Straxt före julhelgen fick jag en hälsning från min Camino-vän Ken och hans fru. Dom har haft mycket att stå i sedan dom kom hem för dom har flyttat från ett hus till ett annat. Ken och jag hoppades att vi skulle komma till Santiago de Compostela samtidigt för vi sprang ständigt på varandra ända från Roncevalles i början av vandringen och nästan hela vägen till León. Sedan traskade jag i förväg medan Ken skulle möta sin fru i León, spendera några dagar där för att sedan ta bussen några etapper och sedan gå resten av vägen tillsammans med sin fru. Vi trodde båda två att vi snart skulle ses igen, men det blev inte så. Dom tillbringade lite extra dagar i en del spännande städer och kom till Santiago ungefär en vecka efter mig.

Här är Ken och hans fru i katedralen i Santiago, där dom enligt pilgrimstraditionen gick runt statyn av Santiago (Sankte Jakob) omfamnade och kysste honom.

Jag hade hoppats att få träffa Kens fru, för han berättade gärna om hur mycket hon hade betytt för honom. Hon är konstnär och verkar också vara en spännande person. Bland annat berättade Ken att dom, tack vare hans fru, dom senaste fem åren fått möjligheten att delta i Burning Man festivalen i Nevada öknen. Konstnärerna har en viktig roll där eftersom dom kommer med idéerna till dom gigantiska figurer som byggs där.

Burning Man-festivalen:

https://www.youtube.com/watch?v=NkGroR7Ixnc

#burningmanfestival #caminodesantiago

Sedan jag kom hem från Caminon är det som om inget kan rubba min goda energi. Så är det givetvis inte, men det känns så i alla fall. Det är som om jag älskar livet och alla mina medmänniskor, och min tro på framtiden och vad den kan föra med sig är superstark. Jag har förvisso haft en väldigt god energi och optimism ända sedan jag för några år sedan hade turen att möta Gud, men lite då och då har jag ändå haft lite känslodippar och tyckt att livet är lite jobbigt. Det är som om den långa vandringen har gett mig en jätte-boost av optimism, livstro och positiva förväntningar.

Ögonen är själens spegel brukar man säga, jag hoppas det syns hur bra min själ mår just nu!  :)

På Caminon var jag tvungen att lära mig att jag kan lita på mina medmänniskor och på Gud. Nu vet jag att Gud är min medskapare här på jorden och om jag ber om något så kommer han att hjälpa mig att hitta vägar så att jag kan lyckas med det jag företar mig. Det är helt underbart att ha den tryggheten!

Jag tänker att kanske skulle en del människor som inte mår så bra kunna testa denna medicin istället för lyckopiller? Det är faktiskt belagt i forskning att motion gör människor mer lugna och harmoniska, så ut och rör på er!

Och för min egen del får jag hoppas att dom 80 milen jag vandrat sitter kvar i benen och hjärnan ytterligare ett tag!!

I staden Carrión de los Condes på Caminon finns ett härbärge, Convento de Santa Clara, som drivs av Benediktinernunnor från ett kloster med samma namn. Dom här nunnorna är så fina och hjärtliga, dom ger verkligen till alla pilgrimer med hela sin själ. Varje dag har dom en sångstund med dagens pilgrimsgäster, då det sjungs sånger från alla världens hörn. Vi pilgrimer uppmanas också att dela med oss och sjunga låtar från våra länder för varandra. Tyvärr har jag inga foton eller någon video på det, för dom var tydliga med att dom inte ville bli fotade eller filmade och hamna i sociala media.

En sång som vi sjöng med dom var Camino-sången "Ultreia!" som från början är en gammal sång på latin. Nu för tiden brukar den sjungas på franska. Här kommer den:

https://www.youtube.com/watch?v=0IZJiFhDgTs

Här kommer den franska texten:

Ultreia

Tous les matins, nous prenons le chemin,

tous les matins, nous allons plus loin,

jour après jour, la route nous appelle,

c’est la voix de Compostelle.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Chemin de terre et chemin de Foi,

voie millénaire de l’Europe,

la Voie lactée de Charlemagne,

c’est le chemin de tous les jacquets.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Et tout là-bas au bout du continent,

messire Jacques nous attend,

depuis toujours son sourire fixe

le soleil qui meurt au Finisterre.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

*Paroles et musique de Jean-Claude Benazet (Juillet 1989, via Podiensis)

"Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa" betyder "längre, längre och högre" och

"Deus, adjuva nos" betyder "Gud hjälp oss".

