Djurparksbesök? Nej faktiskt inte alls, kan intyga att det är mer regel än undantag att man ser dovhjortar då man kör i trakterna av Åtvidaberg. Vanligtvis några stycken som makligt promenerar över vägen, men flera gånger har jag också sett jätteflockar (sådär femtio djur) ute på något fält. Trakten mellan Åtvidaberg och Kisa verkar dom vara särskilt förtjusta i - ett tips om du vill åka på safari i Sverige.

Jag har lite svårt att förstå varför inte också rovdjuren söker sig till denna trakt där det finns så gott om bytesdjur? I Östergötland har vi både vargrevir i trakten mellan Finspång och Linköping och lodjur som nog finns spridda i hela länet.

Vi hör ibland att vargar utvandrar härifrån och mot sydväst till Småland och norra Skåne, så det är märkligt att inga vargar etablerat sig i den här trakten. Jag funderar på vilken roll dom stora vägarna spelar för djurens rörelser. I Östergötland har vi framför allt E4:an som är som ett dike omgärdat med vägstängsel mellan norra och södra länsdelarna och som går just i sydvästlig riktning. Men även den vägen har ju en del korsande viadukter och vägtunnlar där dom borde kunna ta sig över nattetid?

Det är svårt att riktigt veta vilken påverkan vi människor har på djurens aktiviteter, men min känsla är att den är större än vad vi är medvetna om.

#dovhjortariöstergötland

När jag firade min födelsedag i helgen fick jag några ljusslingor. Nu har dom kommit på plats i husbilen och lyser upp mig i den mörka höstnatten.

Min husbil börjar se ut som en pakistansk buss med tingelitangel som pyntar hela fordonet.
:)

#höstmys

Idag hade jag tänkt att jag skulle ut och paddla, men när jag kom till platsen var det mycket blåsigare än jag tänkt mig.

Jag ändrade mina planer och bestämde mig för att istället läsa den bok om mindfulness som jag lånade i förrgår. Den är skriven av Thich Nhat Hanh och handlar om hur man kan överkomma sina rädslor genom att istället söka sig till den lugna plats som finns i vårt inre. Alla människor har en sådan plats, men det är en träningssak att bli bra på det.

Jag var väldigt bra på det innan jag åkte och pilgrimsvandrade hösten 2019. Under vandringen så blev det nog snarare så att meditationen tog plats under själva vandrandet, medan kvällarna blev fulla av annan aktivitet som att duscha, tvätta kläder, blogga och umgås med andra. När jag kom hem hade jag tappat bort den dagliga rutinen att sätta mig ner och utföra meditationen några gånger om dagen. Jag mår bäst när det blir gjort, känner mig lugn och harmonisk då. Därför försöker jag nu att återigen träna in denna vana. Fortfarande är det så att jag är mycket mindful när jag vandrar och paddlar. Antar att det lyser igenom ibland i mina reflektioner då jag bloggar?




Till kvällen har nu vinden mojnat och det är jättevackert här, se själva! Vilka färger va?

Och där har jag min älskade Pärla som gör detta livet möjligt. Jag känner djup tacksamhet för att jag har henne!

Bland det mest intressanta i Nora var den Göthlinska gården. Det är en gammal köpmannagård som har rötter ända från 1700-talet och den är mycket välbevarad och fin. Den sista familjen som bodde i huset var en bankdirektör och hans familj.

Och här bodde hushållerskan.

Jag blev förvånad över att den stora mittdelen på övervåningen inte var inredd utan bara användes som ett förråd för till exempel textilier. Endast gavelrummen var inredda på övervåningen.

Köksregionen.

Och så sockertoppslådan såklart!

#göthlinskagården #nora

Nora, vad visste jag om den platsen? Jo att det är en mysig liten trästad och att det lär finnas trevliga antikafärer där och visst blev våra förväntningar uppfyllda.

Det finns också ett tågmuseum där och vissa veckodagar kan man åka med ett gammalt tåg som drivs av ett ånglok.

En gammal stationsbyggnad.      

Och så tågvagnar från olika tidsepoker.

Dom här tågen kommer jag ihåg, dom fanns i min barndom. Jag tror att jag rest med ett sådant från Linköping till Västervik när jag var liten.

Här var det tyvärr stängt för dagen så vi fick nöja oss med att kika in genom glasväggarna. Riktigt gamla vagnar med träsäten, vackra men obekväma. Har även ett minne av att ha åkt i ett tåg (inte så gammalt) med träbänkar i 36 timmar.Jag hoppas att även det är pensionerat nu.

Undrar vad det här är för ett konstigt tåg? Något slags arbetståg?

Nere vid sjön finns en passagerarfärja till en närbelägen ö.

Vi hittar också en historisk utställning om Nora. Där kan vi bland annat läsa om när Spanska sjukan drabbade staden och om kampen för lika rättigheter för alla.

