Jag känner att följande citat av Khalil Gibran stämmer väldigt väl in på begreppet väntesorg.

Jag brukar vara ganska bra på att släppa taget och kontrollen över saker i mitt liv och att känna tillit till att livet vill mig väl. Tyvärr gäller det inte kärlek och relationer, där jag istället har en tendens att klamra mig fast lika hårt som en fästing. Min hjärna säger "Släpp taget, det är det enda förnuftiga!", men mitt hjärta säger "Jag tvärvägrar, jag känner fortfarande kärlek!"

Varför är jag sån undrar jag? Är det den jag är av födsel, ohejdad vana och av ett hjärta som bara vill vara så eller har jag inte ännu helt och fullt lyckats läka mitt övergivenhetstrauma trots allt inre arbete jag lagt ner på det?

Jag har en stark känsla av att Universum försöker lära mig en viktig kunskap.

Och jag tror verkligen på devisen att om en person verkligen hör ihop med mig, så kommer jag att återse den personen någon gång i framtiden när tiden är inne för det och då borde jag ju inte oroa mig för att det inte ska ske, eller? Hur svårt kan det va?

#khalilgibran

Jag fascineras så till den milda grad av den mycket spännande personen, Khalil Gibran. Vem var han? Vad levde han för liv? Är tankarna han plitat ner i sina böcker huvudsakligen hans egna eller är det en muntlig berättartradition som han bestämde sig för att skriva ner?

Det jag vet är att han föddes i Libanon, där han tillhörde en kristen minoritet. Senare utvandrade han liksom många andra till Amerika där han sedan försörjde sig som poet, författare och konstnär. Livet där började i Bostons slumkvarter.

Det han fått mest uppmärksamhet för är boken "Profeten" som är en samling berättelser som innehåller många visdomsord. Delar av den citeras flitigt vid bröllop, dop och andra viktiga tillfällen i människors liv.

För att råda bot på min kunskapstörst har jag lånat tre böcker:




Ja, givetvis har jag lånat "Profeten".

Sedan lånade jag en biografi, skriven av släktingar till honom. Jag tror att bilden på utsidan är ett av alla hans självporträtt.

Han har också skrivit en bok om Jesus - en slags sammanfattning över hur personer samtida med Jesus uppfattade honom. Inte bara hans vänner, utan också hans värsta fiender.

Nu har jag lite att bita i!

#khalilgibran

Ja det mest värdefulla vi kan ge en annan människa är att ge av vår uppmärksamhet och vår tid!

#värdefullastattge #khalilgibran

Khalil Gibran, "Timeless Khalil Gibran Quotes that tell a lot about Love and Life"; (https://youtu.be/9xPM9tGdkWs):

#vänlighet #khalilgibran

Khalil Gibran, "Timeless Khalil Gibran Quotes that tell a lot about Love and Life"; (https://youtu.be/9xPM9tGdkWs):

#skönhet #khalilgibran

Om kärleken

Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem. Och med stark röst sade han: 

..... 


Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; ty kärleken är allt för kärleken. 

.....

Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet; och sedan sova med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna. 

Sedan talade Almitra igen och sade, Och vad kan du säga oss om Äktenskapet, mästare? 

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans när dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, ni skall vara tillsammans även i det tysta minnet av Gud. Men låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er. 

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 


Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Jag tycker så mycket om den här texten, den är så vis och vacker!

Kärlek, helt enkelt!!!

#khalilgibran

Häromdagen satte jag igång med att sy nya kuddfodral av mitt nygamla tyg. Tyvärr har min symaskin lagt av och jag har inte hittat någon symaskinsreparatör då den gamla tydligen inte finns kvar längre. Kanske är det ingen som reparerar symaskiner längre, vi lever ju numer i ett slit- och slängsamhälle där vi kastar det gamla och köper nya apparater som vanligtvis överlever i nästan exakt tre år och en vecka tills produktgarantin inte längre gäller. Vilken tur då att jag är en jäkel på att sy jämna och snygga efterstygn för hand, för då kan det ju bli något gjort även utan symaskin.

Hantverk! Så avkopplande!    

