Jag har inte paddlat sedan forspaddlingskursen i juli på grund av min onda hand, men nu är den äntligen bättre och jag var paddlingssugen som bara den. Sjön jag paddlat i idag heter Lilla Rengen och ligger några mil söder om Linköping.

Nu när semestrar och skollov tagit slut är det lugnt på dom flesta badplatser, så nu borde väl ingen irritera sig på att man parkerar en husbil där under en hel dag?

Den här sjön är en del av Kinda kanal som går nästan ända nerifrån Vimmerby och upp till Linköping där man sedan kan fortsätta i Göta kanal om man vill det. Jag har åkt med turbåt någon gång för länge sedan från Linköping till Rimforsa, men det här är första gången jag paddlar här.

Här ser sjön ut att ta slut, men enligt Naturkartan ska den fortsätta en bit till? Nej, den tar inte slut här den bara smalnar av och svänger.

När jag är ute och paddlar så ser jag ofta väldigt fina sommarstugor i perfekt läge nere vid sjön. Dom har stora altaner, flytbryggor med motor, stor motorbåt, vattenskoter, självgående gräsklippningsmaskiner och så vidare, men oftast så ser man inget folk där mer än några veckor i juli. Jag tänker på hur mycket det måste kosta att investera i alla dom där grejerna och hur mycket tid som sedan går åt till att underhålla alla grejor. Vad är vitsen med att köpa så mycket grejor att man måste jobba jämt för att ha råd och sedan knappt har tid att använda dom? Blir man en lyckligare människa av det? Jag är i alla fall rätt säker på att jag inte skulle bli lyckligare av det! Jag är så nöjd med att bara kajka runt i min lilla billiga kanot och hoppa i land på någon fin klippa eller någon liten strand och istället ha massor av tid som jag bestämmer över själv.



Här finns en fin lägerplats i ett naturreservat och dessutom är det fin sandbotten här. Jag bestämmer mig för att stanna där på tillbakavägen om en liten stund, men först vill jag paddla igenom den smala delen som ligger mellan den här sjön och nästa. Det är en sträcka på några kilometer.

Här växer några rosa vattenväxter som jag aldrig sett förut. Dom är vackra, men där dom finns växer dom i tjocka mattor. Kanske är det nästa växt som snart kommer att benämnas invasiv?

Här finns en gästhamn för människor som färdas på kanalen.

Så småningom kommer jag till den stora kursgården Vårdsberg som ligger precis innan man kommer in i nästa sjö. Där är ett stort gäng med folk som är på väg ut i kanoter. Efter ett tag vänder jag om och börjar paddla tillbaka igen.

Jag stannar till vid lägerplatsen i naturreservatet och snart får jag sällskap igen av kanotisterna från Vårdsberg. Det är ett gäng av personer från Svenska kyrkan som har en höstupptakt här. Dom har suttit inne på möte hela förmiddagen, men tycker nu att det är dags för lite sol och frisk luft. Dom ska ha fikarast och bjuder också mig på fika med blåbärskaka. Så gott och vad trevligt att få lite folk att prata bort en stund med!

Sedan paddlar vi vidare, dom åt sitt håll och jag åt mitt. Jag ser några mellanstora lommar och några hägrar.

Och så kollar jag in några fina badklippor. Dom ligger jättebra till och har små sandstränder på sidorna. Det är bra att veta nästa gång jag är här, för då är det lätt att ta sig i och ur kanoten.

Det här ser ut att vara en liten ångbåt?

Sedan är jag snart framme i Brokind och badplatsen där jag startade ifrån. Nu är jag hungrig så det blir matlagning, men efter maten så blir det en liten tur till. Det går att paddla en liten bit åt andra hållet och då kommer man fram till Brokind slott och slussen som tar en in i nästa sjö i systemet, Järnlunden.

Om vädret håller i sig imorgon också, så ska jag nog paddla lite i Järnlunden imorgon.

Idag har jag varit ute och gått en bit på Östgötaleden vid Björka Säby slott och bort till Säby Västerskogs naturreservat där det finns urskog.



Det nyare slottet på Björka Säby.

Det äldre slottet där det brukar hållas julmarknader.



Vet inte riktigt vad det här huset används till, men det ser lite speciellt ut.

Och ett rejält stort stall.

Vandringsleden går över fält och upp på en ekbacke.

Förbi en backe med hasselträd. Jag ser inga nötter på träden, men under träden ligger den en del på backen.

Jag går förbi en äng med gärdsgård runt. Det är inte så ofta man ser det här i Östergötland.

Här växer också enormt stora granar. Ska man räcka runt här får man nog vara sådär fem personer. Ser ni vad liten min väska är i förhållande till trädstammen! Jag tror aldrig jag sett så här grova granar förut, men jag tror inte det här är en vanlig gran? Barren ser platta ut.

Sedan är jag på vägen som leder upp till naturreservatet. Där finns bikupor och stora ormbunkar.

Efter ett tag är jag framme där naturreservatet börjar.

