Jag tror inte att jag har visat mina Compostelor (pilgrimsintyg) för någon och inte heller tagit några bilder på dom. Dom betyder inte jättemycket för mig utan alla minnen från pilgrimsvandringen känns mycket viktigare. Jag vet ju vad jag har gjort, utan att ha ett papper som talar om det för mig. Men jag insåg att det kanske ändå är en bra idé att ta en bild på dom för någon gång i framtiden om jag blir gammal och glömsk, så kanske det är trevligt att ibland kunna bli påmind om svunna dagar då jag ännu var stark och kraftfull. Så här kommer dom:

Välkomst-Compostelan, där det står vilken dag jag ankommit till Santiago de Compostela på min pilgrimsvandring.

Och så ett annat mer utförligare certifikat, där det står när jag kommit fram, när och var jag startade min vandring, distansen jag vandrat och namnet på den vägen. Det här certifikatet blev tyvärr ganska skrynkligt eftersom det ösregnade när jag kom till Santiago och det rann vatten från mina ärmar när jag tog emot det, för jag var så blöt. Jag har tänkt att jag ska ta och stryka det lite med strykjärn och antar att lite fukt skulle kunna göra det mera slätt, men jag har inte vågat testa detta ännu eftersom jag är rädd för att bläcket kanske ska rinna iväg och förstöra hela certifikatet.

Det mer utförliga, men hopplöst skrynkliga certifikatet.

#pilgrimsvandring #compostelor

Jag tror att antalet vandrare kommer att öka väldigt mycket inom dom närmsta åren, för det är allt fler som får upp ögonen för att vandring är ett trevligt sätt att upptäcka ett land på och det är också så fint med alla trevliga människor man lär känna längs vägen. År 2019 var det nästan 350 000 personer som vandrade på El Camino Frances och bara under den tiden då jag var där, så var det ofattbara 40 000 andra människor som var där också. Helt otroligt att det kan vara så mycket människor där samtidigt! Många vill sedan hitta nya spännande vägar att vandra på och det finns många olika vägar att ta sig till vallfärdsorterna Santiago de Compostela, Rom och Jerusalem. Dessutom finns det ju också en massa andra mindre vallfartsorter som t ex Trondheim och Vadstena som man ju också kan vandra till eller fina vandringsleder i skogen eller i fjällen när man längtar efter en fin naturupplevelse. Dessutom är ju vandring ett sätt att slow-resa som är sunt både för vår miljö (särskilt när den sker lokalt eller regionalt), vår kropp och vår själ.

Nu finns en ny TV-serie där man får följa ett brokigt gäng britter då dom vandrar lite delsträckor på Via Francigena, en av pilgrimsvägarna till Rom. Via Francigena börjar egentligen i Canterbury i England och sträcker sig 190 mil till Rom, men i TV-serien börjar dom sin vandring på gränsen mellan Schweiz och Italien. Det händer väldigt mycket inuti människor när dom pilgrimsvandrar, så det är spännande att följa vilka tankar som väcks till liv. Det kan handla om meningen med livet, vad som händer efter döden, vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt och folk öppnar sig och delar saker som dom kanske aldrig tidigare vågat diskutera med någon.
Alltså en vanlig dag på Caminon!

Länkar till TV-programmen om pilgrimsvandring:

Pilgrimsvandring mot Rom

Pilgrimsvandringen i Spanien

Mer fakta om El Camino Frances:
https://vivecamino.com/en/the-camino-de-santiago-in-2019:-records,-routes,-pilgrims-all-you-need-to-know-no-554/

En byggnad i Astorga designad av Gaudí

Ett minne från Caminon dyker också upp i mitt huvud…..
När jag var i slutet av min vandring, strax utanför staden Astorga satt jag på ett fik då jag fick höra några kvinnor prata svenska. Jag mötte inte särskilt många svenskar på min vandring, så därför tyckte jag att det var extra kul att träffa någon hemifrån och gick fram och presenterade mig. Det visade sig att dom var en grupp väninnor från Göteborgsområdet och dom deltog i en organiserad vandringsresa. Dom gick alltså några kortare sträckor lite här och där och så dom sista tio milen som man måste gå om man vill få en Compostela (pilgrimscertifikat). Däremellan bodde dom på fina hotell, gick på vinprovningar, spabehandlingar och liknande. Dom hade undrat om det verkligen var sant att det finns folk som går hela vägen eller var det kanske bara en myt? Jag intygade att ”Jo då, vi är många som gått ända från Franska gränsen och det finns även en hel del fransmän och belgare som promenerat ända hemifrån sina hemorter.” Det var kul att se deras förvånade miner!