#nora

Dottern och jag hade bestämt att jag skulle lämna av henne i Hallsberg, så skulle hon ta tåget hem därifrån. Så nu tittade vi på kartan och funderade över vad vi ville se på vår väg dit. Valet föll då på Sala silvergruva och Nora där ingen av oss hade varit tidigare. Jag tänker att det nästan borde tillhöra allmänbildningen för en svensk att någon gång besöka gruvan och nu var det hög tid för det besöket.

Vi hade bokat en visning i gruvan med hiss ner till 155 meters djup, annars fanns det också en äldre gruva där man får gå trapporna ner till 60 meters djup.

Först började vi med att gå runt på området och titta på det som var över jord. Det här är Drottning Christinas schackt, det är ett väldigt gammalt schackt.

Ett gruvhål på sidan om.

En gammal Grålle-traktor. Jag gillar sådana!  

Gamla hjälpmedel och redskap.

Så här bodde gruvarbetarna för flera hundra år sedan.

Här finns kafé, loppmarknader och annat.

Gammal bruksmiljö.

En modell över hur det såg ut i gruvan under marken.

Sedan var det dags att bege sig ner i den stora gruvan.

Vi fick sätta på oss extra kläder för det är bara ca +2 grader där nere och så en skyddshjälm så att vi inte skulle råka slå i huvudet någonstans nere i gruvgångarna. Nerfärden tar ca 4 minuter med hissen och när vi kommer ner är det kallt och fuktigt. Dottern är redo för äventyr!

Det första man ska göra när man kommer ner är att knacka tre gånger på väggen och be Gruvfrun om hennes beskydd. Gruvarbetet var farligt och arbetarna var mycket noga med denna tradition, liksom att inte svära, tänka onda tankar eller sjunga muntra visor medan dom var där nere.

Vi börjar med att gå in i en lägre och kortare gruvgång först. Där nere jobbar personer som är klädda i historiska kläder och som berättar om hur det gick till här förr.

Här pumpar man ner vattnet till ett hål brevid. Det finns fler gruvgångar längre ner på 190 meters djup, men dom är vattenfyllda. Det finns en sportdykklubb som dykt där och som undersökt och filmat den miljön.

På sidan om finns en grottsal som är uppvärmd och skön. Här brukar man ibland ha konserter, uppträdanden, bröllop och andra fester. Jag upptäcker genast att man i berget där inne kan se något som ser ut som en stor figur. Kanske är det Gruvfrun? Guiden håller med om att det ser ut som en gestalt, men han har aldrig tänkt på den tidigare.

Ser ni ansiktet? Öga, öga, näsa och så mun.

Och vad har hon vid sina ben, är det en silverskatt?

Vi går vidare in i den större gruvgången.

Här ser man rälsen som dom drog vagnarna på.

Och så finns det en massa historiska föremål från gruvbrytningen.

Kattguld.

Här kan man se hur dom gick till väga. Dom eldade stockar som stod lutade mot den kalla bergväggen. Då uppstår en spänning i bergytan och det bildas sprickor där man sedan kan hacka loss stora bitar.

Det måste finnas lite lufthål här och där så att röken kan komma ut ur gruvan.

Här väntar vi på att hissen ska komma så att vi ska kunna åka upp igen. Ser ni mönstret på väggen i hisschacktet? Den kallas för "Hälleormen". För länge sedan har det här berget bildats någonstans långt borta i Asien, ungefär vid Indien och sedan har jordplattorna rört sig hit och dit och till slut hamnat här i Sverige. Någon gång för länge sedan har det skett ett vulkanutbrott som skapat det svarta lavalagret (ormfiguren) i berget. Vad coolt!

På vägen upp har vi en gruvarbetare från Norrland med oss i hissen. Kommer inte ihåg om han var från Kiruna eller Gällivare? Han tycker det är spännande att se skillnaden mellan hur gruvbrytning gick till förr och hur det görs nu när det mer handlar om att sköta maskiner. Det här var en spännande erfarenhet!

Lite YT-videor med musik i gruvan. Bergskoralen sjöngs förr här i gruvan:

Kristian Olsson, ”Bergskoral, 190531”; (https://youtu.be/dpmwI80G0qY):

Sala Tidning, “Sala Silvergruva Lucia 2012”; (https://youtu.be/e7xrTfjlDFs):

Gruvligt, ”Lucia i Sala silvergruva 2009 Erik”; (https://youtu.be/LIIk1QiQx3w):

Lite längre videor på Sala Silvergruvas egen YT-kanal:

https://www.youtube.com/c/SalaSilvergruva1/videos

När jag kom hem upptäckte jag att det fanns en hel del inslag om Sala silvergruva på Svt. Silvergruvan var tydligen nyöppnad efter att tidigare haft Corona-stängt. Det hade vi ingen aning om då vi bokade våra biljetter.

