På väg upp mot berget i Kivik en finns flera väldigt coola stensättningar som är från bronsåldern. Jag har inte sett något liknande någon annanstans här i närheten.

Dom här stensättningarna är gamla gravar och dom som begravts här har också fått några gåvor med sig på färden. Om man rör vid stenarna kan man nästan känna historiens vingslag och röra vid människorna som levde här för flera tusen år sedan. Undrar vad vi kommer att lämna efter oss till människorna som föds om 3000 år? Ett utfiskat hav och atomsopor?



Det finns två sådana här stensättningar här. Det här är den större av dom.

Här kan man se att den är rejält stor.




Och här är den mindre.

Brevid den ligger det ett stort ovalt gravröse.

Sedan bär det av brant uppför mot bergstoppen.

Efter att ha gått igenom lite skog kommer jag sedan upp på berget och utsikten ut mot Östersjön öppnar sig framför mina ögon.

Sedan kommer jag till ett ännu större stenröse. Det måste nog vara sådär 6-8 meter högt. Tänk vad många stenar det måste ha gått åt till det! Det användes förr som ett sjömärke, så att båtar skulle hitta in här i Bråviken. Vattenståndet var ca 20 meter högre då så berget såg inte så stort ut då som det är nu och det växte inte heller lika många träd här då.

På södra sidan om Bråviken ligger Vikbolandet som är mer låglänt.

En hälsning från våra förfäder?

Åter tillbaka i fina Koviken. En bit utanför går farleden och man ser ofta större båtar där.

Nu är jag tillbaka på en magiskt vacker plats där jag senast var för ett år sedan. Om en stund ska jag ge mig ut på promenad upp på berget som har en makalös utsikt.

#imhome

I förra veckan drog Pärlan och jag ut i Lotorpsskogen för att njuta av lugnet och våren som kom med stormsteg. Den ursprungliga planen var att testa min nya packraft (superlätt uppblåsbar båt) i Näfssjön men när jag kom dit tyckte jag att det var rätt blåsigt och jag har ingen aning om hur den båten är att paddla i rejäl motvind. Istället bestämde jag mig för att vandra längs en cykelled på småvägar, en promenad på lite över en mil.

Nä, här kändes det blåsigt och kallt. Årets paddelpremiär får vänta till en annan dag!

Men innan vandringen tarvades det lite kaffe och här i solen brevid sjön Ormlångens inlopp i Lotorpsån var väl det perfekta stället för en kaffepaus?

Här fanns en del träd med tydliga tecken på att bävrar varit framme och gnagt. Jag har inte sett bäver här förut, men blev inte jätteförvånad eftersom jag sett bäverbon i norra änden av sjön ungefär 1 1/2 mil uppströms. En gammal man på promenad upplyste mig om att bävrarna gnagt flitigt längs hela sjön under hösten och vintern och att man därför skjutit av 5-6 bävrar dom senaste månaderna.

Så började jag att traska på dom här vägarna som var nya för mig.

Nere i en porlande bäck hittade jag en stor fin padda.

Det är något alldeles speciellt att se och höra en vårbäck porla! Återigen påminns jag om att jag på lite sikt måste flytta till en plats där jag slipper höra så mycket bilar och istället hör alla vackra ljud från naturen. Att bli mer mindful innebär en massa positiva saker, men också att jag blivit mer "känslig" mot dåliga miljöer eftersom jag upplever alla intryck så mycket starkare nu jämfört med hur det var tidigare i mitt liv. Jag längtar ständigt till skogen och sjöarna och någon liten skogsdunge straxt brevid en stor bilväg funkar inte längre för mig - jag kan inte andas fritt där.

Och därefter tog storskogen vid.

Jag gick förbi lite gamla hus, men svängde sedan in på en mindre väg där det var helt folktomt i en halvmil.

Jag stötte både på en stor hackspett och en ormvråk, men som vanligt hann dom försvinna iväg innan jag fick fram mobilen och kunde fota dom.

Det var väldigt väl utmärkt vilken väg man skulle ta då vägen ibland delade på sig.

Så småningom kom jag fram till bebodda trakter igen Och gissa vad jag träffade på straxt därefter? Först tranor som betade på en äng, sedan harar som sprang runt runt i en vild parningslek och till sist en våryster grävling som sprang tvärs över vägen bara 15 meter framför mig. Alla gånger jag tidigare sett grävlingar har det varit i skymningen eller under natten, jag har aldrig tidigare sett en grävling i fullt dagsljus. Kanske är dom mer aktiva nu då även dom har sin parningstid? Jag känner mig så priviligierad att få se så mycket djur när jag är ute i skogen! Antar att jag kommer så nära eftersom jag går själv och vanligtvis är ganska tyst av mig.

