Förra gången jag passerade Åtvid passade jag på att gå rundan runt sjön. Det var ganska varmt, sådär 27 grader i skuggan så alla människor utom jag var kloka nog att stanna vid badplatsen. Jag var nyfiken att se hur det ser ut där borta på andra sidan av sjön och som alltid såg jag också flera flockar av kronhjort som det finns gott om där. Här kommer lite bilder från min vandring:





På flera ställen i stan har man tagit till vara på trädstammarna, när man blivit tvungen att fälla träd. Här brevid kanalen har det blivit till fåglar.

Vandringsleden passerar förbi stadens golfbana där det också finns hotell och restaurang. Det här är en ny plats för mig, jag har inte varit här tidigare.

Här i det öppna landskapet är det så varmt att jag känner att jag nog borde slänga mig ner i vattnet istället för att promenera.





Några får tittar sömnigt på mig då jag passerar genom deras hage. Dom ligger och vilar på den platsen där det är mest skuggigt.

En liten bäck rinner fram genom skogen.

Det är väldigt vacker natur här: stora öppna lövskogar som betas och hålls öppna av kor, hästar och får. Stora ekar växer lite här och där.

Tänk att dessa majestätiska träd är så gamla, kanske 500 år gammal? Svindlande tanke. Kommer jag att ha lämnat några spår efter mig som fortfarande finns kvar efter så lång tid? Jag menar - något positivt och inte bara livsfarligt kärnavfall som jag (vi) tvingar någon annan att ta fortsatt ansvar för.





Strax efter får jag syn på dagens första flock med hjortar, en mindre flock på sådär tio djur. Dom får bråttom därifrån när dom ser mig.

Intressant natur!




Lite våtmark i norra änden av sjön.

Biologisk mångfald!




Jag börjar närma mig bebyggelsen vid slottet Adelsnäs.

Där borta på andra sidan sjön ser jag nu golfbanan.

Dags för fruktstund och vattenpåfyllning i skuggan under träden.

Nu är jag framme vid Adelsnäs slott och upptäcker en stor flock med hjortar som betar mitt framför slottet. Jag tänker att dom nog kommer springa därifrån så fort dom upptäcker mig, men dom verkar inte bry sig så mycket. Jag antar att dom är vana vid att folk strosar runt här?

På andra sidan viken ligger badstranden. Ser ni bryggan där mellan hustaket och kyrktornet? Nu är jag nästan runt sjön.

Ju mer jag ser av Åtvid, desto säkrare känner jag mig på att jag skulle trivas bra med att bo här. Här finns en livskvalitet som jag saknar hemma i Norrköping. Tänk att all den här vackra naturen ligger i omedelbar närhet till staden, på bara några minuters avstånd, och hela staden andas lugn, närvaro och inspiration. Vilken skillnad mot mina hemkvarter där det första som möter mig då jag går utanför dörren är buller från alla dom trafikleder jag omges av oavsett i vilken riktning jag går!


Nä, nu har jag inte tid att stå här och filosofera längre, för jag måste hem och rensa mina förråd och garderober så att jag är redo att flytta när rätt bostad dyker upp!

Jo jag lyckades ta mig ut efter att ha klättrat under några taggtrådsstängsel, över och under trästockar, stenblock, över diken och ett fält.



Yes, en grind!

Men väldigt många stenblock och träd som ligger som plockepinn här! Inte lätt att ta sig fram här.

Klättrade sedan under två taggtrådsstängsel bara för att sedan upptäcka att jag befann mig i en ny hage - som hängde ihop med hagen jag var i innan. Vafan sysslar dom med här på landet!?

Efter ytterligare ett taggtrådsstängsel och ett dike är jag äntligen fri!

Ja se stadsbor, vi är allt lite knepiga (och fega för lite kor :). )




Här är dom fasliga odjuren, dom låg fortfarande mitt framför utgången.

Plötsligen åkte en amerikanare med V8-motor förbi, samtidigt med en MC och flocken kom snabbt till liv igen!

Jag är på promenad i ett naturreservat. Här är jättefint med en öppen lövskog och stora stenbumlingar. Bara ett litet problem - jag är inte ensam här det finns en koflock också.