Gamla stockar ligger och murknar. Här är det biologisk mångfald som gäller!

På vissa ställen får man klättra över och krypa under bäst man kan, men när jag ligger där på alla fyra hittar jag harsyra.

Det hade jag nog inte lagt märke till om det inte vore just för att jag kröp på backen.

Jag tänkte gå ner till ett vindskydd som ligger nere vid en sjö. Jag hade tänkt mig en plats med kvällssol och sjöutsikt där jag skulle sitta och äta min frukt. Tja, lite kvällssol var det ju.......

......men sjöutsikt en var det inte mycket bevänt med, det är helt igenväxt med sly framför.

Lite längre bort på vägen ser man sjön, men det är fortfarande en hel del träd framför. Jaja, urskogen var i alla fall rätt häftig.

På tillbakavägen ser jag en klippa som ser ut som ett ansikte på en filur. Ser ni det också?

Sömnen upp och ner och rejält ont i själen! Undrar hur det kan komma sig?

Under den senaste tiden har jag grävt ner mig i lite böcker. Den senaste i raden är Samlas i mitt namn av Maya Angelou. Anledningen till att jag fastnade för den var att jag sett ett program om denna minst sagt högintressanta person.

I boken får man följa henne under en period av hennes liv då hon som ensamstående svart kvinna kämpade med sin och sin pojkes överlevnad genom att jobba inom en mängd olika yrken: som kock, servitris, bordellmamma, sångerska, danserska, chaufför och slutligen som författare. Boken handlar också mycket om hur hon utvecklades till att bli en stark och klok person – en riktig förebild alltså. Hon skriver både insiktsfullt och väldigt humoristiskt och jag har garvat mig igenom stora delar av den här boken. Här kommer några citat ur den:

”Självmedlidandet är under de allra första stadierna mjukt och skönt som en dunmadrass. Det är bara när det stelnar som det blir obehagligt.”

”Att bli illa hanterad känslomässigt var ingenting nytt för mig, det nya var intensiteten och orsaken.”

’”Så vi ska in till stan? Trevligt.”

(”Vet du att jag bara har en kort tid kvar att leva? Jag har en hjärntumör och läkarna har givit mig högst sex månader till.”

Ett litet tal som jag tränat in för åratal sedan, att användas om jag råkade ut för en våldtäktsman eller mördare.

”Det går inte att operera. För nära lilla hjärnan.”)’

Nyfiken på Maya? Se mer om henne och hör om hennes liv på SvtPlay:
Maya Angelou – And still I rise

#mayaangelou

Bland det mest intressanta i Nora var den Göthlinska gården. Det är en gammal köpmannagård som har rötter ända från 1700-talet och den är mycket välbevarad och fin. Den sista familjen som bodde i huset var en bankdirektör och hans familj.

Och här bodde hushållerskan.

Jag blev förvånad över att den stora mittdelen på övervåningen inte var inredd utan bara användes som ett förråd för till exempel textilier. Endast gavelrummen var inredda på övervåningen.

Köksregionen.

Och så sockertoppslådan såklart!

#göthlinskagården #nora

Nora, vad visste jag om den platsen? Jo att det är en mysig liten trästad och att det lär finnas trevliga antikafärer där och visst blev våra förväntningar uppfyllda.

Det finns också ett tågmuseum där och vissa veckodagar kan man åka med ett gammalt tåg som drivs av ett ånglok.

En gammal stationsbyggnad.      

Och så tågvagnar från olika tidsepoker.

Dom här tågen kommer jag ihåg, dom fanns i min barndom. Jag tror att jag rest med ett sådant från Linköping till Västervik när jag var liten.

Här var det tyvärr stängt för dagen så vi fick nöja oss med att kika in genom glasväggarna. Riktigt gamla vagnar med träsäten, vackra men obekväma. Har även ett minne av att ha åkt i ett tåg (inte så gammalt) med träbänkar i 36 timmar.Jag hoppas att även det är pensionerat nu.

Undrar vad det här är för ett konstigt tåg? Något slags arbetståg?

Nere vid sjön finns en passagerarfärja till en närbelägen ö.

Vi hittar också en historisk utställning om Nora. Där kan vi bland annat läsa om när Spanska sjukan drabbade staden och om kampen för lika rättigheter för alla.

#nora

Årets Lion Gate 8/8, en viktig portal för alla som sysslar med sin spirituella utveckling. Detta är energin som fyller mig nu och som förhoppningsvis kommer att vara med mig under det kommande halvåret.

Oggmonster, “Antony singing If It Be Your Will”; (https://youtu.be/1MDlMdu2gjw):

Sarah Klang, ”New Day Coming”; (https://youtu.be/Ze1UVNXP_4I):

#anthonyandthejohnsons #sarahklang

Dottern och jag hade bestämt att jag skulle lämna av henne i Hallsberg, så skulle hon ta tåget hem därifrån. Så nu tittade vi på kartan och funderade över vad vi ville se på vår väg dit. Valet föll då på Sala silvergruva och Nora där ingen av oss hade varit tidigare. Jag tänker att det nästan borde tillhöra allmänbildningen för en svensk att någon gång besöka gruvan och nu var det hög tid för det besöket.