Tranornas vårsång! Visst är det underbart att höra?

I en vattensamling på ett gärde såg jag och hörde storspovarnas typiska läte. Så här låter dom:

Korpöga Eriksson, "Storspov sång"; (https://youtu.be/yKIhIblLj7Q):

Här var jag nästan tillbaka till bilen igen och jag bestämde mig för att leta efter en badklippa som jag sett när jag är ute och paddlar. Jag har länge tänkt kolla det, men när det är badsäsong brukar det alltid vara några tonårskillar som håller till där hela dagarna och jag har inte velat störa då jag tänker att dom nog tycker att det är skönt att få ha lite "vuxenfritt" och ostört där i skogen. Dom verkar mest bada och fiska och ha det skönt och avslappnat tillsammans. Jag testade den här stigen, men den gick bara ner till en båtplats.

Kanske är det halvön lite längre bort?

Men nästa stig in var den rätta och där var riktigt trevligt med bord och grillplats.

Jag var hungrig som en varg efteråt, så det var skönt att landa hemma i Pärlan igen! Nu har jag också provat min nya vattenkokare ett flertal gånger och jag är jättenöjd med den. Nu kan kan jag både spara på miljön och i plånboken, då jag kan koka vatten helt och hållet på energin från min solpanel och det känns jättebra! Det känns fint att nästan kunna vara självförsörjande på ström då jag är ute. Sedan jag köpte bilen för ett år sedan har jag faktiskt aldrig stått vid en elstolpe. Det är en enorm frihet att kunna parkera mitt ute i storskogen och inte behöva tänka på strömförsörjningen, jag hade inte velat vara utan min solpanel och min växelriktare.

(Det är inte heller bara dieseln som ökat mycket i pris, det har också gasolen gjort. Det kostar nu 55 kr mer att fylla gasoltuben, jämfört med i höstas - en prisökning på 17,5 %.)

#livetifrihet #djurliviskogen

Under påsken har jag haft besök av min dotter som annars bor i en annan del av Sverige. Det var härligt att träffa henne, har längtat efter det eftersom det var ett halvår sedan sist. Vi har varit ute i solen och haft det skönt och hälsat på släktingar.

På Påskdagens eftermiddag skulle hon iväg och träffa en kompis och då tänkte jag att jag också skulle passa på att ge mig ut i det fina solskenet. Det blev en cykeltur till ett ganska närbeläget naturreservat norr om Norrköping och så lite vandring där ute i skogen.

Så härligt med alla vårblommor ute i skogen!

En porlande vårbäck.

Rejäla berg finns det här i denna förkastning som sträcker sig ända från staden Oxelösund vid Östersjöns skärgård och tll Svärtinge nordväst om Norrköping.

Blåsippor

Efter lite klättring kom jag upp till Lunnsjön som ligger mellan några bergskammar högst uppe på berget. Jag blev förvånad över att det var så tyst här från billjud trots att E4:an, Katrineholmsvägen och Örebrovägen egentligen inte ligger så långt bort.

Här är en bäck med avrinning från sjön.

Nere vid sjön upptäckte jag att det var fullt av simmande grodor i vattnet. Tydligen har parningssäsongen börjat och grodorna kväkte väldigt ljudligt.

Massor av grodor som simmar runt! Verkar som vi lärt oss bröstsim av våra vänner i vattnet?

Grodor som parar sig. Hanen sitter på ryggen på honan medan hon lägger ägg och sedan befruktar han dom. Jag undrade om honan skulle drunkna för hon var under vattnet hur länge som helst, men tydligen klarar dom av att vara under vattnet väldigt länge.

Sedan vandrade jag vidare längs sjön som bitvis mer var som en våtmark än en sjö.

Här syns tecken på att vildsvin varit och bökat runt.

Jag gillar dom här stora klippblocken som finns här och där - dom är mäktiga!

Fin bergsknalle!

Hör ni grodornas kväkanden?

Så småningom är jag tillbaka vid cykeln igen. Jag gillar att sätta namn på mina käraste ägodelar och har döpt min elcykel till Elis.

#grodparning #lunnsjön

Idag har vi motionerat Pärlan och jag, vi har varit en sväng till Kannelbullesjön lite nordost om Finspång. Efter den senaste tidens mildväder hade jag fått för mig att jag snart skulle kunna börja paddla igen - men nej det var ganska tjock is på sjön.




Solen gassande medan jag åkte dit men försvann sedan bakom lite slöjmoln, men vackert ljus blev det i alla fall på bilderna.

Här har grisarna varit och bökar runt.

Ett stort pampigt flyttblock ligger här.

