Jag upplever att jag varenda dag hör eller ser människor uttrycka sig som om dom har birollen i sina egna liv, eller är små igen och måste bli omhändertagna av någon annan.

Kära medmänniskor, VI VÄLJER vad vi gör med våra liv. Vi väljer t ex utbildning, yrke, vilka jobb vi söker, vart vi bosätter oss, hur vi bor, vänner, partner och fritidsintressen. Att inte göra något utan bara vara passiv är också ett val. Många ser sig som ett offer, som om det är någon annan som ska fixa till deras liv när dom inte är nöjda med det. Men om inte vi själva har kraften och engagemanget att göra något för att förändra ett liv vi inte trivs med, hur ska då någon annan ha det? Kan det vara så i Sverige att vi är lite trygghetsknarkare som förväntar oss att samhället runt omkring ska lösa alla problem åt oss, så vi själva slipper att tänka efter eller göra något?

När vi bestämmer oss för något och börjar göra någon slags plan i huvudet så öppnar vi oss också för att tänka i nya kreativa banor, istället för att bara se hinder. Det finns alltid något man kan göra för att komma framåt och när vi öppnar oss kommer vi att lägga märke till möjligheter vi inte upptäckt förut. Den fina lärdomen har jag fått från mitt ex som aldrig gav upp då han bestämt sig för att lyckas med något. Om man testar en möjlig lösning och det inte ger något resultat får man inte ge upp utan istället fnula på vad man kan göra istället.

Det finns alltid flera vägar som leder till samma mål, så ge inte upp och ta ansvar för att styra ditt liv så att du trivs med det! GO FOR IT!

#styrdittliv

Det finns ett väldigt vanligt missförstånd – att man ska förlåta förövaren för att ta bort bördan som tynger denne. 

Det är inte för den andra människans skull man ska försonas, det är för sin egen skull! För att du förtjänar att må bättre!

Hat, misstro, rädsla och sorg som vi ältar om och om igen förtär oss och håller oss kvar i en offerkänsla. Så länge det pågår inom oss, så hindrar det oss från att känna lugn och harmoni och vi är fortfarande offer i den händelsen som hände för väldigt länge sedan. Men om vi insett att det nu är vi själva som fortsätter att skada oss och inte den andre, så har vi valet att försonas med det som skett och kanske även förlåta om det känns möjligt.

När vi försonas tänker vi att ”Nu får det räcka! Jag tänker inte lida mer.” Då får vi möjlighet att lägga det onda bakom oss och istället blicka framåt mot framtiden och alla dess nya möjligheter och se det som något positivt och spännande som ligger framför oss.

Försoning och förlåtelse behöver inte ske tillsammans med förövaren, det kanske inte ens känns möjligt. Det viktiga är att försoningen sker inom dig, att du förlikas med det som skett annars kommer du att fortsätta att lida. Givetvis måste sorgen, ilskan och smärtan först få ta plats för det är så vi läker, men det får inte ta över resten av vår framtid, vårt liv. Då låter du ju förövaren vinna över dig ytterligare en gång! Klarar du av att förlåta förövaren så kan det också hända att det sker underverk med den personen - att den vaknar upp ur sin ondska, men det är upp till dig att bestämma om det är något du kan och vill ge eller inte.

Jag såg nyligen ett klipp med Natascha Kampusch som hölls fången av en galning i åtta år, en galning som gjorde henne väldigt illa på alla sätt och vis. Hon förklarade så väldigt fint varför hon valde att förlåta och försonas med det som skett. Jag har letat efter klippet, men tyvärr utan att hitta det.

Natascha Kampusch som idag hjälper andra som har det svårt.

Här nedan kommer det jag hittade - ett inlägg på Svt där hon berättar lite om hur hon tänker om det här:

Natascha Kampusch

Släpp dig själv fri!

#försoning # nataschakampusch #förlåtelse

”Adventstid är den andra fastetiden efter påsken” sa min präst för någon vecka sedan.
”Vad märkligt”, sa jag. ”Jag har ju bestämt mig för att börja fasta imorgon och jag hade ingen aning om att adventstid också är en fastetid”.

Så märkligt! En ödets nyck eller vägledning från Gud? Jag väljer att se det som det senare, för Gud och jag har en ständigt pågående kommunikation och ofta är det svårt att urskilja vilka tankar som kommer från mig och vilka som kommer från hen. Jag brukar fasta någon gång varje år, men vanligtvis på våren.

Varje gång blir jag lika förvånad över hur lätt det är och att inte magen knorrar av hunger. Om jag i vanliga fall skulle hoppa över middagen och istället dricka någon deciliter grönsaksjuice så skulle jag ju sannolikt känna mig fullständigt utsvulten? Ja jag förstår fortfarande inte hur detta fungerar, trots att jag fastat lite då och då sedan 20-årsåldern. Jag antar att det går lätt just för att jag är inställd på att jag nu bara ska dricka föda och att jag väldigt strikt följer ett matschema där det är väldigt tätt mellan måltiderna.

Massor av goda och nyttiga vitaminer!

Matschemat

När jag fastar blir jag lugn, fokuserad och kontemplativ och jag får en massa tid över under veckan. Jag ser också en enkelhet och frihet i det hela – jag behöver inte fundera över vilken mat jag ska handla eller laga, vad jag är sugen på, om jag ska eller inte ska köpa den där chokladkakan som frestar så mycket om jag är i affären – jag följer bara mitt matschema och det är inte så mycket att fundera över.

Det slår mig att den här enkelheten är av samma slag som den jag upplevde när jag pilgrimsvandrade i en och en halv månad i Spanien. Det var en stor frihet i att inte behöva fundera på vad som behövde hinnas med under dagen, vad jag skulle göra, vilka jag skulle umgås med, vad jag skulle klä på mig, vad jag skulle äta och så vidare. Jag behövde inte veta något mer än att jag skulle gå upp tidigt på morgonen, sätta på mig några av dom få kläder jag hade med mig, vandra västerut utmed pilgrimsleden, stanna och äta när jag blev hungrig, bestämma mig för hur långt jag ville gå beroende på min dagsform och hur utmanande dagens sträcka var och umgås med dom människor jag råkade träffa på den dagen.

En fot framför den andra på vägen västerut i sol.........

............och i ösregn, kyla och dimma. Har jag någonsin varit så levande som då?

Det var så enkelt och så befriande att det kändes som om det var något jag hade kunnat fortsätta med för all framtid om det inte hade varit för att höstrusket kom och vintern var på väg där i Galicien i nordvästra Spanien. Varje dag var som ett oskrivet blad som fylldes av nya upplevelser och meningsfullhet och vad är egentligen mer meningsfullt än att få nya intryck, nya relationer, en säng att sova varmt och tryggt i och mat i magen? Så mycket glädje, nyfikenhet, frihet och fysiskt och psykiskt välmående rymdes i den upplevelsen! Mina mest levande stunder har jag nog haft under den vandringen och jag längtar alltid tillbaka dit!

Men tillbaka till fastan…….Jag är nu inne på min 7:e dag och idag skulle egentligen vara min sista dag att fasta, men jag har ungefär 3 liter juice kvar så kanske fortsätter jag ytterligare några dagar.  Varje dag går det åt ungefär 7,5 dl juice och en buljongtärning, så juicen jag har hemma räcker nog i fyra dagar till om jag har motivationen och viljan att fortsätta.

Och till alla er ute i decembermörkret vill jag säga:

Ha en fin adventstid och ta hand om er och era närmaste! Unna er tid för avkoppling, samvaro och julstämning med ljus, musik och julfika!

Julfika på G!

#adventsfasta