I morse vaknade jag vid Herrökna naturreservat mitt emellan Gnesta och Malmköping och kan ni tänka er att klockan bara var 6:30, jag som är en riktig sömntuta. Det har nog aldrig varit så mycket ordning på mig, med undantag för när jag var ute och vandrade Camino då.
:)

Naturreservatet består av öppen hagmark och jättefina ekbackar som ligger ut på en halvö i en sjö.

Det är mäktigt att tänka att dessa gigantträd förmodligen är så där 1000 år eller kanske till och med äldre.



Här brukar man kunna fortsätta ut, men idag var vattennivån i sjön högre än vanligt så här var rejält blött och jag bestämde mig för att vända tillbaka.

Här fanns också en långgrund sandstrand där man skulle kunna bada.

Också viktig för biotopen antar jag? En gammal jätteek har kollapsat och är nog hem för många insekter nu.

Idag har jag promenerat längs Lotorpsån. Där finns en liten stig mitt emellan vägen och ån.



En grillplats i närheten av där jag står. Här är långgrunt och sandbotten, så här är en bra plats att bada eller lägga i kanoten.

Jag passerar några äldre torp och nedanför deras hus har dom sin brygga och båtplats.

På ett ställe är det lite blött i marken och då får man gå på slanor.

Jag kommer fram till själva samhället och här finns lite modernare hus, medan andra delar av byn mest har äldre bebyggelse.

Jag vill kolla hur det ser ut vid badplatsen, som ligger på andra sidan ån.

Ser ni dom små ungarna? Dom är som små dunbollar.

Vid badplatsen är det lite ungdomar. Flera stycken har baddräkter på sig, men jag ser bara en som faktiskt badar.

I själva samhället hittar jag lite roliga hus. Här är ett hus i bruksstil.

Och ett riktigt träslott. Jag träffar en flicka som är ute och går med sin sällskapssjuka hund. Hon bor i ett liknande hus, fast det är lite mindre och hon berättar att deras hus förr var ett hotell.

Det är så fint här runt ån. Massor av björkar med en matta av vitsippor under.

Här är byns fotbollsplan. När jag var ung hade dom ett väldigt bra damlag i fotboll, här i samhället. Jag tror dom var i allsvenskan.

Pizzerian/kiosken.

Och i det här pampiga huset är det ett vandrarhem.

Ha det bra!

På små stigar har jag idag vandrat runt den södra halvan av "Kanelbullesjön". Det här är verkligen en favorit plats för mig!




Nästan överallt hittar jag fina badklippor och sandbotten. Den här sjön är så otroligt vacker! Det är inte svårt att förstå varför traktens människor gillar att hänga här trots att det ännu inte är någon badtemperatur.

Efter ett tag väljer jag att gå utmed en traktorkörväg istället för att följa strandlinjen. Även skogen är helt perfekt - den är lagom gallrad, har stora mäktiga träd och mossbevuxen mark.

Myrorna har mycket att stå i så här i början av sommaren.

Även här finns tydliga spår av vildsvin, marken är helt uppluckrad här och där.



Och här finns sån där kul lav igen. Kan det vara skägglav?

När jag hade kommit runt den södra änden av sjön kom jag ut på en grusväg. Jag hade tänkt att kolla om det är möjligt att fricampa någonstans längs den här vägen för när semestern börjar kanske folk blir irriterade på mig om jag ofta campar på badplatserna parkering. Det känns lite onödigt för då kanske det kommer upp förbudsskyltar om att man inte får stå där över natten. Jag hittar många bra platser där jag skulle kunna ställa Pärlan, men tyvärr är vägen en besvikelse för den är belagd med jättestora stenbumlingar och kör man här är risken att få stora stenskott i fönstret eller lacken jättestor. Jag förstår inte varför man valt en sådan beläggning?

Efter att ha gått på vägen ett tag, kommer jag fram till den andra änden av sjön. Det är vid klippan där borta som jag brukar bada och sträcka på benen då jag är ute och paddlat. Jag brukar sitta där som "Den lille hafsfruen".
:)

Där väljer jag att vända tillbaka igen, för det var jobbigt att gå på vägen med alla stenbumlingar på sig. Jag föredrar den mjuka mossan på skogsstigen. På tillbakavägen följer jag strandlinjen hela vägen och hittar ännu fler mysiga badklippor.

Ha det bra allesammans!