På sommaren brukar det vara konkurrens om den här platsen då den gillas stort av både badgäster och häckande fiskmåsar. På ön lite längre bort såg jag förra sommaren en stor rovfågel som häckade. Kanske var det en fiskgjuse? Jag hoppas se den nästa sommar igen!

Och så var det det där med det mjuka vinterljuset. Det är så vackert även om jag hade föredragit mer solsken.

Det har blåst en del här den senaste tiden, så det ligger lite träd här och där. Man får gå med lite försiktighet ifall fler är på väg att ramla.

Sedan dyker det upp en familj som är ute och åker skridskor på isen.

Och så sprang jag på deras mormor och hon berättade att man sett både fotspår och spillning av varg här. Ja, det är inte jätteöverraskande för på andra sidan av Finspång finns det ett vargrevir med ganska många djur. Ungdjur som söker efter ett eget revir kan ju röra sig långa sträckor och hit är det ju inte så långt.

Sedan var det dags att åka hem igen innan mörkret föll.


#kanelbullenbywinter

Jag blev väldigt glad när jag såg en äventyrsdokumentär där fem kvinnor från Aymarafolket ska försöka bestiga Amerikas högsta berg. Det är berget Aconcagua som ligger på den argentinska sidan av Anderna och det är 6 961 meter över havet, högre berg finns bara i Asien.

Den här typen av program är alltid väldigt stereotypa där personerna det handlar om nästan alltid är västerländska män som besöker något exotiskt land för att ta sig an det stora äventyret och ser man någon från lokalbefolkningen så är dom alltid bara guider, bärare, kockar eller något liknande. Här bryter man mot alla dom normerna då det istället handlar om bolivianska kvinnor från bergsfolket Aymara som drömmer om att bestiga det höga berget. Dom är vad man kallar cholitas, indiankvinnor, och det användes förr som ett nedsättande ord men nu för tiden betecknar det istället indiankvinnor som är stolta över sin kulturella bakgrund och över sig själva. Dom har tagit tillbaka självrespekten. Kvinnorna det handlar om har ett liv som vanligtvis består av att arbeta, sköta familj och hem, men nu ska dom äntligen ta chansen att förverkliga sin dröm. Det ger mycket glädje och självförtroende att få testa sina gränser och uppleva något helt nytt och väl tillbaka igen blir dom stora förebilder för andra – ett bevis på att det går att förverkliga sina drömmar!

Kvinnorna har med sig Aymaras flagga, Wiphala, upp till Aconcaguas topp.

Liita jobbar som lärare och när hon återkommer hem efter klättringen berättar hon för eleverna om upplevelsen och dom får testa hennes utrustning. Sedan får dom rita teckningar om vad dom drömmer om att få göra.

Läraren Liita med hennes elever.

Lidias mamma brukade säga ”Man måste veta hur man lever livet annars kommer livet att styra en.” Det är något Lidia har funderat mycket över och hennes reflektion är att ”Jag har alltid velat leva livet och inte att livet lever mig.” Jag tänker att dom har väldigt rätt, är det inte väldigt lätt hänt att man bara sugs in i ett ekorrhjul och åren bara svischar förbi i en faslig fart? Jag undrar ibland: vart har livet tagit vägen egentligen?

Cholitan Lidia deltar på en modevisning av indiandräkter efter hemkomsten.

Aymaras flagga, Wiphala, har regnbågens sju olika färger. Den är förknippad med två grundläggande värden för de andinska folkgrupperna: Pachakama, en princip om universell ordning, och Pachamama, som hänvisar till Moder Jord, till kosmos. Allt detta är kopplat till värderingarna solidaritet, broderskap och samhälle. Jag tänker att färgerna på flaggan nästan är samma som färgen på kroppens olika chakran (energipunkter) enligt en annan tro och dom flesta av oss ställer nog upp på dom andinska värderingarna, för utan varandra går vi snabbt vilse i tillvaron. Vi behöver varandra! Är det inte mer som förenar oss folk på jorden än det som skiljer oss åt? Ja så tänker i alla fall jag.

Se programmet på UrPlay:
Uppför Andernas högsta berg

#bergsbestigning #häftigacholitas

Idag är det fullmåne och perioden runt den brukar vara rätt jobbig för mig varje månad. Även nu har jag haft svårt att somna på natten, men humörsdippen som jag också brukar drabbas av har helt uteblivit.

Jag hoppas att det är ett tecken på att mitt själsliga läkande nu kommit så långt att jag slipper dippen i fortsättningen och att det inte bara är en engångshändelse. Trots att det är den tiden på året som jag verkligen inte gillar, så känner jag mig väldigt harmonisk och glad.



Ja många sår har suttit djupare än det här.