När jag först gick in i hagen stod dom uppe på en bergsknalle och betade. Jag tänkte att dom stannar nog där medan jag smiter förbi dom. Men ni vet hur kor är? Dom är nyfikna och flockdjur, så det räcker med att en av dom blir nyfiken och kommer så kommer hela flocken och det var precis vad som hände. Ja ja , dom följde i alla fall inte med mig upp i skogen.

Min förhoppning var att koflocken skulle ha gått tillbaka till kullen när jag kom tillbaka, men så var det inte. Istället har dom parkerat mitt framför utgången och jag vågar inte gå rakt genom koflocken. Den senaste tiden har det rapporterats en del om incidenter mellan kor och människor i några naturreservat. Jag antar att korna blir stressade när det kommer okända människor som går i deras hagar. Just nu väntar jag och bidar min tid, men det verkar inte så lovande för nu har nästan hela flocken lagt sig ner och sover middag mitt framför utgången ur hagen.




Cow alert!

I väntans tider......

Antar att det straxt är dags att ta till plan nummer två - att krypa under stängslet någonstans och hoppas att det inte är strömförande.


#kohagen

Igår var jag i den vackra byn Gärdserum som ligger i Uknadalen som sträcker sig från sydöstra Östergötland och så ner mot Västervikshållet. Jag hade nämligen sett att kyrkan och dess mysiga kafé skulle vara öppet och jag var nyfiken på att se hur det ser ut där för den här kyrkan är väldigt originell.

Mycket speciell kyrka med små tinnar och torn. När jag kom till platsen skulle det snart vara en begravning, så därför fick man inte gå in i kyrkan just då.

Så jag fick börja besöket med lite fika istället. Det smakade väldigt bra!

I byn finns ett Bed & Breakfast där man kan övernatta och Östgötaleden går förbi här om man känner för att vandra lite.

Medan jag väntade på att kyrkan skulle öppna igen så gick jag ner till sjön och tog ett dopp.

Dottern ringde och medan jag pratade med henne började det att duggregna, så jag fick söka skydd inne under vindskyddet.

Tur att det fanns för på några minuter växlade vädret från solsken till kolsvart himmel, åska och ösregn.  

Men efter en stund blev det sol igen, tada!

Och nu var kyrkan öppen igen.

Det fanns stora läktare på kyrkans långsidor också det ovanligt på en landsortskyrka. För länge sedan fanns det koppargruvor här i trakten och det var därför dom hade råd med en så ståndsmässig kyrka.

I kyrkan satt en man och spelade på en flygel och det pågick också en fotoutställning om gamla tider i traktens historia. Det är en eldsjäl från trakten som sammanställt alla bilder och letat fakta om människorna som bodde här. Till försäljning fanns böcker hon skrivit och bilder på CD-skivor som man kan köpa.

Här berättas om gamla traditioner som "kryckgänge" - något man gjorde när ett par tog ut lysning inför ett bröllop.

Gamlingarna på ålderdomshemmet. Dom måste vara födda någonstans vid tiden för förra sekelskiftet, undrar hur deras liv varit och vad dom jobbat med? Kanske har dom varit pigor och hembiträden? Jag blir så rörd av att se den gamla tanten med dockan. Undrar just om hon var dement och trodde att dockan var hennes barn?

Här berättas om när den första radion kom till byn, det var en jättestor händelse på den tiden.

Och så lite olika brudpar. Den här är rolig tycker jag! Han ser nästan modern ut, som vilken kille som helst idag, medan hon ser väldigt märklig ut med sin ålderdomliga utstyrsel.

Och det här verkar vara lite fint folk med bil, tjusig droska och tjänstefolk.

Och vilken rolig mustasch han har, en rejäl snorbroms!

:)

Efter kyrkobesöket blev det en vandringstur upp till utsiktsplatsen på Glasberget straxt ovanför byn.

Här gick det rätt brant uppför!

"El Camino provides!" som vi pilgrimsvandrare brukar säga. Det vi behöver för att må bra hittar vi längs vägen. Först hallon......

