Idag på Fotens dag vill jag visa tacksamhet mot mina fötter som kånkat runt på min kropp i snart sextio år!

I min släkt har vi problematiska fötter och det har visat sig i flera generationer. Dom flesta har haft problem med hallux-valgus, det vill säga att stortån viker sig. För att undvika det har jag varit jättenoga med vilka skor jag sätter på mig, särskilt under dom senaste tjugo åren sedan mina fötter börjat värka dagligen. Ännu så länge har inget hänt med stortån, men på min högra fot har alla småtårna roterat ur läge och är böjda. Det har gjort att foten blivit väldigt bred nere vid tårnas fästen och nu får jag lätt skoskav där, trots att jag inte haft sådana problem tidigare. Ni kanske ser att höger fot är bredare än vänster, där tårna bara har roterat lite ännu.

Det är tråkigt att ständigt ha ont i fötterna, men jag har vant mig att leva med det och tänker att jag är glad att jag inte har några allvarligare hälsoproblem att kämpa med. Lite ont kan man stå ut med.

Mina fötter blir gladaste då dom får strosa på mjuk, sviktande mark ute i skogen, men tycker väldigt illa om hård asfalt och betong!


Tack snälla fötter för lång och trogen tjänst!
:) :) :)

Nu har det blivit dags att skaffa nya glasögon, så idag har jag varit iväg till optikern. Jag passade också på att göra en ögonhälsoundersökning för det är väldigt länge sedan jag senast kollat tryck i ögonen, ögonbottenfotografering och kontroll för att se om det fanns några tecken på problem med gula fläcken. Vid vissa ögonproblem måste man söka hjälp snabbt annars kan man få nedsatt synförmåga under resten av sitt liv. Det var tyvärr min mamma med om när hon fick problem med gula fläcken och inte sökte hjälp i tid och den niten tänkte jag försöka undvika.

Allt såg bra ut och det verkar inte finnas något jag behöver oroa mig för just nu, men bilder och prov ska sedan också granskas av en ögonläkare innan allt är klart.

Mina gamla glasögon som snart ersätts av ett par nya rödbruna bågar.

Nu börjar graderna närma sig nollan men jag hoppas för barnens skull att snön stannar också över nästa vecka då skolorna har sportlov.

Vattenvirvlar i Strömmen.

Laxtrappan i laxbäcken har frusit till en isinstallation.

Strömparken.

Hedvigs kyrka vid Rådhustorget.

Dom gamla husen vid Tre prinsars gränd.

Ett konstverk utanför kyrkan påminner oss om att inte ta något för givet. Jag tänker att det senaste året är det mycket som tagits ifrån oss , saker som vi tidigare tagit för givet. Jag känner tacksamhet för många saker i mitt liv: mina barn, mitt barnbarn, att jag fått möjligheten att läka min själ, mat på bordet, att jag har tak över huvudet och en trygg säng att krypa ner i när det är kväll och att jag har frihet att göra vad jag själv väljer i mitt liv. Ingenting bör man ta för givet, allt har getts oss i nåd, men det kan snabbt försvinna också!

På vägen hem träffade jag en kompis och vi blev båda jätteglada av att ses, inte heller det har varit en självklarhet sedan Coronan bröt ut, så vi hade lappsjuka båda två och pratade rätt länge. Vi lärde känna varandra på högskolan för ca tjugo år sedan. Ibland pluggade vi ihop, gjorde labbar tillsammans och slutligen gjorde vi också exjobbet tillsammans. Därefter började vi jobba på samma företag, fast på olika avdelningar, men nu visade det sig att inte heller min vän jobbar kvar där, också hon hade bytt arbetsplats. Det var trevligt att få höra lite hur hon har det nu för tiden och vad hon har för planer och förhoppningar om framtiden!

Gabriella är en 14-år tjej som ingriper när hon ser att något är fel, så när hon såg en ung person som tänkte ta sitt liv på ett tågspår kände hon att hon måste göra något. Först försökte hon få med personen bort från spåret så att dom skulle kunna prata i lugn och ro, men när det inte gick så satte hon resolut krokben för honom samtidigt som hon gav honom en knuff så att dom båda hamnade på sidan om spåret och dom klarade sig båda med en hårsmån. Gabriella säger att hon själv också lider av psykisk ohälsa och därför kunde leva sig in i hur personen mådde och att vi alla måste hjälpa varandra och ta hand om varandra.

Gabriella är mycket kritisk till att det fanns mängder med människor runt omkring som inte gjorde något för att hjälpa till utan istället plockade fram mobiler och filmade det som hände. En del stod till och med och skrattade. Hur kan man finna något lustigt i att en ung människa inte längre känner ork att leva vidare? Man kan undra vem som är mest sjuk, den som vill ta sitt liv eller den som tittande står brevid och skrattar åt någon annans olycka?

Om alla tänkte som Gabriella skulle vår värld vara en mycket bättre plats att leva på!

Gabriella visar hur det hela gick till.

Se inslaget om detta på Svt:
Gabriella Antonic Svensson räddade livet på en ung man – knuffade bort honom från spåret

#självmordsförsök

Vår bild av hur kärlek ska vara är väldigt färgad av en snedvriden kulturell bild av kärlek som en romcom-film om förälskelse och lust, men sann kärlek är någonting mycket djupare. Det handlar om att se en person i sin helhet, inte bara dom god sidorna utan också deras fel och brister och att älska och acceptera personen precis som den är. Det handlar om en vilja att ge något, utan förväntan om att få något tillbaka och det handlar om att röra vid varandras själar.

Kan vi se igenom våra illusioner och se det större som ligger bakom? Det är temat för den här videon.

YouTubern Awaken Insight.

Awaken Insight, “Illusions of Love”; (https://youtu.be/bn0SgwvBFnQ):

#illusioneromkärlek