Idag när jag var ute vid Kvillinge kyrka så passade jag på att klättra upp till fornborgen vid Torsklint.

Vägen dit går rakt upp från vägen och jag tänkte att jag hellre ville gå lite snett upp så det inte skulle bli en alltför brant och jobbig väg. Trots allt har jag ont i en höft och det vore trevligt att kunna gå också imorgon!

Alltså valde jag att inte följa vandringsleden utan istället hitta min egen väg upp.

Här verkar också finnas vildsvin för marken är helt uppbökad.

Jag kommer upp på en höjd, men utsikten är inget vidare, för det är rätt mycket träd där. På en del ställen här har det brunnit och jag undrar om det är kommunekologerna som bränt av lite mark med flit eller om det är någon besökare som fått för sig att elda på eget bevåg här uppe. Det kan inte vara så lätt för brandkåren att släcka en brand på denna branta plats.

Dags för lite paus och en banan.

Jag hittar en del stora benrester här oppe. Jag hoppas att ingen äter upp mig också! Men det kan förstås vara ett djur som självdött också?

Jag tänker att den här höjden nog inte är fornborgen utan bara en vanlig höjd, så jag bestämmer mig för att gå ner en bit och så gå upp på nästa höjd som också ser hög ut.

När jag kommer ner emellan höjderna så hittar jag vandringsledernas orange märkning och snart kommer jag upp till borgen.

Här uppe är det en milsvid utsikt. Långt där borta i öster skymtar Bråviken.

Och rakt fram ser man Norrköping. Hela Bråvallaslätten här nedanför var för länge sedan havsbotten.

Tittar jag åt nordväst ser jag sjön Glan som då var en del av havet.

Lite kul växter från vandringen.

Därefter är jag nöjd med min klättring och börjar gå vägen tillbaka igen, men nu följer jag leden. Den här hålan måste väl i alla fall ha varit för liten för rövarna?

Snart är jag nere på vägen igen och siktar kyrkan där min fina Pärla står.

Härligt - kaffet väntar!

Den här sträckan av Klosterleden har jag vandrat tidigare, när jag gå-tränade inför pilgrimsvandringen i Spanien. Då tog jag inga bilder, så därför kommer dom här nu istället.

Dom sträckor jag tyckt bäst om att vandra på Klosterleden/Birgittaleden är från Kvarsebo till Åby, från Västra Husby till Askeby och från Borensberg till Motala där man går på små vägar och ibland stigar. Dom tråkigare partierna är där man passerar genom större städer som Norrköping och Linköping. Där hamnar man bitvis längs stora vägar med mycket trafik och ibland har det bara funnits en minimal vägren. Det gäller framförallt på sträckan Askeby till Hjulsbro (en stadsdel i Linköping). Om man inte tycker att det är jätteviktigt att gå exakt hela vägen så föreslår jag att man tar bussen på den sträckan istället.




Men här kommer bilder från dagens vandring. Vandringen börjar uppe på kullen i Kvarsebo vid kyrkan.

Här går den krokiga vägen ganska brant ner mot hamnen.

I backen på vägen ned finns ett kors som är ett minnesmärke av Christinas kapell som byggdes här på 1600-talet. Tydligen åkte folk även på den tiden färja över till andra sidan av viken. Kolmården var på den tiden ett fredlöst område bebott av rövare och dom gav sig gärna på folk som färdades genom området. Kanske var det därför man ville över till den andra sidan? Det kan annars vara för att man var på väg mot Söderköping som på den tiden var en viktig hamnstad och då var det här den närmaste vägen att ta sig dit.

Om man har tur och är här på rätt veckodag (öppet lördagar och söndagar) så kan man stärka sig med lite kaffe och hembakat bröd inför vandringen i det här lilla kaféet.

Sedan är man nere vid hamnen och badplatsen. På bänkarna nere vid hamnen råder lugn och ro och här är det så skönt att sätta sig en stund och kontemplera över vandringens syfte och över sitt liv och sin tro.

Här nere finns ganska många hus, en del med mycket snickarglädje.

Sedan går vägen in i ett mer skogigt område med sommarstugor och sommarstugor som blivit tillbyggda permanentbostäder.

Vägen går förbi Kvarsebo varv.

Här står det en gammal lastbil av modell Ä.

