Nu har även vargen synts till nära inpå knutarna här i länet, här mitt utanför fönstret hos en barnfamilj. Om jag hade småbarn eller husdjur skulle jag nog känna mig orolig om jag hade ett så stort och orädd rovdjur så nära. Antar att man då inte vågar lämna småbarn i sandlådan medan man själv t ex går in för att hämtar något?

#varg

Har du sett en livs levande lokatt? Det har tyvärr inte jag heller, jag har bara sett dom på bilder, filmer och så inhägnader i djurparker. Men lokatter börjar bli vanligare i glesbebyggda områden även där jag bor. Lite då och då så stöter folk ihop med dom och lyckas filma lite. Bilderna nedan är tagna av en man som satt i ett jakttorn ute i skogen och helt plötsligt upptäckte en lodjursfamilj med en hona med två rätt stora ungar.

Här en av ungarna tror jag.

Det skulle vara fantastiskt att få se dom i verkliga livet någon gång, dessa fina, ståtliga djur! Synd att dom är så skygga, men det kanske dom måste vara om dom ska få leva ifred och inte bli dödade?

Och här den lite större honan tillsammans med den andra ungen.

#lodjur

Har ni sett mantor i livs levande livet? Dom är jättehäftiga, glider smäckert runt i vattnet och ser nästan ut som om dom flyger.

För rätt många år sedan var min syster och jag i Oman och en gång fick vi se någonting konstigt som vi aldrig sett förut. Vi såg en stor manta som gång på gång hoppade upp från vattnet och landade med ett rejält magplask. Guiden som vi hade med oss förklarade det beteendet med att mantan fiskade och när han landade med en smäll så blir småfiskarna i vattnet förvirrade och paralyserade och lätta att äta. Jag vet inte om det stämmer för mantor lever väl så vitt jag vet på plankton och dom borde väl gå bra att fånga ändå?

Simmande manta:

https://youtu.be/yfgJx-ShRGI

Jag hittade videor som visar hela grupper med mantor som hoppar upp ur vattnet. Det handlar tydligen om att visa sig på styva linan för att attrahera en partner.

En hel grupp mantor som hoppar:

https://youtu.be/oz6zOyZpYTY

#hoppandemantor

Mitt liv har kantats av ett antal katter. Det är framför allt två som jag minns starkare än dom andra, den första är Putte och den andra är Tessy.

Putte kom till min familj när jag var ca åtta år och han var en hittekatt en granne hittat och som min mamma förbarmade sig över. Han hade blivit illa behandlad och var därför lite oberäknelig i humöret. Ena stunden ville han gärna bli klappad, men i nästa stund kunde han bli irriterad och rivas. Det gjorde inte så mycket, jag älskade den katten i alla fall och hade överseende med hans humör. Jag blev expert på att läsa av hans signaler, så när han lite irriterat började snärta med svansen visste jag att det var dags att sluta klappa honom innan han fick nog. Så här efteråt så tänker jag att han lärde mig vad villkorslös kärlek var: jag lärde mig älska honom med dom fel och brister han hade och jag lärde mig att förstå och acceptera var hans gränser gick. Jag tror han älskade mig tillbaka för han gick ofta och rantade efter mig, ville gärna ligga i mitt knä och sov alltid i min säng.

Putte, som trots sitt namn var en rejält stor katt.

Putte på grönbete

Katten hälsar på i lektältet

Och här ser han något intressant på TV:n

Sen är det ju lite skönt att vila också.

Och här tillsammans med vårt dagbarn. Märkligt att han fann sig i den här behandlingen, men han var försiktigare med barn.

Här har han hittat en bra liggplats.

