Direktlänk till inlägg 3 september 2020
Jag hörde en väldigt intressant essä på radion. Den handlade om hur våra identiteter hela tiden påverkas och förändras av faktorer som ligger utanför vår kontroll och hur man då kan se på idén om att vi har ett personligt ansvar?
Vi påverkas alltid av människor och händelser i vår omvärld. Och så fort vi poppat ut ur mammas mage så utsätts vi för förväntningar andra människor har på oss utifrån vilken klass, vilket kön eller vilken kulturell grupp vi tillhör eller vad som förväntas av en medlem i just vår familj eller grupp.
Som småbarn är vi otroligt påverkbara och anpassningsbara för vår chans att överleva beror helt på att vi kan få andra att acceptera oss och ta hand om oss. Vi har ingen möjlighet att överleva på egen hand när vi är små....
Och just när jag skrivit dom orden så kom en sorglig minnesbild på min näthinna. Under en resa i Östafrika för väldigt många år sedan så mötte jag mitt i natten i Nairobi ett litet barn, kanske fem eller sex år, som var ute på stan och tiggde pengar tillsammans med sitt ännu mindre syskon, som kanske var två till tre år. Jag undrade då hur dom skulle kunna överleva på egen hand och om dom hade någon familj att komma hem till.
Men jag vill också tillägga att jag också mötte många glada, friska barn som hade det bra och omgavs av fantastiska vuxna. Verkligheten är aldrig svart eller vit, det finns alla nyanser i livet.
(Det var inte dom här barnen).
Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén, ”Jaget – en publikfriande förvandlingskonstnär”; (9:27 minuter):
https://sverigesradio.se/avsnitt/1553049
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 |
13 |
|||
14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 |
30 | |||||||
|