#pilgrimsvandring

Kom på att jag också har en videosnutt från Pamplona i Spanien. Ursprungligen var det två videofilmer men det har blivit något fel på den ena filen så nu återstår bara en.

Det var en grupp som dansade och spelade på ett torg (klippet som inte längre funkar). Efteråt var det en kvinna som spontant bjöd upp en person i danstruppen och genast anslöt sig fler personer till dansen. Det var fint att dom var så spontana!

Publiken börjar dansa!

#elcamino #pamplona #spontandans
 

Skytten från massakerna i Christchurch har nu erkänt sig skyldig till 51 mord och 40 mordförsök. Det innebär att rättegången inte kommer behöva bli lika lång och uppslitande, som den skulle ha kunnat bli annars. Bland offren fanns äldre, kvinnor och barn.

Den här nyheten får mig att tänka tillbaka till en av de sista dagarna på El Camino de Santiago. Jag fick då dela ett dubbelrum med Allen, en man från Christchurch i Nya Zeeland. Jag är alltid nyfiken på andra människors livsberättelser, erfarenheter och upplevelser och frågade då om den stora jordbävningen 2011 då 181 människor omkom. Sedan berättade han också om den här massakern som ägde rum förra året. Otroligt att så många otrevliga saker har hänt på en och samma plats! Det var ett möte som jag sent kommer att glömma.

Mitt blogginlägg från den dagen:
Jordbävning och dödsskjutningar

Svt-inslag om terrorskjutningen i Christchurch:

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/detta-har-hant-terrordadet-i-nya-zeeland

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/terroroffer-samlades-i-christchurch-jag-har-forlatit

#christchurch #massaker

Idag har jag varit i kyrkan och visat bilder och berättat om min pilgrimsvandring tidigare i höstas. Det har varit lite pyssel med organisera och strukturera bilderna inför detta, men samtidigt var det bra för det behövde ändå göras. Det blir ju liksom lite rörigt att ha ca 1000 bilder i en mapp, men nu har jag istället skapat mappar för delar av sträckorna och även en mapp som innehåller ett bildspel som speglar vägen som helhet. Förutom att visa bilder och berätta så visade jag också en av videorna med en genett, detta spännande djur, och jag sjöng också pilgrimssången ”Ultreia”.

Många var nyfikna på pilgrimsvandringen eftersom dom tidigare hört talas om Camino Frances och en del hade tidigare pilgrimsvandrat själva eller planerar att göra det snart. Den mest andliga delen på vandringen tycker jag var på mesetan mellan storstäderna Burgos och León där vi mötte så otroligt gästfria och hängivna medmänniskor. All den värmen gör någonting viktigt med oss, berör på djupet, rör vid vår själ. Samtidigt var det den sträckan som var mest enahanda med bitvis raka, platta vägar där naturen inte var särskilt intressant. Ändå hade naturen någon slags inneboende skönhet som nu slår mig när jag tittar på bilderna igen.

Visst är ändå det här lanskapet rätt vackert på sitt alldeles egna sätt? Kargt och enkelt.

Benediktinernunnorna i Carrion de los Condes välsignar pilgrimer med handpåläggning och jag kände både kraften och kärleken som strömmade in från deras händer och in i mig.

Och en knytismåltid med bl a broder Daniel på härbärget i Sahagun. Här liksom också på många andra ställen fanns flera väldigt fina volontärer som jobbade ideelt och som ville ge tillbaka lite av det dom tidigare själva upplevt när dom gick på vägen.

#pilgrimsvandring

Flera fransmän som jag mötte på Caminon på väg till Santiago hade börjat sin vandring längre upp i Frankrike. Många berättade om vandringen från La-Puy-en-Velay som en väldigt vacker och trevlig vandringsväg. Det här är en av dom sträckor jag skulle kunna tänka mig att gå, nästa gång jag känner att det är dags att ge mig ut och gå. Den går genom många gamla vackra byar genom ett landskap med omväxlande natur.