Jag tänker tillbaka på det som varit, hur jag ända sedan jag var barn har känt mig ensam, sviken och övergiven. Ändå har det alltid funnits människor runt omkring mig, men när jag hade behövt som mest stöd av dom har dom nog varit upptagna med att hantera kriser själva och inte räckt till för mig. Alltså har det nog inte handlat om någon medveten elakhet, bara mina medmänniskors egna begränsningar. Sådana har vi alla och det är inget jag kan eller vill lasta någon för, även om det gjorde så att jag som barn fick sitta i kläm när jag inte borde behövt uppleva det.Jag har tidigt lärt mig att den enda jag kan lita på är mig själv och att det inte är någon idé att be någon annan om hjälp.

När jag ser tillbaka på hur mitt läkande började så ter det sig så märkligt. Jag genomgick flera livskriser och när jag låg där på botten utan hopp och utan att veta hur jag skulle ta mig upp ur det djupa hålet, så grep jag efter det sista halmstrået - Gud. För en människa som anser sig vara ateist så är det verkligen märkligt att be Gud att uppenbara sig istället för att be mina medmänniskor om hjälp, det säger väldigt mycket om hur låg min tilltro till andra var.

Sakta men säkert började jag söka efter verktyg för att må bättre bland annat meditation som hjälpt mig så mycket, men fortfarande ingen Gud. Sedan ett budskap om att något kommer hända snabbt och att jag kommer att bli vägledd genom händelsen av en högre makt. Jag var konfunderad och skeptisk och förstod inte alls vad som skulle hända. Senare när det faktiskt hände så visste jag att det här var händelsen jag blivit förvarnad om och när jag lät mig vägledas så uppenbarade sig den högre makten med så mycket kärlek och stöd att hela min självbild förändrades och jag visste att jag definitivt är älskad, så älskad trots att jag bara är en väldigt ordinär människa med fel och brister precis som alla andra också har. Jag såg mig själv med nya ögon, med Guds ögon och jag älskade vad jag såg. Ja, jag blev som förälskad i mitt nya själv, mitt sanna jag som uppenbarligen funnits där hela tiden trots att jag haft så svårt att upptäcka det.

Jag började meditera flera gånger per dag och tyckte att vägledningen jag fick under dom stunderna var ovärderliga, något jag inte ville vara utan. Jag utmanades att vända ut och in på mig för att upptäcka vad jag förtryckte inom mig själv, lära mig mer om människors psyke i största allmänhet och sedan till att ta kontakt med en 12-stegsgrupp (som verkligen hjälpte mig att se min "skugga"), en kyrka och till sist att ge mig ut på en 80 mil lång pilgrimsvandring i Spanien. Ja, man kan säga att Gud hjälpte mig påbörja läkningen och "knuffade" mig sedan i en riktning mot människor som var lojala, kloka och empatiska. Därmed hjälpte han mig också att återfå tilltron till mina medmänniskor, men håll med om att det är märkligt att ta omvägen via Gud! Men utan den här långa omvägen hade jag nog inte kommit dit där jag är idag sex år senare.

Ja ibland inträffar det saker på Caminon och hur underbart är det inte att träffa lojala, empatiska människor som hjälper en att återfå tron på medmänniskornas vilja att finnas där när man behöver det? Här en underbar familj från Montana, USA. Tjejerna hade med sig en varsin ukulule och spelade på dom här uppe på höjden vid Alto de Perdón.

Och här är en japansk vän som jag tillbringade några dagar tillsammans med i regnet, diset och dimmorna på dom höga bergen i Galicien. Hon lät sig inte nedslås av vädret utan var hela tiden lika glad ändå.

Jag tänkte att den här upptäckten om min inre resa var värd lite firande: en doftande cyklamen på bordet, och film och popcorn lite senare ikväll.

Den här låten beskriver väldigt väl hur min relation till Gud ser ut idag. Jag vet att han alltid håller ett vakande öga över mig, redo att bistå med hjälp om så behövs.

Elin Vingren, "För evigt din"; (https://youtu.be/UiTMzhGuTAI):

#själsligtläkande #tro #harmoni

Under Coronan har östgötarna verkligen upptäckt vilken jättefin resurs skogen och våra vandringsleder är. Det har lett till att Östgötaleden nu rustas upp och vi också fått en del nya naturreservat.

Lokala nyheterna har gjort några inslag om det, här kommer ett där man får se hur det ser ut nere i Åtvidabergs kommun. Den kommunen är ganska glest bebyggd och där finns mycket skog, djur och sjöar:

Östgötaleden behöver resurser precis som en idrottsanläggning

Här är lite bilder från Gärdserum, en by i Åtvidabergs kommun.

#östgötaleden #vandring