Igår hälsade jag på min mamma på äldreboendet. Vi fikade, spelade kort och var ute och gick på promenad.

Jag visade min mamma lite kort från mina skogspromenader tidigare i veckan. Då undrade hon hur i all världen jag burit mig åt för att ta en bild på mig själv. Ja, det är ju väldigt självklart när man är van vid alla moderna apparater och mojänger, men inte lika självklart när man inte själv äger några sådana. Min mamma har provat att ha en mobil med riktigt stora knappar, men hon blev bara stressad och oroad av den då hon inte kunde komma ihåg vilka knappar hon skulle trycka på, så nu har hon inte kvar den längre.

Så vi tog en selfie på oss två tillsammans så fick hon se att man kan vända kameranbilden mot sig istället för framåt.





Teknikens under! Det tyckte hon var spännande.

På vår promenad provsmakade vi gräslök i planteringen utanför boendet och min mamma tyckte att sillen fattades henne. Hon tycker mycket om sill och det står visst inte så ofta på menyn på boendet, inte så vitt hon kan påminna sig i alla fall. Och så luktade vi på nyutslagna syrener, det är bäst man passar på så länge det varar!

Efter en stund gick solen och gömde sig. Jäkla kallt tyckte mamsingen då! Kanske man skulle ha tagit vinterkläderna?
:)

#gräslökutansill

Idag har jag vandrat en väldigt trevlig del av Sörmlandsleden utmed havet. Här kommer lite bilder från dagen.



Det är så vårfint att se gula kabbelekor i dikena.

Ibland stupade klipporna brant ner i havet och då gick stigen lite längre in i skogen.

Det fanns också en bra rastplats där man kan tälta om man vill och där går också bra att bada.

Ibland får man klättra lite.

Så här kan märkningen av leden också se ut, här har man målat en sten.

Till sommaren ser det ut att bli blåbär här.

Här valde jag att vända tillbaka, för bilen stod på en 24-timmars parkering och jag såg att jag inte skulle hinna gå hela sträckan i alla fall. Här går stigen brant nedför. Kanske kan jag gå resten av sträckan en annan gång, men från andra hållet.

Sedan hittade jag en liten död mus och straxt efter, ytterligare en. Undrar vad dom dött av? Om något djur dödat dom borde den väl ha ätit upp dom?

Jag tog en alternativ väg när jag gick tillbaka och såg en plats där det funnits många kolmilor.

Innan det var dags att lämna platsen hann jag med en kopp fika på berget vid badplatsen.

Jag fick sällskap av en Maria nyckelpiga, men mobilkameran och nyckelpigan ville inte samarbeta med mig så det blev bara en suddig bild innan nyckelpigan tröttnade och flög sin väg.

#havsvikar

Efter frukosten gick jag på promenad norrut på Sörmlandsleden. Jag kände mig varm och svettig och tänkte ta ett bad när jag kom tillbaka till badplatsen.

Den tidigare så tomma stranden blev plötsligt ganska livlig när ett antal bilar med barnfamiljer som skulle ha picnic dök upp. Tro det eller ej, men jag känner mig lite obekväm med att ta årets första dopp med så många åskådare.

Istället åkte jag iväg till Uttervikens badplats några kilometer bort. Här var det alldeles folktomt så jag kunde stå där och peta med stortån i vattnet bäst jag ville, utan att känna mig dum.

Och ja, det blev ett bad till slut. Det var ganska kallt, så det blev ett kort bad - ut till midjehöjd, doppa mig och så ut igen och jag blev i alla fall blöt.
:)




Hoppas det syns att jag badat.

Tången ser väldigt häftig ut här!

På väg upp mot berget i Kivik en finns flera väldigt coola stensättningar som är från bronsåldern. Jag har inte sett något liknande någon annanstans här i närheten.

Dom här stensättningarna är gamla gravar och dom som begravts här har också fått några gåvor med sig på färden. Om man rör vid stenarna kan man nästan känna historiens vingslag och röra vid människorna som levde här för flera tusen år sedan. Undrar vad vi kommer att lämna efter oss till människorna som föds om 3000 år? Ett utfiskat hav och atomsopor?



Det finns två sådana här stensättningar här. Det här är den större av dom.

Här kan man se att den är rejält stor.




Och här är den mindre.

Brevid den ligger det ett stort ovalt gravröse.

Sedan bär det av brant uppför mot bergstoppen.

Efter att ha gått igenom lite skog kommer jag sedan upp på berget och utsikten ut mot Östersjön öppnar sig framför mina ögon.