......sedan körsbär mitt ute i barrskogen?

Och till sist årets första blåbär för min del.

Den fina utsikten gjorde vandringen väl värd!

Sedan blev det övernattning på den här fina platsen!

#gärdserum #gamlatider

I Södermanland finns en väldigt bra broschyr om länets olika naturreservat och vandringsstigar. I den kan man hitta inspiration och nya spännande platser att besöka och broschyren finns ofta i lådan vid länets naturreservat.

En mycket bra broschyr.

Själv hade jag inte hittat till Simonberget utan tips från den broschyren........

.........och jag hade nog också missat den gamla träkyrkan i Tunaberg.

#naturreservatisödermanland

När jag var uppe i Oxelösundstrakten för några dagar sedan stannade jag också till en dag vid Tunaberg och Simonberget som ligger där, men istället för att klättra upp på Simonberget så vandrade jag en bit på Sörmlandsleden som har flera etapper som utgår därifrån.

Förra året när jag besökte Simonberget var det flera bergsklättrare här vid berget med dom branta klipporna, men den här dagen var det bara jag där.

Tunaberg är en jättegammal gruvort, där man förr bröt koppar och kobolt. Här är kyrkklockan vid Tunaberg.

Här ligger ett gruvmuseum, men det var tyvärr stängt och har nog ännu inte öppnat för säsongen.

Kunde inte låta bli att också fota lite vackra blommande päronträd.

Ett gruvhål från 1600-talet.

Straxt bortom hembyggdsgården skådade jag dagens första rådjur. Ser ni den där i mitten?

Gullvivorna blommade för fullt.

Och liljekonvaljerna var också på väg att börja blomma.

Gratis C-vitamin. Gratis är gott så jag mumsade i mig lite!

Jag pratade lite med hästarna i hagen så att dom skulle höra att det bara var en människovarelse som kom brakande genom skogen och inget farligare.

Vilken härlig ekbacke!

Sedan var det dags för dagens andra rådjur (straxt till höger nedanför huset).

Så härligt med dessa röda små gårdar ute på landet!

Blommande slånbärsbuskar. Hörde på radion att man kan äta blommorna och till exempel garnera en sallad med dom.

Sedan såg jag en rätt stor skalbagge.

Och jättefina styvmorsvioler.

Plötsligt hörde jag ett högt skall och jag frös till. Vad var det? En liten hund? Har den någon husse eller matte med sig? Jag är lite hundrädd efter en incident när jag en gång blev jagad av ett gäng halvvilda hundar och även om jag till största delen kommit över det nu, så blir jag fortfarande väldigt nervös om jag möter en hund utan matte eller husse i närheten. Någon hund dök inte upp och skallet följdes av konstiga gälla skrin och jag tvekade på om jag skulle våga gå vidare eller istället vända om. Sedan tänkte jag att det var löjligt att jag stod där och var rädd för något bara för att jag inte förstod vad det var. Klart att jag inte skulle låta det här begränsa mig! När jag kom en liten bit längre fram såg jag spår efter vildsvin som bökat, så det var väl alltså dom jag höll på att springa på? Jag har bara sett vildsvin från bilen tidigare så jag visste inte att dom kunde låta så här, men det var ju bra att dom hade ett varningsläte för nu visste vi ju om varandra och den närmaste kilometern gick jag och sjöng och pratade högt för mig själv så att vi inte av misstag skulle råka springa på varandra. Jag skulle nog inte känna mig så kartig om jag sprang på en stor flock med kultingar, dom kan nog bli lite aggressiva då, men jag tänkte att dom flesta vilda djur har instinkten att hålla sig undan från människor så det var nog ingen fara bara jag väsnades tillräckligt mycket då jag gick. Jag springer ofta på vilda djur när jag är ute och går och det beror säkert på att jag går ensam och inte gör så mycket väsen av mig.

Ja, jag såg sedan många platser där vildsvinen bökat runt i skogen, så det måste nog varit dom jag hörde.

Sedan började stigen klättra uppför ett berg och jag klättrade efter.