Sången handlar alltså om att man ber Gud om hjälp att klara av den långa och svåra vägen. Jag tänker att "vägen" också är en metafor för livet. Hela livet är som en lång och krånglig stig där det gäller att inte gå vilse eller snubbla på en ovanligt stor sten som kan sätta krokben för oss.

Det hände några gånger att jag gick fel väg någonstans, oftast i någon stad eller by där det var lite för långt avstånd mellan pilarna. Men jag hann inte mer än några få kvarter innan någon vänlig person ur lokalbefolkningen ropade åt mig och sa "Nu går du åt fel håll, du ska svänga åt höger där borta!". Dom höll liksom ett vakande öga över mig och det kändes väldigt tryggt och fint. Andra pilgrimer berättade för mig att dom hade upplevt detsamma.

En vanlig hälsningsfras på Caminon är "Buen Camino" (Lycka till på vandringen) och när en pilgrim säger det svarar man på samma sätt. För mig hände det också ofta att människor i lokalbefolkningen sa det, jag uppfattade det som om det var av respekt för att när man är äldre och inte i en fantastisk fysisk kondition så förstår dom att det är en större utmaning att klara av vandringen och då krävs det både tro och envishet och gärna lite uppmuntran också.

:)

#elcamino #vandring

Jag hittade ytterligare en intressant genett-video. Jag är helt fashinerad av det här djuret!

Hur kan jag ha levt i över 50 år innan jag ens kände till dess existens?

https://www.youtube.com/watch?v=srTZUusILBc

#elcamino #vandring #genett

När jag var ute och vandrade i mörkret tidigt en morgon, straxt efter byn Hontanas som ligger mellan Burgos och León, såg jag ett kattliknande djur som var mitt uppe i att jaga en mus. Det var lite större än en vanlig katt, hade en päls med en ljus och en mörk färg med tydliga kontraster, en rejäl svans och runda ögon som i pannlampans sken lyste alldeles gröna. Djuret klättrade också väldigt bra, för när den upptäckte mig flydde den ner i en brant stenkant och låg där och stirrade upp på mig med sina intensivt gröna ögon. Jag tror inte att det var en lokatt för dom är väldigt ovanliga (finns bara ca 150-200 i hela Spanien), dom har inte heller så tydlig kontrast i pälsen och bara en stump till svans.

Jag misstänker istället att det var en vanlig genett (genetta genetta) av släktet sibetdjur. Dom är kattliknande, men är inte ett kattdjur och dom är ganska vanliga på Iberiska Halvön. Jag har aldrig sett detta djur förut annat än på foton, men när jag ser den här videon blir jag ännu mer övertygad om att det var en genett jag såg:

Glömde bort att YouTubelänken inte syns för er som läser bloggen på mobil. Här kommer länken:

https://www.youtube.com/watch?v=W_bj3UR514Y

Mer info om detta spännande djur finns också på Wikipedia:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vanlig_genett

#elcamino #vandring #genett

Igår kväll satt jag och kollade på filmen "The Way" som många säger inspirerat dom till att vandra dessa 80 mil. Jag kunde inte låta bli att längta tillbaka till det enkla livet. Man går, tänker, pratar med människor, äter mat och hittar någonstans att sova. Det blir så tydligt vad det är som är viktigt i livet och vi har alla samma grundläggande behov oavsett vilka vi är. Varje dag är som ett oskrivet blad och sedan har vi dagen på oss att fylla det med ett meningsfullt innehåll.

Vad lärde jag mig då? Jo den viktigaste lärdomen var att våga lita på att jag skulle få mina dagliga behov tillgodosedda på något sätt, att jag lärde mig lita på att det skulle finnas andra som skulle hjälpa mig om jag behövde det och att jag lärde mig be om hjälp, även från totala främlingar.