Förr tillverkades här kvarseboekor, jag är osäker på om man fortfarande gör det. Jag träffar en man som gillar Rajraj! Ja, Rajraj är alltså hans båt som han nu gör iordning inför sommarens båtutflykter.
:)

Återigen kommer man fram till ett område med mycket hus.

Sedan kommer jag ut till vägen som går från färjan.

Jag är lite osäker på vart jag gick in förra gången för då kom jag uppifrån busshållplatsen, men det visar sig vara den första avtagsvägen jag kommer till. Ja här var det jag började min vandring i höstas. Ska man gå mot djurparken så svänger man här till höger i den lilla korsningen.

Nu är det dags att gå tillbaka till Kvarsebo igen och jag väljer att ta en annan väg dit och följa Sörmlandsleden som går ner mot färjelägret. Åker man över till andra sidan så fortsätter leden som Östgötaleden. Den går tvärsöver Vikbolandet, sedan ytterligare en färja vid Stegeborg och den fortsätter sedan ner till Sankt Annas skärgård. Undrar just vilken Anna det är som fått låna ut sitt namn till vår vackra skärgård?

Här finns det ställplatser. Det kan ju vara ett tips till folk som kanske tänker besöka Kolmårdens djurpark och vill komma dit tidigt på morgonen. Den här platsen är ungefär en mil från djurparken.

Jag hade hoppats att det här fiket skulle vara öppet så att jag skulle kunna få en kopp kaffe här, men det visade sig att dom bara har sommaröppet. Lite oklart när den säsongen börjar.

Vandra vidare!

Här i Kvarsebo finns en å som rinner i en ravin som vattnet gröpt ur i sluttningen. Där kan man vandra på små stigar och över små broar. Namnet Kvarsebo lär betyda "Kvarnen vid bodarna".

Vid ån har det förr legat både en kvarn och en såg. Kvarnen fanns här redan på 1300-talet och ägdes bland annat av Gustav Wasa.

Här är väldigt speciell miljö och bland annat så går öringen upp och leker i ån här.

Sågen fanns här sedan 1500-talet. Här är en turbin som fanns i sågverket tills det lades ner i början på 1900-talet.

Övre dammen.

Därefter gick jag förbi byns kyrka. Den ser lite konstig ut med sitt trubbiga torn. Det är en fin liten kyrka och jag har varit där på min kusins dop och nu på senare tid två gånger då jag deltagit i en projektkör där vi gjorde en gospelkonsert på midsommardagen. Då är hela kyrkan full, för här på landet så går folk man ur huse då något händer i byn. Jag gissar att det nog tyvärr inte blir någon konsert i år, med tanke på Coronan.

Och här är församlingshemmet där vi brukade träna. Det brukar bli ett härligt gäng som är med och sjunger: en del bybor, en del som bor på andra sidan länsgränsen, några från samhällena hitom Norrköping och så en del Norrköpingsbor. Det fungerar liksom så att Indiantelegrafen sänder ut sitt budskap, ryktet går och alla som tycker det verkar kul att vara med ansluter.

Undrar varför dom här figurerna vänder ryggen mot åskådarna? Eller är det så att dom vänder sig mot kyrkan?

Här är hembygdsgården.

Och titta nu ordentligt alla unga människor! Det här är en mjölkpall. Sådana fanns överallt när jag var barn. Bönderna ställde ut mjölkkannor där och sedan kom det en lastbil från mejeriet och hämtade kannorna. Nu för tiden ser man sällan mjölkpallar här i Östergötland.

Sedan gick jag upp mot Kvarsebo klint, ett högt berg ovanför byn. Hela Bråvikens norra strand är väldigt bergig, medan den södra stranden är mer låglänt.

Man ser alltid intressanta stenar i det här området. Jag undrar om det här är marmor? Spännande är det i alla fall med den här blandningen av stenarter och färger.

Här finns ett märkligt hål och jag fantiserar om vad det kan vara.

Och så är jag uppe på toppen. Här har man en milsvid utsikt!

Lite längre ner finns ett övernattningsskydd.

Och strax bredvid har någon byggt ett eget vindskydd, fint inrett med mjuk fin mossa.

På vägen ner från berget såg jag den här roliga skylten.

Hasta mañana!

Jag håller på att rensa ibland post och hemarkiv och hittade då det här som jag helt glömt bort att jag hade.

