Hörde en ormvråkasskri, tittade upp och se där var den straxt över skogsbrynet.

Lite senare hörde jag detta skri igen och såg då två ormvråkar glidflyga över huvudet på mig. Tur att man inte är en mumsig liten mus!

Igår eftermiddag travade jag iväg några kilometer för att kolla om det fanns något bra ställe att parkera på vid en sjö som jag redan känner till. Jag hittade en rejäl vändplan som jag inte kom ihåg på sjöns andra sida, så det är där jag bott inatt.

Det finns en trevlig udde med kvällssol och när jag satt där och blippade med min telefon kände jag plötsligt något som stod och håsade mig i nacken. Det var en hund och ett ögonblick blev jag stel av skräck för jag är nämligen lite hundrädd. Sedan kände jag att det här var en väldigt vänlig och nyfiken själ och då gick min oro genast över.

Efter en stund dök även husse och matte upp. Dom var där för att låta sin hund bada lite och svalka sig i värmen. Den tål inte värmen så bra och har svårt att orka med promenader nu. Simma är en helt annan sak! Dom kastade pinnar i vattnet och hunden hoppade i efter dom.

Dom kallade sig för pappa och mamma och sa att hunden var som deras lilla barn, deras allt. Jag tänkte att det är något som är vanligt bland hundägare, jag har nog aldrig hört en kattägare säga "kom till mamma" till sin katt. Kan det vara för att det är lättare att dana en hund än en katt som man upplever sig vara förälder till djuret? Dom flesta som har/har haft en katt har snabbt upptäckt att den har sin egen vilja och struntar i vad matte och husse tycker. Den har inget behov av att vara till lags, den vet både vem den är och vad den vill ändå.

Det blev en trevlig pratstund särskilt som jag ju inte precis är bortskämd med att träffa andra personer nu när vi uppmanas att inte umgås med andra än dom vi bor tillsammans med.



Andra sidan på sjön.