Inatt har regnet vräkt ner större delen av natten, så det var med glädje jag såg att det lättat när det var dags att ge sig av på morgonen. Trodde jag!! Men två kvarter senare började det regna märkbart mer och ytterligare två kvarter senare öste det ner och jag hann bli ganska blöt innan jag fick på mig regnkläderna. Jag var bara 5 km från Pamplona för jag tänkte ha en lugn vilodag och titta på staden som är den största man passerar på Caminon. Enligt uppgifter jag sett bor här ca 200 000 människor. Min höft har känts av lite grann efter de senaste dagarnas vandring i branta upp- och nerförsbacke. Idag när jag kom fram till Pamplona kom jag nerifrån floden Arga och skulle gå upp mot de gamla fästningsmurarna, ett kort uppförslut så började min höft göra rejält ont och jag fick svårt att gå. Sån tur var så låg härbärget inte så långt bort, så det var underbart att få kränga av sig den tunga ryggsäcken. Resten av dagen har jag gått med vandringsstavarna för att avlasta höften. Tyvärr har det inte hjälpt, jag har fortfarande svårt att gå. Jag hade tänkt att gå ca 2 mil imorgon, men pga höften blir det kanske 1-1 1/2 mil istället. Under morgondagen ska jag kanske gå över Alto de perdon, som verkar vara en stigning på ca 400 m och jag vet inte om jag klarar det med min höft. Jag hoppas på ett mirakel, att höften ska kännas bättre imorgon då jag vaknar.

Medan jag väntade på att härbärget skulle öppna för de nyanlända mötte jag återigen några välbekanta ansikten. Först var det Ken från USA och han sa "Oh, you're the lady from the muddpole!". Han var en av gentlemännen från min olyckshändelse häromdagen. Medan vi satt och pratade dök också en familj, bestående av pappa, mamma och två barn 8 och 10 år gamla från Montana upp. Dom sprang jag också på otroligt många gånger under den jobbiga vandringen till Zubiri. Det känns trevligt att träffa lite bekantingar, så här när man är rätt långt borta!

En staty med den berömda tjurrusningen

#elcamino #vandring

Här kommer bron (appen och jag kommer inte alltid så bra överens).

Det finns en katt också, men den var inte så samarbetsvillig.

#elcamino #vandring

Idag har jag oroat mig för tre saker, men bestämt mig för att det nog kommer ordna sig. Igår kväll kom jag på att jag bara hade 14 euros kvar i kontanter och kontanter är svårt att få tag på i många av de små byar man passerar. De flesta rum i Zubiri som jag var på väg till kostade 15 euro eller mer. Men jag tänkte att det kommer ordna sig på något sätt. På morgonen berättade jag för en av pilgrimsvärdarna på kloster att jag var rädd att jag kanske inte skulle ha råd med en sängplats nästa dag, men hon lugnade mig snabbt och sa att den pyttelilla byn 2 km bort hade en uttagsautomat. Det var jättekonstigt för jag har kollat ATM locater och skrivit upp vilka orter som har automater och är säker på att den byn inte fanns med där.

Sent på eftermiddagen när jag var jättetrött gick jag på kammen av ett högt trädbeklätt berg och tittade ut över det vackra landskapet i dalgången nedanför. Jag tittade mig inte för var jag satte fötterna och trampade rakt i ett "potthål" med lera, foten vek sig och jag gjorde en vurpa rakt ner i lerpölen. Lyckligtvis kom jag undan med leriga kläder och lite skrapsår på armbågen. Jag hade inte sett till någon människa den senaste halvtimmen, då det plötsligt bakom en kurva dök upp fyra hjälpsamma amerikanare som hivade fram ett första-hjälpen-kit, tvättade mina sår, pysslade om mig och kollade så jag inte hade stukat fötter eller händer. Jag har tidigare haft stora problem med tilliten till andra människor, men nu fick jag verkligen ta emot hjälp och förlita mig på andra och det kändes väldigt fint.

