Imorgon ska syrran hänga med på en sväng i husbilen så ikväll testade jag att pumpa upp gästmadrassen och lägga den på plats.

Som jag trodde blev det lite väl högt om jag låter soffdynorna ligga kvar. Lite som prinsessan på ärten!
:)

Det blir nog bättre höjd utan soffdynor?

Igår kunde jag inte hålla mig borta längre från Kanelbullesjön, den är ju min "number-one-sjö". Den har en trevlig badplats, massor av fina klippor där man kan göra strandhugg och vara helt för sig själv.

Jag undvek den delen av sjön där dom fridlysta storlommarna håller till och just nu häckar och vände tillbaka innan jag kom dit.

En svan höll till inne vid vassen.

Det blev kav lugnt och jättevarmt. Jag satt och njöt i solen och lät bara kanoten glida fram i maklig takt.

Visst är det fantastiskt vackert här?

Idag har jag varit ute och paddlat kanot för första gången i år. Det var ju inte meningen att det skulle dröja ända tills sommaren var igång innan det blev av, men nu råkade det bli så. Men bättre sent än aldrig som man brukar säga!

Jag har varit och paddlat i sjön Ormlången och det blev en väldigt lång paddling, särskilt med tanke på att det var säsongens första och att jag är helt otränad. Jag var ute i ca 5-6 timmar och paddlade nästan hela tiden. Här kommer lite bilder:

Har ni sett vilket roligt moln? Det ser ut som om någon skrivit något i skrivstil, typ "ur".

I norra delen av sjön ligger först byn Flasbjörke.

Därefter kommer byn Sandbäcken där sjön tar slut och en å istället tar vid. Här har jag passerat bron som skiljer sjön från ån.

Jag ser någonting som skulle kunna vara en bäverhydda. Det finns bäver i den här sjön enligt vad som stod på skylten vid naturreservatet.

Här bestämmer jag mig för att vända. Det växer sjögull i vattnet och man ska inte vistas i vatten med den invasiva sjöväxten. Annars kan den spridas ytterligare och skulle man ramla i vattnet är det också farligt att simma i det då man kan fastna i det och dras ned.

Så härligt att återigen vara i vattnet och fara runt, som jag har längtat!

Dom senaste dagarna har jag varit lite ur gängorna själsligt. Det kommer över mig lite då och då och är jättejobbigt.

Jag saknar en person som inte längre finns i mitt liv och jag får så ont i hjärtat av saknaden. Rent förståndsmässigt vet jag att det är jättekorkat att överhuvudtaget älta detta, för det blir som att tortera sig själv och genomleva det om och om igen. Känslomässigt är det mycket svårare att helt lägga detta bakom mig och bara vända blad, så jag försöker tillåta att också det jobbiga att få finnas där och ta plats.

Jag gissar att jag fortfarande har något okänt sår i min själ som ligger där och skaver. Det som är svårast att komma åt och läka är oftast sånt som ligger mycket långt tillbaka i tiden. Vår hjärna är konstruerad så att vi inte minns särskilt mycket av det som hänt innan ca fem års ålder, då hjärnan under våra första levnadsår är fullt upptagen av inlärning av språk och kognition. Däremot kan händelser leva kvar i våra kroppar som känslominnen som visar sig i olika kroppsförnimmelser. Det blir svårt att läka när man inte riktigt förstår vad det är som behöver läka. Kanske skulle det vara bra att träffa min gamla lärare i gestaltterapi igen? Han är helt fantastisk på att lirka fram det som skaver ur folk och han är så empatisk och förstående att man känner sig helt trygg när man utforskar sitt inre ihop med honom.

Jag tänker att jag med min kunskap borde kunna lista ut vad som skaver själv, men problemet är att saker ofta ligger i ens egen "skugga" det vill säga att man inte ser det själv, trots att det kan vara rätt uppenbart för någon annan. Även psykologer, terapeuter och kuratorer behöver ibland hjälp av kollegor eller medmänniskor för att komma till rätta med sitt eget läkande.

I mitt fall handlar det om smärtan jag känner då jag inte kan nå fram till människor som är känslomässigt otillgängliga. Jag vet att det är ett problem som den typen av människor har och att problemet inte har med just mig att göra, men trots den insikten skapar det ändå smärta hos mig. Jag vill så väldigt gärna vilja läka detta och lägga det bakom mig för det skapar bara helt onödig smärta hos mig - om och om och om igen.

Hursomhelst var det skönt att skriva av mig lite och sätta ord på mina känslor och upplevelser. Nu känns det genast lite bättre!

Tack till den som orkat lyssna och försökt förstå!
:)

Igår fick jag äntligen gå och vaccinera mig och det känns så skönt. Kanske kan smittläget nu förbättras lite så att vi åtminstone kan få träffa våra närmaste som vanligt igen? Det är i alla fall min förhoppning!

Att bara umgås med dom man lever tillsammans med under mer än ett års tid blir ju onekligen lite torftigt då man lever själv som jag.

Efter vaccinationen har jag hållt mig hemma i händelse av att jag skulle råka få feber eller något efter sprutan, men jag mår bara bra bortsett från lite ömhet i överarmen där jag fick sprutan. Tyvärr dröjer det ända till början av augusti innan jag kommer ta spruta 2, för dom har förlängt tiden emellan sprutorna och tiden jag tidigast kunde få funkar inte för mig eftersom jag ska på kurs då och därefter har lovat dottern att vi ska ta en semesterresa tillsammans.

Ändå tycker jag det är klokt att dom försöker ge så många som möjligt spruta 1 så snabbt som möjligt. Tillräckligt många har redan dött i den här pandemin och skyddet blir förhoppningsvis relativt gott redan efter första sprutan, jag har för mig att jag hört att den ger ungefär ett 65%-igt skydd och att allvarlig sjukdom och dödsfall är ovanligt då immunförsvar redan är uppstartat. Här i Östergötland räknar man med att alla som vill ska ha vaccin ska ha hunnit få dos 1 någon gång i mitten av augusti.

Salve på er!