Jag fick för mig att lyssna på en ljudbok samtidigt som jag sydde och valet föll på en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet. Jag sögs snabbt in i handlingen och lyssnade till den dag som natt, när jag sydde och när jag lagade mat. Boken handlar om den lilla flickan Hildur, vars mamma plötsligt dör när hon är liten. Sedan lever hon ensam med sin pappa och det blir svårt för honom att både ta hand om det lilla barnet samtidigt som han arbetade och hon hade det inte så bra. När en skolfröken, Greta, dyker upp och erbjuder sig att ta hand om henne så tänker pappan att det nog är bättre för flickan än det liv han kan ge henne, men ingen förklarar för henne vad som händer och varför saker blir som dom blir. Hon blir rädd och otrygg och får svårt för att släppa andra människor nära inpå livet – människor kan plötsligt försvinna och livet kan plötsligt och oväntat ta en ny vändning. Damen hon lever med tar väl hand om henne och hon ser också till så att Hildur får studera, för hon är klok och ambitiös. Också hennes pappa finns med i bilden. Han betalar underhåll för henne och hälsar på ibland men då vill Hildur knappt veta av honom. Hon vill varken se på honom eller prata med honom, för hon känner sig sviken och bortvald.

En väldigt bra bok, Näckrosträdet.

När Hildur bara har kort tid kvar till sin examen blir hon kär i Ivan och hoppar av studierna. Därefter gifter dom sig och får så småningom två flickor tillsammans. Äktenskapet blir knepigt för Ivan kämpar med sina inre demoner och åker in och ut på psyket och det blir hon som får se till att hålla ihop familjen. Hon försöker förstå sig på Ivan, men det är svårt för han vill inte släppa in henne så nära sitt inre. Hennes starka kärlek och lojalitet mot honom gör att det är omöjligt för henne att lämna honom, trots att relationen är destruktiv för henne, hon är snarare som en mamma för honom än en fru.

På ålderns höst börjar hon reflektera över att den starka lojaliteten med Ivan nog också har med hennes far att göra. Sent omsider har hon ju insett att både hennes far och tant Greta hela tiden hade älskat henne och gjort det dom tänkte var bäst för henne och hon har fått skuldkänslor för att hon själv varit så avogt inställd tillbaka. Som vuxen tänker hon att hon inte får svika en person till, men sedan inser hon ju att det är precis det hon gjort hela tiden. Hon har svikit sig själv hela tiden i sin iver att alltid se till att Ivan har det så bra som möjligt.

Det här är något jag känner igen mig i – medberoendets förbannelse. Det är också ett slags missbruk, men den man missbrukar är sig själv. Man kan helt bortse från sina egna behov, för att försöka ge någon annan vad dom behöver för att må bra. I mina tankar kastas jag tillbaka till en situation i min barndom då min anorexisjuka syster gav mig ett förtroende och jag stod inför ett dilemma. Avslöja för någon vad min syster sagt så att hon kanske kunde få hjälp att bli friskare, men samtidigt förstöra hennes förtroende och tillit till mig eller hålla tyst om det jag vet, behålla hennes tillit, men troligtvis se henne bli ännu sjukare och kanske till och med dö på kuppen? Och sedan när en liknande situation hände som vuxen, men med en vän som efter en livskris hamnat i ett akut alkoholmissbruk. Hen hade gjort en runda på ett behandlingshem och kommit tillbaka och verkat må bättre, men sedan mötte jag personen ute på stan stupfull och med vilda demoner i blicken. Ett liknande dilemma – kontakta hens arbetsgivare och berätta om återfallet så att det blev ytterligare en runda på behandlingshemmet men kanske skulle hen då bli av med jobbet och får ännu svårare att komma tillbaka till ”normallivet” eller skulle jag hålla det jag visste för mig själv med följden att missbruket fortsatte och hen kanske skulle supa ihjäl sig men lyckas behålla jobbet? Ja ni hör ju själva hur korkat detta resonemang blev, man har väl ingen glädje av en anställning om man är död?

I inget av dom här fallen kan jag komma ihåg hur jag handlade, jag har förträngt det för det är alltför smärtsamt att komma ihåg, men medberoende som jag var så gissar jag att jag att jag höll tyst och behöll hemligheterna för mig själv. Så här många år senare så vet jag att det är ärligheten som måste vinna, människor måste lära sig att ta konsekvenserna av sina egna val och handlingar – det är ingenting man kan eller ska bära åt någon annan. Det gäller också mig, jag måste också lära mig att förstå vilka konsekvenser mitt eget sjuka beteende får – både för mig själv och för den andra. Den andra människan lär sig inte att se sig själv som ansvarig för sitt liv utan ser sig ofta som ett offer för orättvisa omständigheter och jag sviker mig själv, ger och ger även om jag aldrig får något tillbaka från personen jag har den destruktiva relationen med. Och hemligheter bidrar bara till skam- och skuldkänslor så det är bättre att det sjuka kommer ut i ljuset och blir betraktat istället, först då kan det avdramatiseras och demonerna gå upp i rök.

Levande på riktigt!