När jag till slut kom fram till Zubiri sent på eftermiddagen, fick jag höra av människor jag kände sen tidigare att de flesta härbärgen nog var fulla. Jag fick rådet att gå till turistbyrån så att dom kunde hjälpa mig att ringa runt och kolla efter plats till mig. Den unga killen som jobbar där skakade förtvivlat på huvudet, allt var fullt sa han. Jag tänkte "Kom igen nu Gud, jag vet att jag är så besvärlig idag, men snälla hjälp mig att hitta någonstans att sova inatt!". Sen frågade jag om han kanske kunde ringa ett härbärge i nästa by, Larrasoa. Det gjorde han och då blev det napp på en gång. Sen skulle han ringa efter en taxi åt mig. Återigen en bekymrad min, beskedet han fick från taxibolaget i Pamplona 15 mil bort (det närmaste) var att de nog inte hade någon bil i närheten. Det skulle kunna ta 1-1,5 timmar innan taxin kunde vara i Zubiri. Efter någon minut ringde telefonen, varpå killen sa "Din taxi kom just". Det visade sig att chauffören var på väg från Roncevalles dit han kört några personer tidigare och nu var han på hemväg till Pamplona och passerade just Zubiri och han var på väg åt mitt håll. Jag blev väl mottagen på härbärget och gick sedan på pilgrimsmiddag i en av byns restauranger. Där hittade jag några av dom personerna som hjälpt mig tidigare på dagen och blev också vän med två finska kvinnor, som för tillfället var på rymmen från sina familjer. Det känns väldigt bra med förbrödringen mellan pilgrimerna!

#elcamino #vandring

För väldigt många år sedan, ja närmare 30 år sedan hörde jag för första gången talas om "El Camino de Santiago de Compostela", en pilgrimsvandring som sträcker sig från Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike till Santiago de Compostela nära Atlantkusten i Spanien. Jag hade sett ett inspirerande Lonely Planet-program och kände genast att det var något jag bara måste göra någon gång i framtiden. Då var jag en nybliven mamma så detta var något jag inte räknade med att kunna göra särskilt snart, men det har alltid funnits med i mitt huvud som en framtidsvision. De senaste åren har drömmen växt sig allt starkare och jag har känt att nu är det inte längre en fråga om huruvida jag ska gå den, utan snarare när.

För ca ett halvår sedan bestämde jag mig, att till hösten ska det äntligen bli av och den senaste månaden har mest bestått av förberedelser: Boka biljetter och de första boendena, köpa utrustningar, funktionskläder, vandringskängor, detaljstudera sträckorna, kolla tips, gåträna och träna spanska. Och nu är det bara några få dagar kvar innan äventyret börjar!!

Min förhoppning inför vandringen är att jag ska få mycket tid för att kontemplera, fundera över livet, men också att jag ska träffa en massa intressanta människor som jag förhoppningsvis kan ha många spännande samtal med. Jag tänker också att om jag har tid, ork och möjlighet så blir det kanske lite blogginlägg längs med vägen....

Kanske vill ni följa med?

#elcamino #vandring

Sonen och jag tittade på varandra, två själar och samma tanke. Sen sa vi nästan i mun på varandra:

-"Åh, tänk nu är det precis ett år sedan vi var i Marocko".

Ja, på "alla-hjärtans-dag" lämnade vi kylan och mörkret i Sverige och åkte till Agadir i södra Marocko. Jag hade kommit dit tillsammans med min dotter, min son och hans flickvän. Det var vår i luften, fåglarna kvittrade, apelsinträden blommade så ljuvligt och solen sken. På grönsaksmarknaden kunde man köpa goda solmogna tomater, avakado, gurkor och apelsiner för bara några kronor kilot och i dom ljuvligt doftande bagerierna köpte vi färska baguetter för en liten peng. Billigt och bra för oss, men förmodligen mer tärande för en marockansk plånbok (den är oftast mycket tunnare).

Agadir är långt ifrån ett himmelrike på jorden. Det är många bilar, jobbiga försäljare som man har svårt att bli av med och en del tiggare. Dom som tigger är mest unga kvinnor med små barn och äldre som har svårt att försörja sig. Många bor i skruttiga hus och tar sig fram med "berber-taxi" det vill säga åsneskjuts.