Sträckan är ca 73 mil, men det går givetvis bra att gå en del av sträckan om man inte har tid eller lust att gå så långt. Det är lite dyrare att vandra i Frankrike eftersom det inte är lika vanligt med stora, billiga härbärgen som i Spanien längs El Camino Frances. Det verkar också vara klokt att boka sängplats en eller två dagar i förväg, både för att hitta en säng och man brukar hitta billigare boende på så vis.

Via Podensis, från La-Puy-en-Velay (nära Lyon) till Saint-Jean-Pied-de-Port (nära Biarritz):

https://youtu.be/fN4G6bg0zVU

Mer info:

https://caminoways.com/ways/le-puy-way-chemin-du-puy

#vandring #viapodiensis

Jag har fått en nyårshälsning från min kanadensiska Camino-vän Rosemary. Hon och hennes man Jim funderar på att återvända till Caminon detta år, antingen för att gå samma sträcka eller kanske någon annan. Förra året tog dom sig ungefär halva vägen, tiden fram till deras bokade hemresa räckte inte för hela vägen. Hon läser Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan och säger att den ger henne flashbacks av minnesbilder från vandringen.

Jag läste också den boken innan jag gick på min vandring, men blev mest irriterad på den. Coelho framställer det som om just han tillhör en liten exklusiv skara invigda som har förmågan att förstå vad det stora mysteriet handlar om. Till exempel pratar han om att en människa måste ha en rustning och ett svärd. Varför inte bara tala klarspråk så att folk kan förstå vad han menar, dvs att vi behöver ha en god självkänsla (rustningen) som skydd och kommunicera och bete oss på ett bra sätt (svärdet) så att vi inte skadar andra eller tillåter andra att skada oss? Om man nu ska skriva böcker om medvetenhet, så är det väl bra att skriva så att folk förstår vad det är de behöver bli medvetna om? Men kanske vill han inte det för då behöver ju inte människor läsa mer än en bok av honom och vad ska han då leva av?

Människor som har en hög medvetandegrad t ex gurus brukar ödmjukt och osjälviskt använda sin kunskap till att leda och lära andra, utan att för den skull framhäva sig själva, medan Coelho gör precis tvärtom. Det får mig att undra om han inte har ett väldigt stort ego och det tyder i så fall inte på någon särskilt hög medvetandegrad. Om det är något man ska ge Coelho credit för så är det väl att han har lyckats skapa ett enormt stort intresse för personlig utveckling. Min uppfattning om Caminon är att den är givande för dom flesta. På vilket sätt beror nog på var man befinner sig i sin personlighetsutveckling, vi är alla fullständigt unika och vad vi kan ta till oss beror på vår mognadsgrad.

Åter till Rosemay och Jim…….Jim har tidigare i sitt liv varit professionell violinist och han komponerar fortfarande klassisk musik (numer ägnar han sig mest åt författande). Till hösten planerar han att göra en liten turné med stycken som han komponerat.

#elcamino #coelho

Under min pilgrimsvandring i Spanien i höstas mötte jag väldigt många människor bland annat tre syskon från Australien, en storebror, en mellansyster och en lillebror. Dom var ungefär i min ålder och dom hade vandrat på Caminon ett flertal gånger, ibland tillsammans och ibland med sina partner.

När jag först träffade dom satt jag vid en dikeskant i närheten av den lilla staden Los Arcos några mil före den större staden Logrono. Jag var fullständigt uttröttad för den var väldigt varmt den dagen, ca 30 grader i skuggan och mycket mer i solen. Dom sista 12 kilometrarna fanns ingen bebyggelse, alltså inte heller några kaféer eller restauranter och inte heller någon skugga för i området växte väldigt lite träd. Jag tål inte hög värme så bra och satt mitt i solen och kände mig svimfärdig. Dom tre syskonen stannade till och undrade hur det var med mig, varpå jag svarade att jag hade problem med värmen men nog skulle vara okej bara jag fick vila lite. Det kunde väl inte vara så långt kvar till Los Arcos? Nej sa dom, det är max två kilometer kvar och sedan traskade dom vidare.