Ja, det här är en del av tankarna som for genom mitt huvud medan jag lyssnade på berättelsen om Hildurs liv. Djupa tankar blev det, men så har det ju också precis varit fullmåne och då får jag ofta väldigt många tankar och insikter. Förr orsakade det smärta, men med tiden och läkandet har det blivit ett alltmer smärtfritt kontemplerande och glad är jag för det! Mot friden och friheten!

#elsiejohansson #lidandeläkande

Förra söndagen lyssnade jag på Söndagsintervjuen med Stina Wollter. Jag tycker att hon är så klok och fin och jag blir mycket berörd av det hon säger. Till viss del har det nog att göra med att våra bakgrunder delvis är lika: vi är ungefär lika gamla och vi har båda haft storasystrar som varit ätstörda och vi har båda blivit medberoende och osynliga då våra sjuka systrar har behövt all uppmärksamhet dom kunnat få. Skillnaden är att hennes syster avled av sin sjukdom, medan min lyckligtvis överlevde trots att hon var riktigt illa däran. Jag tror inte  att det pratades så mycket om ätstörningar då som nu, det var ovanligare och det fanns inte mycket till strategi för hur vården av dom skulle bedrivas - dom stoppades bara in på ungdomspsyk ihop med andra som till exempel var självmordsbenägna och så försökte man tvinga i dom mat.

Jag har hört att man nu för tiden lär dom fakta om hur mycket man normalt bör äta och så får dom väga upp maten själva så att dom lär sig att lita på att det är rätt mängd mat dom får i sig. Jag hoppas att den strategin fungerar bra och att vården utvecklas vidare, för ätstörningar har blivit så vanliga. Det är inte så konstigt med all den stress ungdomar känner av jämförelse med andras fina fasader som visas upp i sociala medier.

Nu har jag hört flera program med Stina och hon pratar alltid om sin konst och det slog mig att jag aldrig sett något hon målat. Hennes tavlor har varit hennes terapi för att läka sin själ och nu blev jag nyfiken på hennes konst och lånade en bok med massor av bilder i.

Väldigt många bilder ser ut att vara självporträtt där hon antingen är ett litet barn, en ung flicka med prepubertal kropp eller som vuxen kvinna. Men där finns också bilder som ser ut att handla om samhällskritik, som bilden nedan. Det slår mig att den påminner en hel del om tarotkortet från den kollektiva tarotläsningen för några dagar sedan. Ljustet och mörkret - men nu visar den en annan bild, men ändå känns det som om dom hänger ihop.

Tarotbilden:

Vi tycks leva i en väldigt splittrad värld där två väldigt olika versioner av verkligheten existerar.  Dom som är omedvetna (sovande i mörkret) behöver vakna upp, medan det ännu finns tid, innan tryggheten rämnar. Problemen kan fortfarande lösas med kreativitet och samarbetsanda!  

Och här Stinas målning:

Här är det dom priviligierade människorna som är i ljuset - dom som har möjlighet att välja hur dom vill bete sig. Människorna i mörkret är (som jag tolkar det) dom som inte kan påverka särskilt mycket, men som mer än andra tvingas leva med konsekvenserna av dom andras beslut.

Jag ser i dom här två bilderna problemet med den globala miljöförändringen. I Stinas bild är det troligtvis människorna i mörkret som är mest upplysta, för dom lever redan med ödesdigra konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, stigande havsnivåer, orkaner, tyfoner, extrem torka, missväxt och så vidare. Till skillnad mot oss i den rika världen så har dom inte husförsäkringar som kan ge dom en ny bostad då dom drabbas och ingen rik regering som kan bidra med ett krisstöd då en viss region drabbats - folk får klara sig på egen hand så gott dom kan.

Hur rättvist är det att dom som drabbas mest inte har någonting att säga till om i dom här förhandlingarna? Borde det inte vara dom som drabbas mest som skulle ha rätt att lägga in ett veto mot dåliga beslut istället för dom länder som råkar vara störst och rikast?

I intervjuen med Stina sa hon också att hon numera inte bara är kroppsaktivist, utan också åldersaktivist. Hon har lagt märke till att hon nu får en massa kommentarer av unga människor om att en vuxen människa inte får bete sig så barnsligt som hon gör ibland. Då brukar hon svara att "Jo det får man väl visst det! Även vuxna får leka och fåna sig om man känner för det!"

Heja Stina, jag håller på dig!

Lyssna på Söndagsintervjun med Stina Wollter:

Stina Wollter - om kampen, konsten och den lilla gumman 

#stinawollter #globaluppvärmning #förtryck