Härom dagen tog jag tag i arbetet att göra färdigt ljuslyktan som jag påbörjade på prova-på-tillfället med att testa på luffarslöjd.

Så här blev resultatet och jag känner mig fullt nöjd med mitt första försök att skapa något av metalltrådar.

#luffarslöjd

I närheten av där jag bor finns det en parkering för husvagnar och husbilar. I våras och ända fram till början på juli så såg det ut att finnas en hel del lediga platser där. Därför tänkte jag att jag kunde vänta till slutet av augusti innan jag frågade om en plats. Men efter att jag varit bortrest större delen av juli och kom hem igen i slutet av sommaren så var parkeringen helt plötsligt knökfull och skyltarna som brukar sitta där med kontaktuppgifter till företaget var också borttagna. Jag lyckades ändå få tag på dom och ställde mig i kön, men med ca tio personer före mig. Då tänkte jag att det nog var kört för möjligheten att få en plats där den här vintern och inte heller hittade jag några andra bra alternativ i min närhet.

Pärlan behöver ett vinteride!

Jag ångrade mig att jag väntat så länge med att fråga och började oroa mig för vad jag ska göra med husbilen över vintern. Parkera på gatan och få ett dåligt batteri som följd av att jag kör alldeles för korta sträckor för att ladda upp det (då dom flesta resor handlar om att flytta bilen runt kvarteret så att jag inte får parkeringsböter) ELLER att parkera den ute vid sommarstugan, där det istället blir svårt att regelbundet hålla uppsikt över den?

Men häromdagen fick jag ett positivt besked, dom hade nu en ledig plats och jag var längst fram i kön. Det blir helt perfekt! Parkeringsplatsen blir min från 1:e oktober och den ligger bara fem minuter från platsen där jag bor. Det betyder att det blir enkelt att åka iväg på dagsutflykter om jag känner för det och att jag kan titta till Pärlan hur ofta jag vill för att kolla att allt är som det ska där.

Ibland blir jag lite trött på mig själv att jag kan lägga en massa energi på att oroa mig över saker i onödan. Vad hände med min tillit tänker jag då? Jag vet ju att saker brukar ordna sig på ett bra sätt till slut, så varför inte klara av att finna ro i den förvissningen? Trots allt så har ju Gud och jag en nära relation och när något problem uppstår så brukar jag be om hjälp och stöd och upplever också att jag får det. Det löser sig alltid och det borde jag ju veta vid det här laget?

           =