Sedan kommer jag till ett ännu större stenröse. Det måste nog vara sådär 6-8 meter högt. Tänk vad många stenar det måste ha gått åt till det! Det användes förr som ett sjömärke, så att båtar skulle hitta in här i Bråviken. Vattenståndet var ca 20 meter högre då så berget såg inte så stort ut då som det är nu och det växte inte heller lika många träd här då.

På södra sidan om Bråviken ligger Vikbolandet som är mer låglänt.

En hälsning från våra förfäder?

Åter tillbaka i fina Koviken. En bit utanför går farleden och man ser ofta större båtar där.

Nu är jag tillbaka på en magiskt vacker plats där jag senast var för ett år sedan. Om en stund ska jag ge mig ut på promenad upp på berget som har en makalös utsikt.

#imhome

Jag funderar ofta över vart jag är på väg i livet, vad är min livsuppgift, vad jag ska utforska härnäst och ibland även vart jag ska rent geografiskt. Jag följer min intuition och lyssnar efter budskap, det är som en evig skattjakt.

Häromdagen fick jag en påminnelse från den högre makten då jag såg texten ”Undrar du fortfarande vad din livsuppgift är? DU ÄR REDAN HÄR, DU ÄR REDAN HEMMA!”

Javisst ja, vilken tur att du påminner mig! Zenbuddhisterna i Plum Village betonar hela tiden för oss att den där jakten på nya upplevelser, nya erövringar, nya statusprylar eller nya livsuppgifter är ett gift för vår själ som ger oss otillfredsställelse. Den ger oss en upplevelse av att livet är något som ska ske någon gång i framtiden och jakten på det skapar otillfredsställelse hos oss och en känsla av att något fortfarande saknas oss idag. Bara vi uppnår det ska vi bli riktigt lyckliga, eller hur? Vi tänker och planerar för mycket över vad vi ska göra och om det sedan inte blir så märkvärdigt som vi hade tänkt, då blir vi lätt besvikna och genast när ett mål är uppfyllt måste vi skapa ett nytt, istället för att stanna upp och njuta av allt det fina vi redan har i livet. Ytterligare en grej eller en resa kommer inte att göra oss lyckligare, bara fattigare.

Javisst, tack för att du påminde mig att det var den här vägen jag skulle ta!

Men livet är här och nu – i det jag skapar i den här stunden. Det är inte så att vi inte alls ska sträva någonstans, det är klart att vi ska ha upptäckarlust, men istället för att planera så mycket ska vi bara ge oss ut och uppleva, för att sedan efteråt se vad det blev av just den här dagen. Det är den biten jag ibland saknar från pilgrimsvandringen då varje dag var som ett oskrivet blad som låg framför mig, redo att upplevas.

Tack för påminnelsen, jag behöver den lite då och då så att jag inte glömmer!

I AM ALREADY HERE! I AM ALREADY AT HOME IN MY BODY! I ALREADY HAVE EVERYTHING THAT I NEED!

#IAMHOME

Jag vill så gärna dela med mig av vacker musik som får hela min kropp att fliddra och fladdra, inte minst då mitt hjärta som blir så starkt påverkad av detta och slår extra hårt då jag lyssnar på det här!

Det är musik på arameiska som var Jesus och lärjungarnas språk. Det sägs vara ett heligt språk som talar direkt till oss, som vi intuitivt förstår budskapet i även om vi inte förstår dom enskilda orden. Det är så vackert - dom mjuka orden, intensiteten och det suggestiva uttrycket i musiken - allt det talar till mig. Anledningen till att jag började lyssna till det här var en video jag såg med Lars Muhl där han sjunger och musicerar på arameiska, ja han är ju även musiker.

Lars Muhl besöker en helig grotta där esséer hållit till och han musicerar där.

Tänk vad häftigt det skulle vara att få lära sig lite arameiska! Jag kom att tänka på att jag i höstas träffade en kille i kyrkan som berättade att han ursprungligen kom från norra Irak och att han tillhör en mindre kristen minoritet där. Han berättade då om sitt modersmål som var just arameiska och att det är ett utrotningshotat språk. Själv kunde han bara tala språket, medan föräldrarna också kan skriva och läsa det. Han berättade också om hur dom kristna familjerna förr levde fredligt sida vid sida med sina muslimska grannar, men hur kriget i Irak förändrade det och fick muslimerna att känna fiendeskap inte bara mot invasionstrupperna utan också mot sina kristna grannar. Runt år 2004 så flydde hans familj till Sverige och någon gång när han saknade sin kyrka så råkade han träffa någon från Metodistförsamlingen (numera en del av Centrumkyrkan) i Norrköping och denne bjöd in honom att vara med i kyrkan.