Vi hade bokat en visning i gruvan med hiss ner till 155 meters djup, annars fanns det också en äldre gruva där man får gå trapporna ner till 60 meters djup.

Först började vi med att gå runt på området och titta på det som var över jord. Det här är Drottning Christinas schackt, det är ett väldigt gammalt schackt.

Ett gruvhål på sidan om.

En gammal Grålle-traktor. Jag gillar sådana!  

Gamla hjälpmedel och redskap.

Så här bodde gruvarbetarna för flera hundra år sedan.

Här finns kafé, loppmarknader och annat.

Gammal bruksmiljö.

En modell över hur det såg ut i gruvan under marken.

Sedan var det dags att bege sig ner i den stora gruvan.

Vi fick sätta på oss extra kläder för det är bara ca +2 grader där nere och så en skyddshjälm så att vi inte skulle råka slå i huvudet någonstans nere i gruvgångarna. Nerfärden tar ca 4 minuter med hissen och när vi kommer ner är det kallt och fuktigt. Dottern är redo för äventyr!

Det första man ska göra när man kommer ner är att knacka tre gånger på väggen och be Gruvfrun om hennes beskydd. Gruvarbetet var farligt och arbetarna var mycket noga med denna tradition, liksom att inte svära, tänka onda tankar eller sjunga muntra visor medan dom var där nere.

Vi börjar med att gå in i en lägre och kortare gruvgång först. Där nere jobbar personer som är klädda i historiska kläder och som berättar om hur det gick till här förr.

Här pumpar man ner vattnet till ett hål brevid. Det finns fler gruvgångar längre ner på 190 meters djup, men dom är vattenfyllda. Det finns en sportdykklubb som dykt där och som undersökt och filmat den miljön.

På sidan om finns en grottsal som är uppvärmd och skön. Här brukar man ibland ha konserter, uppträdanden, bröllop och andra fester. Jag upptäcker genast att man i berget där inne kan se något som ser ut som en stor figur. Kanske är det Gruvfrun? Guiden håller med om att det ser ut som en gestalt, men han har aldrig tänkt på den tidigare.

Ser ni ansiktet? Öga, öga, näsa och så mun.

Och vad har hon vid sina ben, är det en silverskatt?

Vi går vidare in i den större gruvgången.

Här ser man rälsen som dom drog vagnarna på.

Och så finns det en massa historiska föremål från gruvbrytningen.

Kattguld.

Här kan man se hur dom gick till väga. Dom eldade stockar som stod lutade mot den kalla bergväggen. Då uppstår en spänning i bergytan och det bildas sprickor där man sedan kan hacka loss stora bitar.

Det måste finnas lite lufthål här och där så att röken kan komma ut ur gruvan.

Här väntar vi på att hissen ska komma så att vi ska kunna åka upp igen. Ser ni mönstret på väggen i hisschacktet? Den kallas för "Hälleormen". För länge sedan har det här berget bildats någonstans långt borta i Asien, ungefär vid Indien och sedan har jordplattorna rört sig hit och dit och till slut hamnat här i Sverige. Någon gång för länge sedan har det skett ett vulkanutbrott som skapat det svarta lavalagret (ormfiguren) i berget. Vad coolt!

På vägen upp har vi en gruvarbetare från Norrland med oss i hissen. Kommer inte ihåg om han var från Kiruna eller Gällivare? Han tycker det är spännande att se skillnaden mellan hur gruvbrytning gick till förr och hur det görs nu när det mer handlar om att sköta maskiner. Det här var en spännande erfarenhet!

Lite YT-videor med musik i gruvan. Bergskoralen sjöngs förr här i gruvan:

Kristian Olsson, ”Bergskoral, 190531”; (https://youtu.be/dpmwI80G0qY):

Sala Tidning, “Sala Silvergruva Lucia 2012”; (https://youtu.be/e7xrTfjlDFs):

Gruvligt, ”Lucia i Sala silvergruva 2009 Erik”; (https://youtu.be/LIIk1QiQx3w):

Lite längre videor på Sala Silvergruvas egen YT-kanal:

https://www.youtube.com/c/SalaSilvergruva1/videos

När jag kom hem upptäckte jag att det fanns en hel del inslag om Sala silvergruva på Svt. Silvergruvan var tydligen nyöppnad efter att tidigare haft Corona-stängt. Det hade vi ingen aning om då vi bokade våra biljetter.

Se korta inslag om Sala silvergruva på Svt:

Dykningar i Sala silvergruva vittnar om svunnen tid

Följ med till en tidigare stängd del av Sala silvergruva

Mysteriet med tunnorna i Sala silvergruva är löst

Nu ska dykroboten utforska Sala silvergruva – hoppas få se något enkelt som ett avtryck från en hästsko

Verksamhetschefen – att ha kommit igång igen har varit en stor glädje

#salasilvergruva #gruvhistoria