Den andra katten var Tessy och hon var en väldigt speciell liten kattfröken som kom till min familj när mina barn var små och allra mest sams var hon med min dotter och mig. Hon var en kär familjemedlem och trots att hon var liten till storleken så bodde det en tiger i henne. Hon var kavat och kunde komma hem med sorkar som var ca halva hennes storlek och väldigt argsinta. Dessutom var hon fantastiskt klok: hon öppnade dörrar genom att hoppa på handtaget, väckte mig genom att jama väldigt högt tidigt på morgonen när hon ville komma in efter nattens råttjakt och när hon inte lyckades med det så hoppade hon mot fönsterblecket på fönstret där jag sov för att väcka mig, glodde på mig och jamade så högt att hon kunde väcka döda. Hon förstod var jag befann mig, även när hon inte såg mig och att hon kände igen rätt fönster både inifrån huset och utifrån. Hemma i stan hade hon också en del hyss för sig: hon hoppade upp på gardinstången och gick balansgång där (jag hade undrat hur en reva i gardinen plötsligt uppstått) och hon jagade fransarna på vardagsrumslampan (ja, även där blev det en reva), men även en liten katt måste väl få roa sig ibland? Och när vi gick på promenader på landet, så gick hon bredvid oss nästan som en hund och i nästa stund smög hon på oss i skogen, för att sedan göra ett plötsligt utfall efter oss och studsa förbi i en hiskelig fart. Hon visste också exakt hur lång en helg är, så på söndag morgon försvann hon alltid och väldigt många gånger höll hon sig sedan borta resten av dagen och jag fick åka tillbaka dagen efter och hämta henne. Då var hon hungrig och trött och lät sig snällt fångas in. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt och i väldigt många år kände jag skuld för att jag bidragit till hennes död. Det hände just en sådan söndag när vi snart skulle åka hem från landet. Aprilsolen sken och fåglarna kvittrade och det var ovanligt varmt, ca 20 grader. Tessy hade som vanligt hållit sig undan sedan dagen innan, så när jag fick syn på henne nere på gärdet på andra sidan vägen, så tänkte jag lite slugt att om hon går in och äter så kan jag passa på att stänga in henne i huset så hon inte försvinner igen. Jag ropade på henne och hon satte lyckligt av i galopp mot mig och ingen av oss såg bilen som kom på den kurviga vägen som var mitt emellan oss. Efteråt kände jag så mycket skuld för att jag varit så dum att jag ropade på henne när hon var på fel sida av vägen, jag borde ju ha tänkt att det kunde vara farligt. Katten hade vanligtvis trafikvett och brukade se sig för innan hon gick över vägen, men den här gången sprang hon bara rakt ut för hon hade bråttom till mig. Hon var lika glad att se mig, som jag var åt att se henne. Det tog mig tjugo år att komma igenom sorgen och skuldkänslan över att ha orsakat hennes död. Efter tjugo år skulle jag besöka en healer av en annan orsak och hon frågade mig om jag hade en katt eller hade haft en katt, för hon såg en katt som trampade runt på min mage och som ville lugna och trösta mig. Till saken hör också att dagarna innan jag träffade healern så hade jag flera gånger drömt om Tessy, om hennes död och om skulden jag kände. Efteråt bröt jag ihop fullständigt och satt och grät i flera veckor, men det gjorde faktiskt susen för den här gången kom jag igenom min sorg och skuldkänsla.

Tessy, när hon var nykomling i vår familj.

Julgranen åkte omkull var och varannan dag denna jul, för Tessy gillade att jaga julgranskulor. Till slut fäste jag julgranstoppen så att granen inte kunde vältas och glaskulorna byttes ut mot hållbara saker av trä och halm.

Ett panterhopp ut ur tvättkorgen.

Här hälsar hon på barnen i lektältet.

Här gottar hon sig ovanpå diskbänken som blev varm när jag körde diskmaskinen, det var en favoritplats under kalla höst- och vinterdagar.

Jag är tacksam för dom fina katter som funnits i mitt liv och tänker att vi har mycket att lära av dom. Katter har ett så tydligt kroppsspråk och visar vad dom vill. Dom kommer och buffar på oss eller parkerar mitt i tidningen när dom vill bli klappade. ”Här är jag! Jag kräver din uppmärksamhet, för jag vill ha den nu med det samma!”. Katter är experter på att vara ”här och nu” och måste ha varit zen-mästare i sitt förra liv. Och när dom jamar så har dom helt olika tonlägen beroende av vad dom vill: Ibland låter det som ett glatt ”Hej, här är jag! Jag vill bli klappad.” och ibland uppfodrande som ”Jag är hungrig, ge mig mat!”. Katter kräver också integritet, gillar dom inte ditt sällskap eller det sättet du behandlar den på, så kommer den gå åt ett annat håll.

Tänk om vi människor skulle vara lika tydliga när vi kommunicerade! Vi inbillar oss ofta att folk ska läsa våra tankar och förstå vad vi vill eller menar, trots att vi inte säger det rakt ut. Därför orsakar vi ofta missförstånd med varandra när vi inte talar klarspråk, utan istället gissar oss till vad andra tycker och tänker. Tänk om vi istället kunde vara lite mer kattlika?

#katt

Jag hittade ytterligare en intressant genett-video. Jag är helt fashinerad av det här djuret!