Ändå kunde jag inte låta bli att tycka om Marocko! Människorna är gladlynta och gästvänliga, här och där bjuds man in på ett glas sött mynta-te. På marknaderna, "soukerna", hittar man alla typer av varor. Mycket är hantverk och dom olika hantverkarna är väldigt duktiga på det dom gör. Min dotter blev förresten stamkund hos en skräddare under vårt besök där. Hon har ett par favoritbyxor som hon älskar att ha på sig och fick nu ideén att hon kunde låta sy upp flera i likadan modell, men i lite olika tyger. Sagt och gjort, skräddaren tog lite mått på dottern och på byxorna och sedan diskuterade dom tygval. Några dagar senare hade hon tre par byxor till. Förr i tiden sydde jag ofta kläder själv och jag måste säga att jag är djupt imponerad av deras hantverksskicklighet och snabbhet!!

I vår lilla rese-grupp hade vi lite olika idéer om vad vi ville göra och det är ju en fördel när man reser många tillsammans att man kan dela upp sig om man inte vill göra samma sak. Sonen och hans flickvän ville helst sola och bada och däremellan ge sig sig ut på fartfyllda äventyr som att åka fyrhjuling utanför stan eller att surfa nere vid stranden.

Dottern och jag tyckte däremot att det mest sevärda fanns utanför Agadir. Bland dom fina semesterminnena finns bland annat en tur på slingriga vägar upp i bergen i Antiatlas till en stad, Tafroute, som låg i en oas. Där härskade lugnet, det rasslade lite i palmerna och fåglarna kvittrade. Det var en känsla av lugn och harmoni som jag fortfarande idag kan känna om jag sluter ögonen och blundar lite. Gud, vad jag längtar efter att komma tillbaka dit någon gång, måste göra det någon mer gång i mitt liv!

På väg hem från Tafroute besökte vi också en kasbha, det vill säga en gammal försvarsborg. Det finns många såna i Marocko, dom flesta tomma och övergivna men just den här är idag restaurerad och drivs som ett pensionat där man kan hyra rum. Min dotter som är mycket förtjust i gamla slott och borgar kunde inte få nog av den här gamla mysiga miljön!

Ett annat minne är när vi var på jeepsafari och vandring i Immerzou-dalen norr om Agadir. I den dalen flyter det en flod, något man nog inte ser så ofta i Marocko. Det var vår jättetrevliga reseguide, ett fåtal svenskar och ett mycket större gäng med finnar, dom flesta av modell Ä. Nog visste jag att det var krut eller "sisu" i finnar, men herre gud på vandringssträckorna for dom iväg som om dom hade raketer i byxorna. Vi svenskar kom lojt travande långt efter. Vår guide, Vendela, hade mycket intressant att berätta. Hon hade växt upp i Israel och Syrien så hon visste mycket om den arabiska kulturen och om islam och hon hade svar på nästan alla krångliga frågor jag ställde.

På ett ställe fick vi se några baggar och Vendela berättade att det var dyngbaggar som brukar rulla stora kockor med dynga framför sig. Hon sa att en gång när dom vandrade på det här stället så hade dom sett en skorpion också. Tyvärr var den död, men eftersom det inte syns på en bild så ville vandrarna ändå ta kort på den för att imponera på sina vänner. Efteråt gick vi en bra bit och tittade på backen för att se om vi kunde upptäcka några baggar "in action". Sen skojade vi om att vi kanske skulle hitta ett dött exemplar och få arrangera en bild, eller ännu värre råka trampa ihjäl den.

Ja, jag behöver kanske inte berätta vad som faktiskt hände, ni förstår väl ändå va? Min dotter pekade och sa:

-"Titta, där är en!"

Det var precis samtidigt som jag råkade sätta ner foten MITT PÅ den stackars dyngbaggen. Därefter småsprang vi frustande av skratt ikapp finnländarna och jag tror nog att dom undrade vad det var som var så himla kul!