Igår var jag i kyrkan och jag hoppades att träffa honom då, men tyvärr var han inte där. Jag tänkte fråga om han skulle kunna tänka sig att någon gång träffas, fika lite och lära mig lite armeiskt uttal. Jag är ganska säker på att han skulle tycka att det vore kul att få lära ut lite av sitt språk, för det märktes att hans språk och hans kultur var något som var viktigt för honom och något han vårdade ömt och jag tror att han skulle bli stolt över att få dela med sig av detta till någon annan. Jag tror att många immigranter tycker att vi "ursvenskar" (om det nu finns några sådana - härstammar vi inte alla från Afrika?) är väldigt ointresserade av att lära känna dom och deras kulturer. Ja, annat än maten då för vi tar ju gärna till oss mattraditioner från fjärran länder.

Nej nu har jag pladdrat färdigt. Här kommer den magiska musiken! Den här första är så vacker!

Indiajiva, ” Abwoon d'Bashmaya - The Lords Prayer in Aramaic”; (https://youtu.be/MAEIrp4MFBE):

Här är en kortare del av videon där Lars besöker grottan, det finns en längre om man tittar på hans YouTube-kanal.  I den får man se när han klättrar upp till grottan som ligger på ett berg och där han berättar mer om grottan och hur det var när han kom dit första gången.

Lars Muhl, ”LARS MUHL AND THE SPIRITUAL PRAYER”; (https://youtu.be/ogCcF7cL94k):

#flidderihjärtat

Tror du att elpriset kommer återgå till det normala bara kriget i Ukraina tar slut? Helt fel om man får tro radioprogrammet Kaliber som jag lyssnade på under förmiddagen. Regeringen pratar hela tiden om Putinpriser, men i verkligheten så kan endast en liten del av den stora prisökningen på el förklaras av kriget. Istället så beror den största delen av prisökningen på politiska beslut, framförallt under dom tio senaste åren. Dels har det att göra med brister i överföringskapaciteten mellan olika landsändar, men framförallt med nedläggning av planerbar elproduktion i söder och att vi exporterar en stor del av vår elproduktion, något som tog stor fart efter påtryckningar från EU. Den effektskatt som infördes 2015 påverkade lönsamheten på ett sånt sätt att fyra kärnkraftverk och många små lokala värmekraftverk i södra delen av landet lades ner i förtid, dom hade annars tillstånd att köras vidare i ytterligare ett antal år.

Vår energiminister pratar om att vi om sådär två år kommer att ha vindkraftsparker till havs, vilket skulle ge ett stort energitillskott. Svenska Kraftnät och branschorganisationen Svensk Vindenergi delar inte alls uppfattningen om att det kommer att gå så fort. Enligt dom tar tillståndsgivning, projektering och byggnation så lång tid att dom första vindparkerna till havs inte kommer att kunna tas i bruk förrän omkring år 2028 och först runt 2030 kommer den utvecklingen ha tagit fart på riktigt. Denna elbrist sammanfaller också med att alltmer elektrifieras i samhället, inte minst då vår bilflotta.

Jag kan inte låta bli att undra hur det här ska gå, för redan i vintras hörde vi om företag i Skåne som funderade på att helt lägga ner sin verksamhet för att dom höga elpriserna gjorde den olönsam. Samtidigt finns det också en del som klurar ut egna lösningar på energiproblemet, till exempel bönder som producerar egen biogas med hjälp av gödslet från den egna djurproduktionen. ”Nöden är uppfinningarnas moder” som man brukar säga, så kanske finns det kreativa människor som är bra på att tänka utanför boxen som hittar på många små men bra lösningar som är bättre än dom vi haft hittills? Kriser leder ofta till utveckling eftersom det då blir en absolut nödvändighet att göra något radikalt, så kanske det här i längden kan leda till något bra?

Oavsett vilken partipolitisk färg vi får på regeringen efter valet så hoppas jag att vår nya energiminister blir en person som har stor kunskap inom området. Någon som har erfarenhet från arbete inom kraftproduktionen, någon forskare inom området som har en stor förståelse och överblick över hur det fungerar (eftersom elproduktionen nu för tiden inte bara är en nationell fråga, utan ett samarbete med andra länder), någon med bra kontaktnät (haha!) eller någon expert inom elsystem. Man kan inte bara tillsätta ministrar utifrån att ministerposter tilldelas någon höjdare i något parti av ”rättviseskäl”, personen på posten som energiminister måste vara någon som har faktisk kunskap i frågan och jag undrar om inte just bristen på det varit problemet under dom senaste tio åren.

Det här var ett väldigt bra radioprogram, så om du vill förstå det här problemet är det en bra idé att lyssna på programmet i sin helhet.

Hör mer om detta på SR (30 min):

Kaliber - Elchocken och ministerns omöjliga löften

#elprischock