I helgen var jag i Stockholm och deltog i familjekonstellationer eller livets konstellationer som det också kallas för ibland, eftersom det inte alltid handlar om att gestalta en familj. Det blev till slut fyra olika konstellationer som vi utförde och två av dom handlade om familjer och två om hur personer upplevde att dom hindrade sig själva från att göra saker dom innerst inne ville göra (alltså typiskt ”jobba-med-sin-skugga-arbete”). Konstellationerna gick till så att ledaren för övningen först satt och pratade med klienten vars problem vi skulle gestalta, men utan att gå in alltför mycket på detaljer. Då det gällde familjer frågade hon om vad situationen som klienten ville synliggöra handlade om och vilka som ingått i familjen: föräldrar, ev styvföräldrar, syskon (hel-, halv- och adoptivsyskon), barn, mor- eller farföräldrar som var viktiga för gestaltningen. Också personer som försvunnit ur familjen visade sig ha en väldigt viktig roll att fylla, så dom fick också vara med. Sedan fick klienten utse vilka som skulle gestalta dom personer som behövdes för att utforska situationen. Som representant blev man tillfrågad om man ville vara den personen och man hade rätt att säga nej om det av någon anledning inte kändes bra. Förutom familjepersoner kunde också representanter utses för att representera någon känsla, något hinder osv. Ibland var den rollen ganska tydlig t ex rädsla, men ibland lite oklar t ex ett hinder som behövde utforskas för att få förståelse för vad det var. Gestalterna lever sig in i sin roll och följer sin intuition för hur dom vill placera sig och förhålla sig till dom andra. Ledaren för övningen ställer ibland frågor till gestalterna om hur dom känner sig, hur dom förhåller sig till dom andra, vad dom tänker osv. När man hör vad andra känner och tänker så förändras dynamiken i gruppen, helt plötsligt får man förståelse för någon man inte alls förstått förut. Så fortsätter övningen tills situationen känns mer acceptabel och gestalterna kommit närmare varandra. Vad det gällde gestalter om motsatser inom en person kan representanterna t ex vara den-inre-kritikern, mitt-sanna-jag, en jobbig känsla, en bra känsla, något som kan stärka personen osv.

En gestalt jag fick spela var en äldre mormor som mist sin mamma i tvåårsåldern och sedan fick växa upp på ett barnhem. Det har funnits stunder i mitt liv när jag känt mig övergiven, så det var lätt att gå in i den rollen och förstå att har man som liten blivit lämnad av den som har stått en som närmast så blir det senare svårt att knyta an till andra närstående. Även dom kan tänkas försvinna ur ens liv på något oväntat och oförklarligt sätt och lämna ytterligare ett hål i hjärtat. Den andra gestalten jag gjorde var en person i en publik och då kände jag en stor nyfikenhet och intresse för vad talaren skulle ha att förmedla till mig.

Jag tänker att konstellationer som verktyg var väldigt kraftfullt då det gällde att åskådliggöra ett familjesystem i flera generationer. Hur något som hänt flera generationer tidigare kan få återverkningar på den generationen som lever nu utan att dom förstår var detta kommer ifrån. Nackdelen med det här verktyget är att det kan behövas ganska många människor för att genomföra övningen, under våra konstellationer var vi femton personer och som mest var nog ca tio på golvet samtidigt. För att gestalta motsatser inom en person känner jag att det finns andra metoder som fungerar lika bra och som kräver betydligt mindre resurser, men för vissa klienter kan det säkert vara till hjälp att få se det så visuellt som det blir i en konstellation.

Att vi håller inne med vad vi tänker och känner skapar ett stort avstånd emellan oss som människor. Om vi istället kan bli så trygga att vi vågar avslöja för varandra vad vi känner och tänker så skulle så mycket missförstånd mellan oss och människor i vår omgivning kunna förhindras eller undanröjas. Det här är lättare sagt än gjort, för vi är uppfostrade till att vara diplomatiska i vår kontakt med andra och det fyller också en viktig uppgift i vårt samhälle. Jag tänker att ett klokt sätt att bete sig är att våga vara öppen och ärlig och kommunicera med hjälp av ”jag-budskap” (non-violent-communication, NVC) på ett sätt så att den andra inte känner sig påhoppad. Detta är något man behöver träna på om man ska bli bra på det och det är något jag hoppas att bli bättre på under dom närmaste åren.

#familjekonstellationer #öppenkommunikation

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I mitt YouTube-flöde denna morgon dök det upp en video med zenbuddisten Thich Nhat Hanh där han pratar om hur man kan läka, inte bara det som är här och nu utan också det som hänt för länge sedan, ja kanske till och med för flera generationer sedan. ...

Nu har naturen fullkomligt exploderat och buskar, träd och växter prunkar av vackra och doftande blommor. Jag tog in några kvistar av hägg och dom luktar så underbart gott. Termometern visar idag på ca 25 grader, men så var den också ...

Den här båten ser inte ut som dom båtar som vanligtvis syns här i viken, den är rätt liten och grå, varken en fiskebåt eller ett stort lastfartyg. Kanske är det Kustartelleriets båt? Från idag pågår nämligen en militärövning i länen vid Östersjökuste...

När vårsolen tittar fram längtar jag ut till Kvarsebo och Bråvikens norra strand. Här doftar lite svagt av salt hav och det bästa med Kvarsebo är kanske tystnaden. Här hör man oftare ljudet av en båt än ljudet av en bil. Frid för sinnet! Det...

Vill du hjälpa mig att be, skänka en kärleksfull tanke och kanske tända ett ljus för en mamma och bebisen hon bär? Mamman mår inte bra just nu och risk finns att bebisen kan komma till världen redan nu, endast 22 veckor gammal. Det är en liten po...