Tre gånger stod jag på näsan och det kändes som om det var meningen att det skulle ske.

Första gången hade jag inte sett till någon på ca 45 minuter och tänkte "Hjälp, ska jag ligga här ensammen och skadad ute i skogen? Kom igen nu Gud och hjälp mig, visa att du finns nu när jag verkligen behöver dig!". Knappt hade jag tänkt det innan fyra amerikanska män uppenbarade sig och hjälpte mig att tvätta såren och plåstra om dom.

Nästa gång var i slutet av vandringen. Jag kom till en brant nedgång via en ravin med en trapp av stora stenar. jag tappade balansen med den stora klumpiga ryggsäcken där bak, men slängde mig instinktivt bakåt så jag landade på ryggsäcken. Hade jag ramlat framåt var risken stor att jag hade slagit i huvudet i något stenblock eller brutit en arm eller ett ben. Jag hade inte sett någon den senaste halvtimmen, men när jag låg där dök en spansk man upp från ingenstans och hjälpte mig upp på fötterna igen och ledsagade mig sedan nedför den branta passagen.

Den tredje gången var det nästan fånigt. Jag har en högerfot som pga mycket pronation ofta beter sig oväntat och kan vika sig om jag råkar trampa på ojämt underlag. Underlaget på Caminon är vanligtvis ojämt. Dessutom kunde jag inte använda höger gåstav eftersom jag den sista tiden fick kramp i höger hand nattetid. Höger gåstav brukade alltså hjälpa mig att hålla balansen om högerfoten vek sig. Jag stod på näsan igen, men denna gång utan att slå mig alls, jag blev bara lite smutsig. Jag tänkte "Vem kommer du skicka den här gången Gud?" och genast så dök tre amerikanska kvinnor upp som jag pratat med lite tidigare.

Ibland har jag varit orolig att inte hitta någon ledig säng när jag anlänt sent till en by där det finns få härbärgen och sängplatser. En gång fick jag en översäng , försökte klättra upp men lyckades inte eftersom det sista steget upp var så långt och jag alltför ovig för att klara av denna sängklättring. Men även denna gången ordnade det sig. En vän som såg mig komma sent frågade mig om jag fått en överslaf och erbjöd mig sedan att byta mot hennes underslaf. Med tiden lärde jag mig att inte oroa mig, det skulle helt säkert ordna sig på något sätt.

Det finns en naturlig vänlighet på Caminon. Vi sitter alla i samma båt och det som kan hända någon annan kan lika gärna hända mig. Därför finns en helt självklar solidaritet att ge hjälp, stöd och uppmuntran till andra som verkar behöva det. Att finnas där för varandra!

Vi delar också våra historier, vi berättar om våra liv, om våra problem, om sjukdom och död, jobbiga relationer eller upplevelser, men också om våra glädjeämnen, våra nära och kära och vad vi brinner för i livet. Jag tänker att det blir så enkelt att lära känna varandra här. Vi är alla främlingar från någon annanstans och det blir så enkelt att göra nya bekantskaper, ungefär som när barn säger "Ska vi leka?". Enkelt och kravlöst. Inga funderingar om hur vi ska göra ett bra intryck eller hur andra uppfattar oss. Öppet och ärligt, inget att förlora, men mycket att vinna!

#elcamino #vandring

Många av dom amerikaner och kanadensare som jag mött under min vandring berättar att det är filmen The Way som fått dom att vilja gå Caminon.

Här är den filmen:

https://www.youtube.com/watch?v=OA6aq85WhXU

PS! Nu har jag uppdaterat videolänkarna i tidigare inlägg, så att dom är klickbara.

#elcamino

För mig är sånger en viktig del av hur jag uttrycker och upplever mina känslor. Under den här resan har det varit vissa sånger jag trallat på oftare än andra. Resan började med Lalehs "Snö" och slutade med Winnerbäcks "Kom änglar":

https://www.youtube.com/watch?v=fsG4PyNX-6E

#elcamino #vandring