Se korta inslag om Sala silvergruva på Svt:

Dykningar i Sala silvergruva vittnar om svunnen tid

Följ med till en tidigare stängd del av Sala silvergruva

Mysteriet med tunnorna i Sala silvergruva är löst

Nu ska dykroboten utforska Sala silvergruva – hoppas få se något enkelt som ett avtryck från en hästsko

Verksamhetschefen – att ha kommit igång igen har varit en stor glädje

#salasilvergruva #gruvhistoria

Jag har fått lite fina bilder från dottern som hon tagit under vår semester. Det är lite blandad kompott från olika delar av vår resa.

En gammeldags mack i närheten av Trollhättan.

Dottern och jag i Järvsö.

Kyrkan i Järvsö. Vilken häftig färg det var på himlen!

Smedjan i Wiijs trädgårdar i Ockelbo. Vi fick se hur smederna arbetar och det fanns också smidessaker man kunde köpa som dörrkläppar, ljusstakar, knivseggar, krokar, gångjärn och så vidare.

Dom hade också en utställning med återbruksvaror. Här virkade små dukar som applicerats för att bli stora väggbonader.

Jag tror det vita här är gjort av kvistar från bomullsplantor.

Och så här kan man återanvända gammalt porslin som man inte längre har användning för, det har fått bli konstverk på väggarna istället.

#wiijsträdgårdar #järvsö #gammalmack

Vår färd fortsatte söderut mot Österfärnebo och Gysinge där jag gått på en resande folkhögsskola en gång i min ungdom. Jag har inte varit där sedan dess så det var med ganska stor spänning jag kom dit. Skulle det vara sig likt? Skulle jag känna igen mig? Och hur är det med mygginvasionen som det pratats en hel del om dom senaste åren?

Min strategi var att knacka på dörren och hoppas att någon var där så att jag fick se skolan från insidan, se dom gemensamma utrymmena och vårt rum. Tyvärr så fanns det inte någon där så jag fick nöja mig med att smygtitta lite genom fönstren på nedre våningen. Jag hittade inte heller det berömda utedasset som jag tänkte visa min dotter, det måste vara rivet nu.

När vi kom hem från vår fyra månader långa studieresa var det nämligen några personer som också hade råkat få med sig en del smittsamma magsjukdomar (rödsot - Shigella dysenteri) hem och då var vi tvungna att inte använda samma toalett som dom. Huset hade bara en vattentoalett så det innebar att majoriteten av oss istället fick använda skolans gamla utedass, ett rejält gammeldags utedass med inte mindre än fem hål brevid varandra och med ritpapper uppspänt på väggen så att man kunde försköna världen med lite poesi när man ändå satt där.

Att det var så många hål berodde på att huset i sitt tidigare liv varit ett gästgiveri och alltså ofta var fyllt med många människor.

Jo nog kände jag igen mig, men jag kom inte ihåg att det var så många hus runt omkring. Eller har det tillkommit hus senare? Det gamla gästgiveriet kallas för Lychous och det ser lite tomt och oälskat ut nu tänker jag. Här ska ju vara fullt med folk, liv och aktiviteter. Kanske är det extra lugnt på grund av Coronan, kanske kurser ställts in?

Inriktningen skolan har idag är mycket om rättvisefrågor, aktivism, feminism, miljö och hållbar odling.

Det här grannhuset kallas "Mejeriet" och det hyrde vi också på den tiden för att få rummen att räcka till för oss alla.

Det här huset kommer jag också ihåg, det var vårdcentral på den tiden. Jag var tvungen att besöka det efter att jag fått en massa bett på kroppen som inte ville försvinna. Jag trodde först att det var myggbett, men förstod sedan att det var något annat. Det visade sig vara vägglöss som kom från springorna från dom otapetserade träväggarna. Deras värddjur var duvor som höll till under taket, så Anticimex fick komma och sanera och jag kände mig så smutsig och äcklig när jag förstod vad det var jag drabbats av.

Efter besöket i Österfärnebo åkte vi vidare till Gysinge som ligger några kilometer bort. Där höll vår parallellklass till och ibland gjorde vi saker tillsammans, både solidaritetsarbete och fester. Numer verkar mycket i Gysinge ägas av PRO (det kanske det gjorde då också?), dom bedriver både folkhögskola, vandrarhem och ett gästgiveri där. Gysinge är en vacker bruksmiljö precis brevid Dalälven.

Brevid älven håller också något slags eventföretag hus. Utanför syns tipis, långbänkar, lägereldar och kanoter.

Hm, jag har för mig att bron här var gammal. Kanske har den nya tillkommit efter att jag var här senast (1985)?

Min dotter vill höra min teori om vilken väg man bör välja nerför den här forsen. Ja nu är jag ju nybörjare, men jag skulle undvika den stora valsen i mitten och stenarna på den högra sidan och istället åka ner brevid den stora ön på vänstra sidan av älven. När jag var ung vet jag att jag ibland såg paddlare som tränade här. Jag beundrade deras mod, men funderade aldrig över vilka strategier dom hade när dom paddlade runt där. Med mer kunskap kommer mer funderingar och tankar.

Färneboskolans kurser:

https://farnebo.se/kurser/