Dagen efter var det dags att lämna Agadir och åka hem igen till vinterkalla Sverige. Sonen och hans flickvän hade blivit väldigt goda vänner med personalen på "The English Pub" där dom var stamgäster, så det blev ett stort puss- och kramkalas när dom skulle ta farväl av varandra!

Och nu sitter jag här ett år senare och längtar fortfarande tillbaka till Marocko. Skulle inte vara så dumt att köpa en husbil och ta en långsemester där! Men nästa gång vill jag också se kungastäderna Fez och Meknes i norr, den blåa staden - Chefchaouen och cederskogen med berberapor, också det uppe i norr och därefter ska jag åka tillbaka till oasen i Tafroute och njuta av lugnet.

Gud vad jag längtar dit!!

/ Amisa         PS Återkommer med lite bilder en annan dag, måste sova nu!

I mitten av september åkte jag och min 75-åriga mamma till Sozopol. Det är en gammal, pittoresk stad som ligger vid Svarta havskusten i Bulgarien. Den grundades för flera tusen år sedan av grekerna och gamla stan ligger ute på en klippig halvö i havet. Längs de ringlande kullerstensgatorna står det vackra trähus och Sozopol är lite känd som en plats där konstnärer och musiker håller till. Det var varmt och skönt när vi kom dit och havet var härligt ljummet. Det bulgariska ölet var kallt och gott och de har en sallad som är vanlig i trakten, chopska salad, som man brukar äta som förrätt. Den är jättegod och jag saknade den fett när vi kom hem!

Det var också kul att få rå om gamla mamma för några dagar, vi kommer så bra överens och har alltid så roligt tillsammans! Jag tänker att det är viktigt att ge varandra tid, nu när vi har möjligheten. Någon dag, förhoppningsvis dröjer det länge ännu, så sviker hälsan och då kanske det inte längre är möjligt att resa bort tillsammans. Då vill jag att vi ska ha en massa fina minnen kvar, titta på kort tillsammans och drömma oss bort lite.

I Sozopol blev det mycket traskande mellan hotellet som låg i den nya delen av stan och den gamla stadskärnan på klippan ute i havet. Det märktes att Bulgarien håller på att rustas upp rejält. Det byggs mycket nya hus, vi såg polisbilar både av den gamla modellen (Lada tror jag) och splitter nya och detsamma gäller för bussarna. Vi testade att åka lokalbuss och då var en del bussar nya och fina med AC och fint klädda säten, medan andra var skruttiga och säten saknades eller var trasiga.

Det är lite knepigt med det skrivna språket i Bulgarien eftersom de har det kyrilliska alfabetet, som till stora delar liknar vårt men tecknen motsvarar ibland andra ljud än vi är vana vid. Allt är ju relativt, så jag vet inte vems språk det är fel på?

Hursomhelst skulle vi till en annan liten stad Nessebar, som på kyrilliska heter HeceδЂp. (Ja, ni förstår problemet va?). Efter ett bussbyte i stan Burgas(Бyprac) hoppade vi på en buss som vi trodde skulle gå till Nessebar. Gissa om jag blev nervös när bussen svängde av och åkte rakt mot inlandet istället för kustvägen där Nessebar ligger. Min mamma hade inte anat att något kunde vara fel, så när vi närmade oss en liten byhåla på landet förberedde jag henne på att vi nog skulle vara tvungna att skutta av bussen där och sedan få försöka ta oss tillbaka till Burgas igen. Mamma brukar ofta säga att när man följer med mig så hittar man alltid hem igen, frågan är bara när. Jag undrade vad jag nu hade lurat med henne på, lyckligtvis kom biljettförsäljaren förbi och han kunde till skillnad från många andra bulgarer lite engelska. Jo då, det var rätt buss. Den skulle bara åka till några byar först, sen skulle den svänga ut till kusten igen.

Puh, till slut kom vi faktiskt dit vi skulle och vi kom även helskinnade hem till Sozopol (Co3o3oЛ) igen till kvällen. Det var precis som min mamma sa:

- "Förr eller senare hittar vi nog hem igen!"

Det blev lite senare.......

/ Amisa