Toppen på berget låg i samma höjd som trädkronorna på träden som växte nedanför berget.

Skaldjurssex, snart blir det nya små skalbaggar på vår jord.

Mellan trädkronorna skymtade jag taket på en gård och så en sjö.

Och långt bort i horisonten åt andra hållet såg jag dessa byggnader som jag tror måste vara Oxelösunds järnverk (SSAB). Det måste ligga ungefär en och en halv mil härifrån.

Sedan fick jag klättra nerför berget igen.

Efter en bit kom jag till en plats där det tidigare legat en masugn som från början ägdes av Louis de Geer. Ständigt denna Louis de Geer! Vart man än befinner sig i den här landsänden så finner man spår efter honom.

Jag bestämde mig för att följa en liten grusväg tillbaka till Tunaberg och min bil och vägen gick precis förbi den gården och den sjön som jag tidigare såg från berget.

Hälsningar från smörfabriken! Korna blev nyfikna och kom fram och undrade vad det var för en konstig tvåfoting som kom gående här på vägen.

Kohagens yngre generation.

Jag tränar på mu-språket och kossorna är välvilligt inställda till främlingar!

Straxt efter det att jag passerat gården så flög något väldigt hårigt djur upp ur diket och galopperade iväg. Jag bara gapade och undrade vad i hela friden det var jag sett. Den var rödbrun i färgen (när solen lyste på den), samma storlek som en mellanstor hund och den påminde om en räv men hade mycket tjockare päls än en räv. Ja en hund kunde det ju inte vara, för en hund som är hemma på sin egen gård skulle ju aldrig springa och gömma sig utan istället börja skälla på mig - främlingen. En räv var det ju inte heller. Jag funderade även på grävling, för den hade rätt korta ben (eller det såg i alla fall ut så med den tjocka pälsen), men en grävling har ju ingen tjock päls. Sedan tänkte jag på mårdhund. Jag har ju hört talas om dom, men lever inte dom huvudsakligen i Norrland? Lite googlande gav mig den bilden nedan och jo jag är helt säker på att det här är ett sånt djur som jag såg och ännu säkrare blev jag när jag läste om vad som står på deras meny. Dom äter gärna ägg från sjöfåglar och groddjur och trivs i kustområden och håller sig gärna i närheten av människor. Ja det stämde ju väldigt bra med den här platsen som är en lantgård, med en grund fågelsjö alldeles brevid och det är bara någon kilometer in från havet.

Mårdhunden räknas som en invasiv art och jag kan inte låta bli att kontemplera över hur vi tänker på andra arter och hur vi tycker att dom hör till och får vara här eller inte. Ibland kallar vi det evolution att andra arter anpassar sig till nya platser och ibland för att dom är invasiva och bör utrotas? Allt verkar vara lite godtyckligt och kanske har vår syn på detta förändrats över tid? Och vi människor som lever här - har inte också vi vandrat hit från någon annan del av jorden - typ från Afrika? Då måste väl vi också vara en invasiv art - vi gör ju mer skada på vår omgivning än vad dom flesta djur gör? Eller hur? Varför tycker vi oss ha rätten att leka Gud och bestämma över vad som ska få finnas här eller inte?

Googlingen sade mig också att man i södra Sverige planterat ut en del steriliserade mårdhundar med radiosändare, för att dom ska locka fram eventuella mårdhundar som kan tänkas ha vandrat söderut på egen hand så att dom sedan kan avlivas. Jag tänker att mårdhunden jag såg nog är en sådan som man planterat ut med flit.

Ja ungefär så här såg den ut, mårdhunden som jag såg. Den är närmast släkt med vår räv och tänker man bort den tjocka pälsen som är mer gråbrun än rävens päls så är den nog ganska lik en räv. Så spännande att få se en djurart jag aldrig sett förut! Vem behöver en djurpark, när stora delar av Sverige är som en stor djurpark? Det är bara att öppna ögonen och titta ordentligt.......

Här är gården med kossorna och mårdhunden.

Och jag tror att det här kan vara berget med utsikten som jag var uppe på tidigare.

