker jag att vi borde vara väldigt försiktiga när vi måste röra oss på platser där det är mycket folk, men så är det inte alls. Dom senaste gångerna jag varit i mataffären har jag haft munskydd på mig, men jag ser ingen annan som har det, inte ens gamla skröpliga pensionärer som man ju kunde tro skulle vara rädda om livet. Inte heller på spårvagnen såg jag någon som bar munskydd.

Folk verkar ha slappnar av fullständigt och verkar inte heller tänka på saker som avstånd. Vet inte om det beror på glömska eller att folk är trötta på detta tråkiga undantagstillstånd och inte längre orkar bry sig om huruvida dom ska överleva eller dö. Själv ser jag fram mot våren och sommaren och har bestämt mig för att överleva!




Används alldeles för sällan?

#jagvillleva

Igår tittade jag på en intervju med Sara Skyttedal som är EU-parlamentariker för KD. Jag drogs till att se den, för Sara är en person som jag känner ett väldigt stort motstånd mot och nu fanns en chans att få förstå lite mer om vem hon är bakom den mediala fasaden. Sedan är det ju också så att då man reagerar starkt på hur någon är eller vad denne säger så säger det något viktigt om en själv. Det finns sannolikt något hos henne som finns i min skugga (mitt omedvetna jag) och som behöver få uppmärksamhet och här fick jag chansen att komma i kontakt med det.

Vad är det då jag tycker så illa om hos Sara? Jag ser en väldigt stark fasad runt henne, en riktig mur, och jag uppfattar henne som väldigt överlägsen i sättet. Kanske är det ett sätt att dölja det sårbara som finns inuti henne? För mig framstår hon som totalt kompromisslös och som om hon bara ser saker ur ett perspektiv, empatilös? Å så den flashiga utsidan: pråliga kläder och så kommer jag ihåg att jag på TV tidigare sett henne med någon tjusig sportbil. I mina tankar har jag tänkt att hon nog är ett rikemansbarn som alltid fått allt i livet serverat på ett silverfat.

Ja ni hör ju själva vilka förutfattade meningar jag hade om henne och dom säger nog mycket mer om mig och mina tillkortakommanden än om henne för under intervjun så växer också en annan väldigt annorlunda bild fram av henne och för mig förvandlas hon från att vara en demon med horn och svans till att bara vara en människa med ett förflutet, precis som du och jag. Det visar sig att hon inte alls är ett rikemansbarn och att hon växte upp i ett miljonprogramsområde med en ensamstående mamma som ibland knappt fick ihop tillräckligt med pengar för mat och hyra och med en pappa som lyste med sin frånvaro. Hon fick verkligen ingenting gratis utan tog mycket ansvar för småsyskonen och började jobba redan som väldigt ung för att pengarna verkligen var nödvändiga. Kanske inte så konstigt då att vara så intresserad av vackra materiella statusprylar om man har växt upp med stor brist på just det?

Nej Sara är inte en demon med horn och svans, bara en vanlig människa med ett ganska tungt bagage!

Sara pratar om livet i förorten och hur hon irriterar sig på folk som bär sig illa åt och som sedan skyller ifrån sig med hänvisning till sin bakgrund. Så kanske kommer kompromisslösheten därifrån, kanske svårt att känna förståelse för att alla inte har samma viljestyrka, beslutsamhet, självförtroende och optimism som hon själv haft då hon tagit sig fram genom livet för att skapa en bättre framtid för sig?

Samtalet kommer också in på rasism och aborter. Sara visar sig vara gift med en svart person som hon också har barn tillsammans med och den rasism hon upplevt har huvudsakligen kommit från folk som hon uppfattar som vänstermänniskor. Frågan om abort verkar vara smärtsam för henne då hon själv genomgått en abort för några år sedan och ännu inte hunnit läka det såret, men hon anser att abort ska vara tillåtet och att kvinnan själv ska få bestämma om hon ser det som möjligt att ta hand om ett barn eller inte.

Jag är glad för att jag tittade på den här intervjun, för nu ser jag så många fler sidor av Sara som jag inte kunde uppfatta förut och min förutfattade bild av henne visade sig vara min tankekonstruktion som låg ganska långt från den sammanlagda bilden jag nu ser. Jag tänker också att det visar hur viktigt det är att vi vågar öppna oss för varandra och hur viktigt det är att ta sig tid att lyssna för att förstå den andra personen: vem den är, var den kommit från, vilka livserfarenheter den har med sig och så vidare. Rent politiskt kommer Sara och jag att sannolikt tycka väldigt olika även i framtiden, men i fortsättningen tror jag att jag kommer att ha mycket mer förståelse och respekt för hennes åsikter. En sak till måste man ha med sig i åtanke – en politiker på den här nivån är mediatränad och har säkert funderat på hur hon vill framställa sig själv och har kanske också diskuterat det med andra, så det hon berättar behöver man ta med en nypa salt för det kanske inte är hela sanningen utan kan vara lite vinklat. Det gäller nog särskilt nu när vi är så nära inpå ett val?

Ja och hur gick det då med min egen skugga? Jag får erkänna att jag igår kväll hoppade över min meditation och därför ännu inte hunnit få någon djupare insikt om vad min reaktion på Sara handlar om. Om jag spekulerar lite så kan det kanske handla om jag själv kan ha svårt för att vara väldigt bestämd och säga ifrån då det behövs (min själ tycks ju fortfarande bebos av fröken Snäll som inte vill trampa någon på tårna), att jag kanske avundas hennes starka självförtroende och beslutsamhet och kände ett förakt för hennes kompromisslöshet då jag inbillade mig att hon hade haft ett väldigt lätt liv själv. Tänk så fel man kan ha! Jag får helt enkelt fnula vidare på mina tillkortakommanden!

Se intervjun på SvtPlay:
Min sanning – Sara Skyttedal

#saraskyttedal

Under hela december har jag känt mig dragen till ringar med ormmotiv och till slut gjorde jag slag i saken och köpte mig en ring. Jag kollade först i dom vanliga smyckesbutikerna men där fanns nästan inga ormringar, hittade någon men den var väldigt fattig på detaljer. Istället blev det en från Lettland.

För mig symboliserar ormen visdom och kunskap och den ska nu sitta på mitt finger och påminna mig om att alltid söka vidare i jakten på nya insikter och att jag ska ha tillit till min intuition. "Sanningar" bör alltid ifrågasättas och utmanas, för det som är sant tål att granskas. Jag tror också att det är viktigt att ifrågasätta det sätt med vilket man värderar det man ser och att tänka utanför boxen. Vårt synsätt är starkt präglat av dom värderingar vi har med oss och den kultur vi kommer ifrån och det är klokt att ta ett steg tillbaka och ha ett utifrånperspektiv ibland.





Här är min fina ring, den har många detaljer.

Jag tror jag kommer bära den åt det här hållet. Sanningen finns inom oss, så jag vill nog att den slingrar sig mot mig.

Den kommer från Witch Jewelry Shop, det passar mig bra jag är nog lite häxlik och har bara haft svarta katter i mitt vuxna liv.
:)

#ormring

Jag fick för mig att dra upp persiennen och titta ut innan jag skulle gå och lägga mig, det brukar jag aldrig göra. Fick då se att någon lämnat ett kärleksbudskap i snön utanför.

Vände på en bild för att se vad det står:
"Bebe 2022 *hjärta*" tror jag det står?
Är det ett smeknamn eller någon som är glad över en bebis som man väntar på?

Så fint och vackert!

 

#kärleksbudskap

:)

#klyftig?