Hur kan jag ha levt i över 50 år innan jag ens kände till dess existens?

https://www.youtube.com/watch?v=srTZUusILBc

#elcamino #vandring #genett

När jag var ute och vandrade i mörkret tidigt en morgon, straxt efter byn Hontanas som ligger mellan Burgos och León, såg jag ett kattliknande djur som var mitt uppe i att jaga en mus. Det var lite större än en vanlig katt, hade en päls med en ljus och en mörk färg med tydliga kontraster, en rejäl svans och runda ögon som i pannlampans sken lyste alldeles gröna. Djuret klättrade också väldigt bra, för när den upptäckte mig flydde den ner i en brant stenkant och låg där och stirrade upp på mig med sina intensivt gröna ögon. Jag tror inte att det var en lokatt för dom är väldigt ovanliga (finns bara ca 150-200 i hela Spanien), dom har inte heller så tydlig kontrast i pälsen och bara en stump till svans.

Jag misstänker istället att det var en vanlig genett (genetta genetta) av släktet sibetdjur. Dom är kattliknande, men är inte ett kattdjur och dom är ganska vanliga på Iberiska Halvön. Jag har aldrig sett detta djur förut annat än på foton, men när jag ser den här videon blir jag ännu mer övertygad om att det var en genett jag såg:

Glömde bort att YouTubelänken inte syns för er som läser bloggen på mobil. Här kommer länken:

https://www.youtube.com/watch?v=W_bj3UR514Y

Mer info om detta spännande djur finns också på Wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vanlig_genett

#elcamino #vandring #genett

I morse var jag med om något spännande! Det är tidig morgon och jag vandrar i det kolsvarta mörkret med pannlampa på när jag plötsligt får syn på ett par väldigt gröna ögon som stirrar på mig i mörkret. Ägaren till de gröna ögonen blir lika förvånad som jag och slinker över stigen och skuttar ner i en brant stenslänt. Jag ser också en liten mus rädda sig över åt andra sidan av stigen. Uppenbarligen råkade jag störa jakten för ett rovdjur, okänt vilket. Förmodligen var han så upptagen med jagandet att han inte märkte min närvaro förrän jag var alldeles inpå. När jag passerade tittade jag ner mot slänten och såg återigen de knallgröna ögonen stirra upp mot mig.

Först när jag såg ögonen trodde jag det var en katt, men kattens ögon brukar se gula ut när de reflekteras i ljus. Och när den sprang över stigen straxt framför mig såg jag att den var större än en normal tamkatt.

Så vad var det jag såg då? Det såg ut som ett kattdjur, men lite större. Jag tyckte den var svart och vitfläckig, men min pannlampas blåvita sken kan ha förvanskat färgerna? Djur brukar ha färger som smälter in med den omgivande naturen, så kanske var den brun och beige fläckig? Jag tänker på att det finns iberiska lokatt och att den är mycket mindre än vår nordiska lokatt. Jag vet också att i Portugal finns även en "gato bravo", en vildkatt, och en sibetdjur (kattliknade djur). Kanske finns de även här? Eller kan det ha varit en räv?

När jag kommer hem igen får jag nog försöka efterforska lite mer vilka slags rovdjur som finns i denna region, Castilla y Leon i Spanien. Om det är någon som har en idé, så dela gärna med er av kunskapen!

#elcamino #vandring #genett

Förra veckan var det ett motionslopp här i vår stad. Tusentals människor hoppade, skuttade och sprang genom stadens gator och parker. Ja, det var en riktigt stor folkfest.

Men jag är väl lite trög för jag fattar liksom inte tjusningen med att springa och trängas med massor av andra på en hård asfaltsgata. Vi diskuterade det på jobbet och en arbetskamrat förklarade fenomenet med att det var en skön känsla att vara en del av någonting stort, att tillhöra en grupp och att göra någonting tillsammans.

Trög som jag är så föredrar jag att strosa ensammen i en stor skog och lyssna på fåglarna och trädens lugna susande. Jag blir liksom väldigt lugn och harmonisk i själen av det.

Häromdagen när jag var ute och strosade i skogen, letade jag upp en lugn, skön och solig skogsglänta där jag slog mig ner. Plötsligt brakade det till bakom mig! Jag vände mig om i fast förvissning att det var någon orienterare som sprang lite kors och tvärs i skogen. Dröm om min förvåning när jag upptäckte att det var en älgko som sprang förbi mig på bara några meters håll.

Nej, jag håller mig nog i skogen, vet faktiskt inte ens om jag skulle ställa upp i ett motionslopp ens om jag fick betalt för det!

Smaken är som baken delad och skönt är väl det!  

/ Amisa