Den grunda fågelsjön alldeles brevid gården. Där såg jag bland annat storspoven.

Lite fler gamla gårdar utmed vägen.

Jag blir alltid lika ledsen då jag ser överkörda ormar. Varför ser man just så många ormar som är överkörda? Jag får känslan av att många av dom nog inte dött av en olyckshändelse utan för att människor tagit livet av dom med berått mod. Om du tillhör dom som avskyr ormar och som tar livet av dom genom att köra över dom med bilen så fråga dig: Hur många gånger i ditt liv har du blivit ormbiten? Hur många andra känner du som blivit ormbitna? Den rädsla folk känner för ormar verkar inte stå i proportion till djurets farlighet Själv har jag alrig blivit ormbiten trots att jag ser flera ormar varje år och jag känner inte heller någon som blivit ormbiten förutom min katt som förmodligen försökte leka med den av ren nyfikenhet och brist på erfarenhet. Om din rädsla leder dig till att avliva ormar är det en bättre idé att du söker hjälp hos en terapeut så att du får hjälp med din ormfobi. Dom flesta personer med ormfobi kan botas med bara någon eller några sessioner med en terapeut och sedan är du fri från din rädsla. Ormar behövs då dom är viktiga för balansen i ekosystemet. Dom äter och begränsar antalet sorkar och möss i våra trädgårdar och i skogen och att sorkfebern börjar bli en allt vanligare åkomma är väl ett tecken på att det behövs fler ormar.

Ytterligare en överkörd orm! Tror det är den fjärde jag sett bara denna vår som nyss börjat! Jag tycker att det är fyra för mycket.

Det var en spännande dag ute i vår Herres hage, där jag fick lära mig mycket nytt om livet runt omkring mig och hade turen att få stifta bekantskap med två djurarter jag inte visste så mycket om förut!

#mårdhund #djävulsktskri

Idag har jag vandrat en väldigt trevlig del av Sörmlandsleden utmed havet. Här kommer lite bilder från dagen.



Det är så vårfint att se gula kabbelekor i dikena.

Ibland stupade klipporna brant ner i havet och då gick stigen lite längre in i skogen.

Det fanns också en bra rastplats där man kan tälta om man vill och där går också bra att bada.

Ibland får man klättra lite.

Så här kan märkningen av leden också se ut, här har man målat en sten.

Till sommaren ser det ut att bli blåbär här.

Här valde jag att vända tillbaka, för bilen stod på en 24-timmars parkering och jag såg att jag inte skulle hinna gå hela sträckan i alla fall. Här går stigen brant nedför. Kanske kan jag gå resten av sträckan en annan gång, men från andra hållet.

Sedan hittade jag en liten död mus och straxt efter, ytterligare en. Undrar vad dom dött av? Om något djur dödat dom borde den väl ha ätit upp dom?

Jag tog en alternativ väg när jag gick tillbaka och såg en plats där det funnits många kolmilor.

Innan det var dags att lämna platsen hann jag med en kopp fika på berget vid badplatsen.

Jag fick sällskap av en Maria nyckelpiga, men mobilkameran och nyckelpigan ville inte samarbeta med mig så det blev bara en suddig bild innan nyckelpigan tröttnade och flög sin väg.

#havsvikar

Efter frukosten gick jag på promenad norrut på Sörmlandsleden. Jag kände mig varm och svettig och tänkte ta ett bad när jag kom tillbaka till badplatsen.

Den tidigare så tomma stranden blev plötsligt ganska livlig när ett antal bilar med barnfamiljer som skulle ha picnic dök upp. Tro det eller ej, men jag känner mig lite obekväm med att ta årets första dopp med så många åskådare.

Istället åkte jag iväg till Uttervikens badplats några kilometer bort. Här var det alldeles folktomt så jag kunde stå där och peta med stortån i vattnet bäst jag ville, utan att känna mig dum.

Och ja, det blev ett bad till slut. Det var ganska kallt, så det blev ett kort bad - ut till midjehöjd, doppa mig och så ut igen och jag blev i alla fall blöt.
:)




Hoppas det syns att jag badat.

Tången ser väldigt häftig ut här!