Senare samma kväll mötte jag systern inne i staden och hon var glad att se mig igen sa hon, för dom blev oroliga över att jag såg så trött ut och nu visste hon att jag kommit fram och mådde bra igen. Nästa dag träffade jag dom igen och vi vandrade tillsammans en lång bit och åt också frukost tillsammans, så den dagen lärde jag känna dom två yngre syskonen lite mer. Dom berättade att anledningen till att dom vandrar tillsammans är för att lära känna varandra bättre. Dom kom från en lite finare familj och när dom var barn så skickades dom till olika internatskolor och kom bara hem under loven och umgicks med varandra. Dom två yngsta var mer jämngamla så dom kände varandra lite bättre för dom hade haft fler år tillsammans under sin tidiga barndom, däremot upplevde dom att dom inte kände storebrodern särskilt väl, att dom nästan varit som främlingar för varandra. Den av syskonen jag kände att jag kom närmast var lillebrodern. Han berättade om hur hans fru blivit allvarligt sjuk och dom hade tillsammans fått kämpa sig igenom den perioden. Han och hans fru hade också gått Caminon tillsammans och han kände att det gett dom väldigt mycket för där tillbringar man så mycket tid tillsammans, medan man hemma ofta är upptagna och distraherade av väldigt mycket annat. Under dom följande veckorna träffade jag ofta på dom, nästan hela vägen till León.

Det jag upptäckte när dom alla var tillsammans och umgicks var att dom inte alls pratade om något som var viktigt för dom, dom höll sig istället till helt ”ofarliga” intellektualiserade diskussionsämnen som egentligen inte alls spelade någon roll. Till exempel kommer jag ihåg en fullständigt urlöjlig diskussion om något akademiskt begrepp som dom var oense om definitionen av. Jag brukar uppskatta intellektuella diskussioner, men det här var för mycket även för mig. Det handlade inte om att förklara vad man tyckte om något och varför, utan bara vem som hade rätt eller fel. Varför inte bara googla den korrekta definitionen istället för att diskutera det i en timme, tänkte jag? Om dom ville komma varandra närmare borde dom väl ha ägnat mer tid till att diskutera just barndomen och uppväxten, vad dom tänkt och känt och hur dom önskade att det skulle ha varit istället? Eller försökt förklara vem dom nu är och vad dom nu vill med sina liv? Jag funderade på om jag borde delge dessa tankar för den yngre brodern, kanske var dom inte själva medvetna om att dom undvek det som behövdes sägas?

Syskonen bjöd ofta in folk till sin grupp, men det kändes inte hjärtligt, det var som något dom gjorde för att visa upp en fin fasad, som en väl regisserad teaterpjäs. Systern ondgjorde sig också vid något tillfälle över att lillebrodern hade bjudit in en annan person till en drink och hon tyckte att personen i fråga var så tråkig att hon sa att hon önskat att han låtit bli att göra detta. Så när jag några dagar senare sprang på lillebrodern och han sa att ”du kan väl höra av dig när du hittat ett härbärge, så kan vi väl ta en drink ihop?” så sa jag ”Vi får se om jag hinner, har lite ärenden jag behöver uträtta.”. Det var synd för jag gillade lillebrodern, men kände att hans två storasyskon var väldigt falska. Kanske borde jag istället ha varit modig och uppriktig och sagt att jag inte gillade hans syskon något vidare? Även om jag försöker jobba på att uttrycka mig mer uppriktigt, så har jag ibland svårt att inte vara mer diplomatisk än ärlig. Om det beror på feghet, vanans makt, rädsla för att inte bli omtyckt eller att jag vill undvika att såra den andre är lite oklart för mig och kan säkert variera från det ena tillfället till det andra.

Lite senare under vandringen träffade jag en annan bekanting. Han hade också sprungit på dessa syskon, blivit inbjuden till dom, men sedan börjat undvika dom. Även han uppfattade dom som kalla, distanserade, snobbiga och tillgjorda. Jag tänker att syskonens bakgrund, att ha blivit bortskickade till ett internat med främlingar istället för att få växa upp i närhet till sin familj nog satt sina spår. Att pengar inte alltid är en välsignelse, utan ibland också kan vara det motsatta.

#elcamino