Det är ett pilgrimscertifikat från Vadstena som jag fick förra våren då jag pilgrimsvandrat från Söderköping till Vadstena. Framåt hösten fyllde jag också på med sträckan Kvarsebo till Söderköping, så nu har jag vandrat igenom hela Östergötland - från Sörmlands gränsen i öst till Vadstena vid Vättern i väst.

Nu när det är så fint vårväder kommer lusten tillbaka att ge mig ut och gå för jag mår så bra när jag gör det. Både kroppen och själen gillar utmaningen och nu är mina vandringskängor ordentligt ingångna, så förhoppningsvis kan jag klara mig utan att få skavsår.

Jag tänker att jag ska gå i naturreservat, men kanske också pilgrimsvandrat i något annat län. Kanske i Västra Götaland? Jag vet att det finns pilgrimsleder också där, men vet inte var målet ligger. Javisst ja, det är vägen som gör resan värd!
:)

I höstas när jag var ute och gick Klosterleden så passerade jag naturreservatet vid Kvillingeförkastningen. Då tänkte jag att jag skulle återvända dit och gå upp på berget vid ett annat tillfälle. Idag tyckte jag att det var dags för det. Jag tänkte gå upp till fornborgen vid Torsklint, men tog en "genväg" som visade sig inte gå dit.

Nu är det vår igen när det porlar i bäckarna!

Vägen har gått uppför och uppför, men tydligen fortsätter den ännu mera uppför?

Japp, nästan uppe nu!

Och när jag väl kom upp så låg det en sjö där. Här uppe i Kolmårdsskogarna har isarna inte smält ännu, så som dom har gjort söder om stán.

I solgasset på en klippa ligger ett vindskydd där man kan övernatta. Såna finns i ganska många av våra naturreservat.

Uppe på Kolmårdsbranterna ligger ofta sådana här små sjöar och dom brukar ha avrinning i små bäckar.

Det är riktigt härligt här i solgasset i vindskyddet, inte riktigt lika varmt som igår men +6 grader och sol duger bra det också.

Jag har lite nödproviant med mig i form av solrosfrön och russin. Namnam, gott!

Sedan går promenaden vidare och det går mestadels lite neråt.

Tills det återigen är dags att klättra uppåt.

Däruppe är milsvidd utsikt över Bråvallaslätten, Bråviken (havet) och Kolmårdsbranten, men hur många kort jag än tar så syns inget av det på bilderna. Till min besvikelse ser havet bara ut som himmel. Jag borde ha tagit med mig kameran också och inte bara mobilen! Ser ni havet, det är där rakt fram. Nåja, ni får föreställa er det istället - använda fantasin lite.

Och där nerifrån kom jag förut.

Jag kommer till ett ställe med en massa stenhögar som uppenbarligen lagts här av människor. Det finns tre fornborgar i närheten, men det här måste vara något annat. Fornborgarna ligger på dom högsta topparna, medan det här ligger mellan två höjder. Kanske borde jag ha laddat ner den där appen som kan berätta vad det är man ser?

Nu passerar jag återigen en av bäckarna jag såg längre upp på berget. Det är så härligt med porlande bäckar, så livgivande!

Efter ytterligare lite bergsklättring hittar jag till slut en utsiktspunkt där det inte är så mycket träd i vägen. Här kan man ju faktiskt se lite av slätten nedanför även på korten. Tyvärr är det inte lika högt som det var på den andra höjden, men rätt fin utsikt ändå.

Sen blir det rätt brant både nedför och uppför och jag blir lite orolig att min slingerfot ska ställa till det för mig så att jag står på näsan. Sån tur är har jag med mig mina vandringsstavar som två extraben och jag lyckas undvika alla eventuella fadäser.

På tillbakavägen tog jag ingen genväg för jag ville se vart vägen upp till Torsklints fornborg var - och här är den så nu vet jag vart jag ska ta vägen nästa gång.

Nu har jag fått en massa blödande sår på armen igen. Tråkigt, och jag kan inte förstå varför jag blivit så känslig. Jag har haft det här problemet i 1 1/2 år nu, men enligt vårdcentralen ska det inte vara något farligt utan bara att jag är torr i huden och kanske lite överkänslig mot tvålar och liknande grejor. Jag smörjer in mig i salva varje kväll när jag går och lägger mig, men tyvärr hjälper det inte. Hur som helst är jag glad att det inte är något allvarligt jag lider av!

#kvillingeförkastningen